Tag Archives: Att vara

Att vara annorlunda eller förlora det största man har….

20 fredag Mar 2015

Posted by in Okategoriserade

≈ 5 kommentarer

Etiketter

,

Idag försökte jag se på en solförmörkelse, men på grund av tråkiga jeffla moln så fick jag se den ”live” på nätet istället…. en hiskelig massa grått är allt jag har sett idag #fnys

Idag har ungarna #rockasockorna och jag och Ludde bytte sockor imorse.
Skärmavbild 2015-03-20 kl. 18.52.16#RockaSockorna är att stödja allt som har med Downs Syndrom att göra, att de som har DS inte är sämre människor, på sin höjd annorlunda mot mig t ex… Jag har flera barn som är annorlunda, de har inte DS men de har andra ”annorlunda”.

Ingen är sämre för att de har andra färger, talanger, funktionsuppsättningar, eller utseende! Alla är lika mycket värda ändå!
Mina barn har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, celiaki, laktosintolerans och dermografism.
Är de sämre än andra? Nej! 
Är de ibland annorlunda? Ja!
Jag försöker alltid säga att mina barn har neuropsykiatriska funktionsuppsättningar! istället för att säga nedsättning, nedsättning är ett negativt ord. Uppsättning är i alla fall ett neutralt ord, kanske tom positivt. Mina barn ska inte behöva uppleva att deras ”annorlunda” är en negativ sak, i vår familj är det fullständigt normalt att vara annorlunda!

Mina barn accepterar att andra tänker annorlunda och att alla har rätt till sina egna åsikter och intressen! Mina barn ser inte snett eller retar andra för att de gillar saker som inte ”passar” sig! Ian blev extremt retad i skolan av barn som fick höra från sina föräldrar att ”den kan du inte ha, det är en tjejtröja”, jodå, jag har själv stått jämte när mamman sa det här till sonen som retade Ian.

Tror jag att mina barn inte retar andra barn? Nej, jag vet att de gör det! Särskilt en av dem faller benhårt för grupptryck och retar han också, det är något jag verkligen inte accepterar och jag har en skvallerbytta i de yngre sonen så jag får veta…

Jag ser inte ner på någon oavsett vilket kön, färg, utseende, iq eller funktionsuppsättning de har. Visst kallar jag kollegan i rullstol för ”Rollerboy”, men det enbart för jag gillar honom så skarpt och det vet han. Har man växt upp med en mamma med multifunktionuppsättningar så är man ganska fritänkande på den detaljen.

Nu byter vi ämne…. förutom att 21 Mars är #RockaSockorna så är tydligen 20 Mars en dag för att hedra de föräldrar som inte får behålla sina små utan tvingas till det där som många tar för styrka – tvånget att överleva trots allt. Barnuppropet på Facebook.
image1Jag tog imorse på mig ett vitt linne för att mildra effekterna av min urringning. På eftermiddagen insåg jag att det var #BärVitt idag.

Alldeles för många förlorar sina barn alldeles för tidigt, enterokockinfektioner, moderkaksavslossning, för tidig födsel och plötslig spädbarnsdöd i magen, är saker som människor jag känner, har råkat ut för. Dessa barn förtjänar trots allt ett ”Grattis” på sin födelsedag oavsett om de överlevde den eller inte. Föräldrarna till dessa för tidiga änglar förtjänar att få fira sitt barns födelsedag, oavsett om de begravde sitt barn en månad senare.
Att vara tyst är inget alternativ! En kram duger gott om du är osäker på vad du ska säga… jag lovar!
Jag har aldrig förlorat mer än en cellklump, jag har förlorat mina barn i vecka 5-8 och för mig är det bara ett hopp, inget barn. Visst är det tungt att få missfall/inse att abort är enda utvägen, men det gör det inte lättare för det, då kan man kanske ta meningen ”det var inte meningen”.
Att som förälder som har förlorat sitt barn i vecka 40 eller ett par timmar efter födseln, få höra ”det var inte meningen” är bara en käftsmäll…..

Rätta mig jättegärna om jag har fel, men att säga ”grattis till ängeln” är inte fel,
att ge en kram är inte fel,
att säga ”beklagar” är inte fel,
att säga ”jag har ingen aning om vad man säger i sådana här tillfällen, är det okej ändå?” är inte fel,
Så länge du inte säger ”det var inte meningen” så är det mesta okej faktiskt!
Det värsta du kan göra är att gömma dig bakom din egen rädsla och ”försvinna”! En förälder som förlorar sitt barn är inte starkt, föräldern är så illa tvungen att lära sig leva med förlusten, att ta sig igenom vardagen med andra barn eller partner…. livet tar inte paus och väntar på att man ska sörja klart, TYVÄRR!
Allt rullar på ändå och man får lära sig att leva med smärtan och saknaden…
Tror jag… jag har aldrig upplevt saknaden av ett barn…. de barn jag har burit mer än 10 veckor har överlevt och ja, jag har haft dåligt samvete för det emellanåt…. Fast jag vet att jag inte borde…. jag vill att ALLA ska få behålla sina bebisar!!!!!!!!!!

Jag försöker komma ihåg de änglar som finns i min bekantskapskrets, eftersom jag är benägen att glömma av mina egna barn pga vardagen, så kan jag inte lova att jag kommer ihåg deras bemärkelsedagar, men jag kommer alltid ihåg var och en…. den äldsta ängeln jag kommer ihåg är några dagar yngre än Ludde, alltså ett Feb04-barn….

Alla barn förtjänar att kommas ihåg, oavsett hur utgången blev…..

