UNDERBART!!!!

Om merparten av svenska folket slutade vara så bajsnödiga och kunde skratta lite mer åt sig själva och saker och ting, så hade de inte behövt slita ut ordet KRÄNKT jämt!
Så många tar sig på så stort allvar att de inte klarar av att få lite motgång, eller kanske hör något de inte samtycker till, eller för den delen; blir motargumenterad!
Om en person inte tycker som du, deal with it! Gå därifrån eller för en diskussion för att ta reda på varför människan inte tycker som du, acceptera att ni inte tycker lika!
Du kan föra en diskussion utan att för den delen behöva angripa personen i fråga, klarar du inte det kanske det är dags att ta det andra alternativet; gå….
Så mycket fula saker jag blivit kallad! Bara för att jag inte byter åsikt och bekräftar min motpart med ”du har rätt”. Sällan har jag påstått att en åsikt är fel, men även jag är inte ofelbar, enda gången jag säger att någon har fel är när personen kommer med fel fakta. En åsikt kan aldrig vara fel, oavsett hur dum i huvudet du tycker den andra personen är.

Om ALLA tar ansvar för sina egna känslor istället för att alla andra ska tänka på mina, så behöver man inte ”tassa” runt och försöka undvika att kränka någon!
För man kan inte undvika det, inget farligt händer förutom smärtan i öronen när ordet KRÄNKT!!! skriks ut i tonarter som endast hundar hör!
Det som händer är att du känner dig lite missmodig, släpp det, se din egen position i samhället och inse att samhället inte finns till för dig, du finns till för samhället. Alla får ta sitt eget ansvar för vad som händer i sig själv, det kan du inte begära att någon annan ska ta…

Jag får ofta höra (eg; läsa) att jag verkar vara så kränkt, bitter, upprörd eller vilket nedvärderande ord det nu kan vara, när jag för diskussioner eller skriver inlägg på nätet.
Jag är varken eller, hur du väljer att tolka det jag skriver är inte mitt ansvar, du får ta ansvar för det du läser in i mina ord.
Tänk dig att du sitter och diskuterar med en vän mitt emot dig, vid köksbordet, över en kopp kaffe…. där är jag. Om du är all riled up och far runt i en skrikig diskussion, då blir det inte lätt för någon av oss….

Så skratta åt dig själv, bjud på dig själv och gå och bajsa!

Email: jimmie.akesson@riksdagen.se

Hej Jimmie!

Jag har läst en massa angående den här lappen som SD har delat ut i Grekland. Jag tar illa vid mig att ni undertecknar den i ”mitt namn” som svensk medborgare. Jag har inte blivit tillfrågad om att vara med på detta och i min proffession och dagliga arbete så håller jag inte med er. Jag tänkte under flera dagar polisanmäla er för urkundsförfalskning, men ger er en chans till, fast ni inte är vårda det.

Jag måste säga att SD och min åsikt sällan har varit överens. Inte heller i fallet om invandringen från bl a Syrien.
Jag har i 18 mån tid jobbat med ungdomar och vuxna som är både ensamkommande och kommer med släktingar och inte någonstans känner jag att din partipolitik är relevant.

Jag har i 10 års tid diskuterat med SD-anhängare på både Facebook och framför allt twitter, och när man presenterar länkar, källhänvisning osv så ”försvinner” den man diskuterar med, det sk ”äggahuet” om vi ska prata halländska. Det är som en ”catfight” – ett jävla liv men ingenting händer, när man presenterar fakta = ”Poff the magic dragon is gone”

Jag är av genuin svensk härkomst. Min släkt härstammar från både Svea Rike och fiskelägren på västkusten, jag kan härleda min släkt tillbaka till 1600-talet och antagligen längre om jag lägger manken till.

Dock har jag lyssnat på mina släktingars berättelser om kriget, hur de fick upp minor i trålen och ja, jag har själv varit med om att få upp minor i trålen. Detta var 1988, ja 1988! Jag var 18 år, hur gammal var du? Jag var en kvinna som jobbade ute på haven, i en liten sketen fiskebåt, fick upp minor i trålen samtidigt som stormarna rev i trossarna… vad gjorde du 1988?

Fast jag är av väldigt svensk härkomst, väldigt mycket blondare och arisk än du, så finns det få saker som får mig att utesluta människor… För mig är det dumhet och korkad attityd som får mig att utesluta människor.
Oj, där ingår ju du och hela SD… Jag har vänner som sympatiserar med SD och nejd, de är inte mindre vänner för det men jag tänker inte hålla käft när de ger sig in i debatten… liksom om vi hade varit vänner, jag tror att vi säkert hade kunnat vara vänner, men du hade fått ta min svavelosande svada angående din åsikt.

