Jag hade varit i Stenungsund och hälsat på ett par kompisar. När hemfärden skulle påbörjas så kommer jag från Stenungsund till Sandsjöbacka (ca 7 mil, 10 mil kvar) och inser att jag kommer somna när som helst. Med 3 st barn i bilen är det en mindre bra sak….

Jag kör in på macken i Sandsjöbacka, köper en marmeladstång, en kopp kaffe och en CocaCola. Lite häftig lungventilering i den iskalla vinden + tankning av bilen lyckades jag också utföra.

När jag satte mig i bilen igen så tog jag en tugga på marmeladstången, en sipp kaffe (insåg att det var så jäkla varmt att jag först kunde börja dricka det i Falkenberg), och några klunkar cola.
Jag satta mig bekvämt och bad änglarna om hjälp att hålla mig piig och vaken tills jag stod säkert på gårdsplanen hemma.

Efter ett sådant stopp är jag alltid pigg under de första 10 min när jag kör, och sedan kommer klippet i ögonen, trötthetssnurret i huvudet osv…

Den här gången eskalerade piggheten efter 10 min! Jag blev snudd på manisk – och det ska mycket till att jag blir det på en liten sketen marmeladstång och en burk cola (33 cl). Jag satt och klappade takten på ratten till musiken, sjöng med, mådde jättebra och var HUR PIGG som helst!

Resan gick underbart bra men i samma sekund som jag vred av nyckeln hemma på gårdsplanen så kom tröttheten som ett slag med ett baseballträ… Samma trötthet som jag känt på Sandsjöbacka kom tillbaka med all kraft!

Jag tackade för den hjälp mina änglavänner bistått mig med!