Idag försökte jag se på en solförmörkelse, men på grund av tråkiga jeffla moln så fick jag se den ”live” på nätet istället…. en hiskelig massa grått är allt jag har sett idag #fnys
Idag har ungarna #rockasockorna och jag och Ludde bytte sockor imorse.
#RockaSockorna är att stödja allt som har med Downs Syndrom att göra, att de som har DS inte är sämre människor, på sin höjd annorlunda mot mig t ex… Jag har flera barn som är annorlunda, de har inte DS men de har andra ”annorlunda”.
Ingen är sämre för att de har andra färger, talanger, funktionsuppsättningar, eller utseende! Alla är lika mycket värda ändå!
Mina barn har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, celiaki, laktosintolerans och dermografism.
Är de sämre än andra? Nej!
Är de ibland annorlunda? Ja!
Jag försöker alltid säga att mina barn har neuropsykiatriska funktionsuppsättningar! istället för att säga nedsättning, nedsättning är ett negativt ord. Uppsättning är i alla fall ett neutralt ord, kanske tom positivt. Mina barn ska inte behöva uppleva att deras ”annorlunda” är en negativ sak, i vår familj är det fullständigt normalt att vara annorlunda!
Mina barn accepterar att andra tänker annorlunda och att alla har rätt till sina egna åsikter och intressen! Mina barn ser inte snett eller retar andra för att de gillar saker som inte ”passar” sig! Ian blev extremt retad i skolan av barn som fick höra från sina föräldrar att ”den kan du inte ha, det är en tjejtröja”, jodå, jag har själv stått jämte när mamman sa det här till sonen som retade Ian.
Tror jag att mina barn inte retar andra barn? Nej, jag vet att de gör det! Särskilt en av dem faller benhårt för grupptryck och retar han också, det är något jag verkligen inte accepterar och jag har en skvallerbytta i de yngre sonen så jag får veta…
Jag ser inte ner på någon oavsett vilket kön, färg, utseende, iq eller funktionsuppsättning de har. Visst kallar jag kollegan i rullstol för ”Rollerboy”, men det enbart för jag gillar honom så skarpt och det vet han. Har man växt upp med en mamma med multifunktionuppsättningar så är man ganska fritänkande på den detaljen.
Nu byter vi ämne…. förutom att 21 Mars är #RockaSockorna så är tydligen 20 Mars en dag för att hedra de föräldrar som inte får behålla sina små utan tvingas till det där som många tar för styrka – tvånget att överleva trots allt. Barnuppropet på Facebook.
Jag tog imorse på mig ett vitt linne för att mildra effekterna av min urringning. På eftermiddagen insåg jag att det var #BärVitt idag.
Alldeles för många förlorar sina barn alldeles för tidigt, enterokockinfektioner, moderkaksavslossning, för tidig födsel och plötslig spädbarnsdöd i magen, är saker som människor jag känner, har råkat ut för. Dessa barn förtjänar trots allt ett ”Grattis” på sin födelsedag oavsett om de överlevde den eller inte. Föräldrarna till dessa för tidiga änglar förtjänar att få fira sitt barns födelsedag, oavsett om de begravde sitt barn en månad senare.
Att vara tyst är inget alternativ! En kram duger gott om du är osäker på vad du ska säga… jag lovar!
Jag har aldrig förlorat mer än en cellklump, jag har förlorat mina barn i vecka 5-8 och för mig är det bara ett hopp, inget barn. Visst är det tungt att få missfall/inse att abort är enda utvägen, men det gör det inte lättare för det, då kan man kanske ta meningen ”det var inte meningen”.
Att som förälder som har förlorat sitt barn i vecka 40 eller ett par timmar efter födseln, få höra ”det var inte meningen” är bara en käftsmäll…..
Rätta mig jättegärna om jag har fel, men att säga ”grattis till ängeln” är inte fel,
att ge en kram är inte fel,
att säga ”beklagar” är inte fel,
att säga ”jag har ingen aning om vad man säger i sådana här tillfällen, är det okej ändå?” är inte fel,
Så länge du inte säger ”det var inte meningen” så är det mesta okej faktiskt!
Det värsta du kan göra är att gömma dig bakom din egen rädsla och ”försvinna”! En förälder som förlorar sitt barn är inte starkt, föräldern är så illa tvungen att lära sig leva med förlusten, att ta sig igenom vardagen med andra barn eller partner…. livet tar inte paus och väntar på att man ska sörja klart, TYVÄRR!
Allt rullar på ändå och man får lära sig att leva med smärtan och saknaden…
Tror jag… jag har aldrig upplevt saknaden av ett barn…. de barn jag har burit mer än 10 veckor har överlevt och ja, jag har haft dåligt samvete för det emellanåt…. Fast jag vet att jag inte borde…. jag vill att ALLA ska få behålla sina bebisar!!!!!!!!!!
Jag försöker komma ihåg de änglar som finns i min bekantskapskrets, eftersom jag är benägen att glömma av mina egna barn pga vardagen, så kan jag inte lova att jag kommer ihåg deras bemärkelsedagar, men jag kommer alltid ihåg var och en…. den äldsta ängeln jag kommer ihåg är några dagar yngre än Ludde, alltså ett Feb04-barn….
Alla barn förtjänar att kommas ihåg, oavsett hur utgången blev…..
Simon, Elias, Matteus, Johannes, Hanna… Nu kommer jag inte ihåg om det var feb04-barnet som hette Adam eller om det är lillebror som heter det…. men jag minns kylan i hjärtat när mamma Magdalena skrev om förlusten… Jag minns er och era historier…. kanske inte glasklart efter 10+ år, men ändå…..
Jag minns mina egna 3 (eller ja 4 var de egentligen) som jag aldrig fick chans att föda…. Mina egna små cellklumpar…. Jag har 4 levande barn och jag är alltid tacksam för att jag inte behövde beställa en liten vit kista, även om det var nära med Ian, men jag glömmer aldrig de som tvingas…
Har du en vän, bekant eller släkting som förlorar sitt barn, ta steget fram och håll dig inte undan…. de har förlorat sitt barn, var inte en fegis och göm dig bakom din egen rädsla. Du behöver verkligen inte säga någonting, jag lovar, bara lyssna och hjälp till i vardagen…. du kommer göra sådan skillnad så det är inte sant!
Ni som har förlorat små, rätta mig gärna om jag har fel eller gör tillägg bland kommentarerna…
Vi talar allt för lite om att förlora barn, det är stort, hemskt, ofattbart och alldeles för mycket verklighet…..