För mig Jimmie, är du bara en brat som inte har varit med ute i min verklighet. Jag jobbar i en pytteliten kommun som är ömsom 2:a och ömsom 3:a I Sverige, att ta emot flyktingar! Jag sitter som assistent på en SFI-enhet, jag jobbar med ensamkommande ungdomar varje vecka! Jag har suttit med en gråtande 17-åring som har fått veta att hens pappa dog på vägen från Syrien. Jag har gratulerat en 16-årig tjej från Somalia, som har fått uppehållstillstånd, som drastiskt har minskat sin risk att bli våldtagen pga att hon är flicka. Vad har du gjort? Mer än att svamla bort att ”det är inte så viktigt om det är fakta” i tv?

Jag kan inte direkt påstå att din politik underlättar mitt arbete. Jag inbjuder dig härmed att komma och arbeta i min verklighet en vecka, en dag, en timma! Jag tror inte du kommer ta inbjudan pga ”tidsbrist”, men för mig är det mer feghet än tidsbrist… när jag inte vill något på jobbet, brukar jag också säga att jag inte har tid…

Med vänlig hälsning,
Rabiat sossekärring Magdalena Svartlok

Just det, jag har inte börjat gå in på den bakåtsträvan ni har på jämställdheten i Sverige som ni eftersträvar…

Efter att ha hängt 11,5 år på Familjeliv.se så har man läst i olika inlägg och ämnen att ”du är den bästa föräldern för ditt barn”
”Mamma är alltid mamma oavsett vad”
”En mamma vet alltid bäst”
Men vet ni, det är inte så i verkligheten! Det här inlägget kommer bli väldigt självutlämnande, men det förklarar en massa om mig…
Det här är väldigt utlämnande om min mamma men ytterst få vet vem hon är. Ärligt talat, jag bryr mig inte.

När jag var liten var min mamma den bästa jag visste! Hon körde bra, hon engagerade sig i oss barn och hon älskade oss (mig och min bror). När jag blev större insåg jag att mamma gjorde inget för mig och min bror, min mamma gjorde saker för sig själv. Min mamma är nog vad man kan antingen kalla psykiskt sjuk eller mytoman. Eller en smula av båda.

Hon ordnade disco/party för mig hemma hos oss för att själv framstå som en bra person.
Varje Lucia bjöd hon på tårta i klassen, för att själv framstå som en bra person.
Hon ljög för oss i parti och minut.
Min bror fick t ex veta att han skulle få en jättefin födelsedagspresent och när födelsedagen kom så fick han en femtilapp!

När vi flyttade från Ucklum till Svanesund fick vi sälja vår Golden Retriever, min bästa vän! Mamma sålde henne till en grannes dotter…. trodde jag… 2 år senare hittade jag ett avlivningskvitto på ”avlivning av Golden Retriever”, jag blev chockad och höll tyst. När jag konfronterade henne med det 20 år senare, tror ni hon erkänner? Nej, hon har minsann sålt hunden och INTE avlivat den, fast jag kunde visa henne avlivningskvittot som jag sparat, och vet ni?! Jag tror faktiskt hon övertygat sig själv om att hon faktiskt sålt hunden!

Jag gick Distribution och kontor (Handel och kontor) på gymnasiet. Jag läste bokföring i 2 år och förde lite bok över mina egna pengar. Min mamma lånade friskt pengar av mig eftersom jag fick både studiebidrag och extra studiebidrag och pendlingsbidrag eftersom jag gick i skola i annan kommun och min mamma hade dålig inkomst.
Hon lyckades snacka sig runt hur hon hade betalat tillbaka pengar och köpt saker istället för att betala osv så jag kunde aldrig säga att hon hade fel. Givetvis insåg jag att hon blåste mig, men jag kunde aldrig bevisa det.
Däremot såg jag, jag stod jämte, hur hon skrev sin dåvarande sambos namnteckning på en uttagsavi och tog ut 500 spänn från hans konto. Det uppdagades men ingen kunde förklara uttagen utan banken fick ersätta honom. Fråga mig inte hur ofta hon gjorde så, jag är övertygad om att det inte var första gången när jag såg henne…. Och inte sista heller. Det sista jag hörde om vad banken sagt så var det 8000 kr iallafall

När jag var 20 år började hon tjata om barnbarn. Jag blev klassad som ofrivilligt barnlös, skilde mig och levde tämligen destruktivt, innan jag träffade Maken. När jag väl fick barn och nr2 och nr3 kom så var hon här en del. Jag kommer ihåg en gång när hon satt i vår soffa, pinkade ner sig och satt kvar i det hela för att mörka att hon pissat i vår soffa!! ”Det hände en olycka”, men reser man sig inte och försöker byta kläder och fixa till det då? Det här är ett av de tillfällen där jag slagits av att hon faktiskt kanske är sjuk, rent av dement kanske….

