Inatt hade jag svårt att somna och somnade nog inte förrän vid 02:30-tiden och redan vid 01:30 kom Hannes tassande. Jag brukar vända mig om i sängen så att jag ligger med fötterna upp när han kommer för det ger mer utrymme till alla i sängen. Vår 160 cm breda säng känns som en 80-säng när Hannes kommer. Jag vände mig inatt i vanlig ordning och vi somnade och sov rätt bra fram till 04:30-isch…

Då började Hannes med sina ”morgon-freaks”. Han ligger lugnt 1-3 minuter och sedan gnäller/skriker han till, sprattlar, rycker, sparkar, rullar eller sätter sig upp. Han lägger sig lugnt igen och så börjar det om. Det här håller vanligtvis på i 30-60 min och så somnar han om ordentligt. Under den här timmen så sover ingen av oss andra i sängen, han sparkas så och gnäller så det finns ingen chans. Om jag orkar och kan hålla mig vaken i ett stycke så kan jag få honom att lugna sig genom att stryka honom i pannan. Han jag tur går han ner i djupare sömn, men det misslyckas oftare än vad jag lyckas. Jag kan inte väcka honom eller få kontakt med honom och han är helt inne i sin ”gnällbubbla”. När han var mindre hade han det så här varje morgon! Jag var mer levande lik än människa och idag, när vi har haft en sådan här natt, är jag helt slut. Jag har funderat på om det är nattskräck men det känns inte som det. När jag läser om det så stämmer det inte. Nåt är det för det går i cykler numera och uppför sig alltid på samma sätt. Att ungen är en närhetspundare går ju inte att komma ifrån och med tanke på att jag inte ens vaknar på nätterna när han kommer längre så känns just samsovandet som ett mindre problem. Vi kan ju alltid skaffa en bred säng till honom som vi kan lägga oss med honom i, så det finns det lösning på, men detta flackande och missnöje i sängen?! Det är ju enorm tur att det blir längre och längre mellan gångerna, men det är ju inte mindre jobbigt för det när det händer….