Simon, Elias, Matteus, Johannes, Hanna… Nu kommer jag inte ihåg om det var feb04-barnet som hette Adam eller om det är lillebror som heter det…. men jag minns kylan i hjärtat när mamma Magdalena skrev om förlusten… Jag minns er och era historier…. kanske inte glasklart efter 10+ år, men ändå…..

Jag minns mina egna 3 (eller ja 4 var de egentligen) som jag aldrig fick chans att föda…. Mina egna små cellklumpar…. Jag har 4 levande barn och jag är alltid tacksam för att jag inte behövde beställa en liten vit kista, även om det var nära med Ian, men jag glömmer aldrig de som tvingas…

Har du en vän, bekant eller släkting som förlorar sitt barn, ta steget fram och håll dig inte undan…. de har förlorat sitt barn, var inte en fegis och göm dig bakom din egen rädsla. Du behöver verkligen inte säga någonting, jag lovar, bara lyssna och hjälp till i vardagen…. du kommer göra sådan skillnad så det är inte sant!

Ni som har förlorat små, rätta mig gärna om jag har fel eller gör tillägg bland kommentarerna…

Vi talar allt för lite om att förlora barn, det är stort, hemskt, ofattbart och alldeles för mycket verklighet…..

Vad spelar egentligen roll?

29 torsdag Jan 2015

Posted by in #Åsikt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Jag brukar skriva här i bloggen att jag inte är en perfekt förälder, eller hur?! Jag hävdar bestämt att det finns bra föräldrar men inga perfekta föräldrar och det håller jag benhårt fast vid.
Däremot finns det områden där jag anser att jag är en perfekt förälder. Jag tänkte bena ut lite av dem som jag tänker på just nu….

Det här men HBTQ-personer:
Jag har en farfar som inte fick leva som han borde. Att vara homo på första halvan av 1900-talet var inte okej. Min farfar fick två utomäktenskapliga barn trots allt, vilket jag faktiskt är glad för, annars hade inte jag funnits. 

Min farbror är adopterad av sin bonuspappa och vet inte om att han är adopterad, min pappa hamnade hos fosterföräldrar och hade kanske inte en superuppväxt, men vad jag har förstått är han ganska nöjd med det hela ändå.
När pappa var i 20-årsåldern fick han åter kontakt med farfar och jag fick träffa den här goa gubben och jag saknar honom sååååå, fast jag fick behålla honom tills för 10 år sedan. Jag vårdar minnet av vår dans på bröllopet, ömt…
Jag förundrades länge över att min farfar levde ensam, han var inte direkt ful och definitivt en vettig man… när han så dog 2005 så stod det klart, han var ju bög! Att jag inte tänkt den tanken!
Nåja, min farfar var ändå min farfar och många tankar senare är jag HELT på det klara med att VEM man älskar spelar roll, inte vilket kön de har!
Mina pojkar växer upp med inställningen att den man älskar, älskar man med, oavsett kön!
Vi pratar sällan om framtida fruar, utan mer om framtida partners. Vi gör det solklart för barnen att oavsett vilket kön deras framtida partner kommer ha, så kommer vi alltid acceptera deras beslut och val. De ska aldrig behöva känna ångest över att de behöver presentera sin flick-/pojkvän, inte heller över vilken färg de har….

Det här med olika hudfärg
Är det något som spelar liten roll så är det hur människan ser ut, i alla fall för mig. För mig faller hiss/diss på personlighet, inte utseende. Sedan min första pojkvän 1987 så har jag sällan blivit kär i ett utseende, jag blir kär i en person! När jag blir kär blir människan vacker! Sedan är det ju så att utseende förändras, medan personligheten består… oftast…

De som jag blev kär i som tonåring, är idag, 30 år senare, otroligt oattraktiva!! Jag tror säkert att deras personligheter är lika goa men nä, inte deras utseende…. Dock är jag inte den som dömer dem för att de har blivit fula, jag är ingen fotomodell själv heller liksom….

Det här med olika religioner….
Jag är sk paganist, det tror jag få har missat, eller rättare sagt, jag är inte någon religion, punkt slut… jag hittar många saker inom de flesta religioner som jag gillar och som jag pular ihop inom den Spooniska livsåskådning som jag erkänner mig till. För mig så är det vi lär oss av livet, en strid ström av ”vätska” över en sked. Skeden samlar upp det vi tycker är vettigt i livet och som vi sedan skapar en livsfilosofi av, resten rinner av skeden….

Jag har mycket från kristendomen och buddismen i mitt liv, men för den sakens skull tänker jag inte dissa alla från andra religioner. Det finns många åsikter jag inte håller med om och det finns lite av islam som jag känner rimmar väl med min egen åsikt. Däremot tänker jag inte låta en trostillhörighet få forma åsikter om andra människor, bara för att jag inte klickar med islam betyder det inte att jag inte klickar med muslimer.
Som sagt, det är människan bakom tro, utseende och sexualitet som jag klickar med, ingenting annat.
Jag har så många olika sorters vänner, vita, bögar, muslimer, svarta, judar, flator och så vidare…. Jag älskar dem var och en för deras person, inte vad de räknar sig som….
Således tänker jag INTE dra varenda muslim över en kam, för vad som hände 9/11 eller på Charlie Hebdo… Det finns fanatiska idioter inom varje tro, Islam, Kristendom och Paganism, eller vilken du nu tänker på.

Fundamentalism är aldrig bra, bokstavstroende är aldrig bra… men det är min åsikt. Jag tror på vänlighet, mänsklighet och omtanke, DET är min fundamentala tro…. Sedan skiter jag i vad boken heter….