En annan gång ville hon att jag skulle köpa cigaretter till henne, på väg till affären ringde jag min bror som hade haft mest med henne att göra ett tag, och nejdå, hon hade inte rökt på 3 mån, vilket var en lögn när jag konfronterade henne…. Hade hon glömt eller ville hon inte inse? Eller var det chansen att kanske få röka igen som drev?!

När min farfar dog 2005 hamnade vi i ett ”efter-begravningsamtal” hela familjen och då uppdagades många lögner som min mamma dragit. Pappa och hans fru hade mörkat en hel del som jag nu fick redan på. Allt var i lugn saklig ton och inget skitsnack.

Så här ligger det till:
1978 krockade min mamma med ett rattfyllo och han förstörde både hennes liv och vår relation. Min mamma har sedan krocken fått diabetes typ1, astma, fått reda på att ca 5% av hjärnan är död, konstiga anfall och nåt som jag kallar selektiv alzheimers. Jag skulle väl tro att hon har dragit på sig KOL också.
När min bror satt med henne hos dietisten så sitter hon och ljuger dietisten upp i ansiktet! Jodå, hon sköter sin diet så bra så!
Jag gissar, med den kunskap jag har om socker, kost osv att hennes lögner gör att hon ligger alldeles för högt i socker och läkarna kan inte förstå varför!
När hon var här låg hon jättebra i socker eftersom jag tvingade på henne lågkolhydratkost, och givetvis var det hennes förtjänst! När hon väl är hemma lever hon på pasta med ketchup och mackor med ketchup på… jättebra kost för en diabetiker! #sarkasm

Runt 2009 började hennes frånvaro. Jag blev så trött på hennes lögner!! Jag drog mig för att ringa henne och hon ringde ytterst sällan mig. Jag var hos henne när hon fyllde 60 år i juni-10. Sedan har jag varit där en gång till med barnen men inte mer än så på 4,5 år.
Sedan jul 2014 har jag pratat med henne 2 ggr i telefon. Midsommar-14 och julafton-14. Hon har inte ringt själv, framför allt inte på allas födelsedagar.
Hannes vet hon inte ens vad han heter och när vi var och hälsade på 2013 blev hon besviken på att han inte kände igen henne! Sist han såg henne var på hans dop 101031. Då var han 2 mån! När jag pratade med henne julen-14 visste hon inte ens vad han hette eller att jag hade 4 barn…

Mina barn vet att jag har en mamma som de träffat några gånger, men pappas fru, min bonusmamma, är barnens mormor, hon engagerar sig 300% mer än deras egen mormor. Hon har valt bort egna barn men ja, hon är deras mormor, hon är den de kommer komma ihåg.

Min problematik är att jag inte vet hur jag ska tackla allt. Jag känner att min mamma är död för mig, den där personen som är min mamma är död och har varit död i många år.
Nu får jag dras med en individ som jag inte känner och som uppenbarligen inte kan ha en relation med mig, eller mina barn. Jag som trodde att barnbarn betydde mycket, men tydligen inte…. Samtidigt som hjärtat känner sig övergivet och försmått ”hon bryr sig inte! Jag betyder inget för henne”, så vet jag att hon är så pass sjuk att hon inte begriper bättre, hon har noll koll och lever i sin lilla egna värld, och det är nog så att hon älskar oss gränslöst! Men hon har glömt av det bara….

Hennes snedvridna världsbild (och eventuella sjukdom) förstörde mycket för mig. Jag trodde allvarligt att det enda som betydde något var vad andra tänkte om en själv!
Så många gånger jag fick höra att ”VAD ska andra tänka?!?!”. Detta genomsyrade mitt liv under många år och det är först sedan 2009 som jag börjat att släppa det, fortfarande vill jag ha städat när folk kommer hit men samtidigt skiter jag högaktningsfullt i vad folk tänker om mig! Passar jag inte så FUCK YOU liksom!
Jag fick höra att en person kallat oss för tattare och andra fula saker men so what?! Jag är en underbar människa och det vet jag! Jag har så många underbara vänner som talar om det för mig så ofta! De ljuger inte, det vet jag!
Jag har lagt ner så otroligt många jobbiga tankar och timmar att analysera, prata och försöka förstå, för att bli den jag vill vara! Visst, jag är inte ”där” än, men jag trivs så otroligt bra med den människa jag är numera!!

Jag har sörjt så länge och mycket att jag inte har en mamma som jag kan älska, för det gör jag inte. Min mamma är ett värddjur som fanns till för att jag skulle kunna växa upp och för att ta hand om mig tills jag klarade mig själv, ja just det, jag flyttade hemifrån när jag var 16 år…. Sedan dess har jag klarat mig själv.

Hur känns det att ha en mamma man saknar?
Hur känns det att ha en mamma man älskar? Jag har ingen aning….

Häromdagen frågade Maken mig hur jag firade mina födelsedagar som liten, jag svarade ärligt ”Jag har ingen aning, det är inget som jag har nåt minne av” och så är det. Jag borde ha minne av det, jag har beskrivit köket från lägenheten där jag är född. Vi flyttade därifrån när jag var 9 mån, och det finns inga foton från det köket. Mitt minne är exceptionellt, men jag minns inte mina födelsedagar…. Samtidigt som jag bara vill släppa allt som har med ”Henne” att göra så får jag höra just ”Hon är ju ändå din mamma”… Men hur i helvete ska jag göra?! Umgås med en människa jag smått föraktar bara för att hon är min mamma?
”Ta bort energitjuvar ur ditt liv”, och min mamma är den största energitjuv jag vet, jag utesluter henne och jag får dåligt samvete för att hon är ju iallafall min mamma….
Tillåt mig asgarva av ren desperation!
Hon är en energitjuv men är ändå min mamma, således ska jag älska henne. Vad säger att jag måste älska henne för att hon är min mamma? Hon är inte min mamma, hon har aldrig funnits där för mig utan har bara tänkt på HUR HON UPPFATTAS när hon ”finns” för mig. Jag har haft en person som agerat utåt som en mamma, men resten har hon skitit i totalt! Inte av ren illvilja utan pga av det hon lider av, vad det nu är….

Jag känner inte att jag är en bra mamma, för det är jag inte, jag behöver massor av egentid för att orka med dem. 4 adhd-barn är enormt påfrestande, tror jag för jag har ju ingen aning om hur icke-npfbarn fungerar.
Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte orkar ta min barn hit och dit, de är inte involverade i fritidsaktiviteter osv…. men jag hinner inte, och framför allt, jag orkar inte…. min depression från 2009 är fortfarande en bromskloss men det blir bättre….

Vad vill jag med det här inlägget?
Jag vet inte… jag behöver bara få det på pränt för att mina barn ska förstå om 10 år varför jag har gjort som jag har gjort. From 2015-02-05, när det var klart att min mamma inte skulle ringa på varken min eller min sons födelsedag, för andra året i rad, så har jag uteslutit min mamma ur mitt liv.

Jag vill inte ha dåligt samvete över det hela men det har jag! Jag sörjer, jag sörjer att jag inte har en mamma som är frisk och vid sina sunda vätskor… Hon kan inte hjälpa hur hon är, hon kan inte hjälpa att hon faktiskt blev påkörd och har levt med enorm värk hela sitt liv, hon kan inte hjälpa att hon inte vet bättre utan sockerknarkar bort sin hjärna. Hon gör så gott hon kan, men saken är ju den att hon gör det som är bäst för henne, oavsett vad…

Jag vet att min mamma inte gör det här för att vara elak, jag lovar, men bara för vad hjärnan vet betyder det inte att hjärtat förstår. Det gör ont, jag vill också ha en mamma som jag kan älska. Det jag har att acceptera nu är att min mamma är död sedan länge, den människan som idag finns i min mammas kropp, verkar inte må så där överjävligt dåligt över att hon inte har kontakt med oss. Hon verkar tillfreds med att vi kanske hörs vid ett par gånger om året.

Jag ska bara övertyga hjärtat om vad hjärnan vet. Jag vet att jag borde inte må dåligt över det här, dock finns det en liten flicka där inne i hjärtat, som har varit försummad så länge! Den lilla flickan ska bara förstå att det inte är hennes fel. Det är nog lite lättare efter det som min bonusmamma sa när hon ringde. Vad hon sa är mellan henne och mig men det hon sa visste jag ju, jag skulle bara komma på det…

Det är otroliga mängder bitterhet, frustration och ”SE-MIG!!!” bakom detta inlägg…. Men samtidigt så är det mitt terapiarbete att få det på pränt, det är så här jag får sorterat känslorna.
Jag har kämpat så för min mammas acceptans, i min mammas värld finns bara min mamma. Det är min mamma som är ”störd”, som har en störd världsbild och som aldrig någonsin kan komma att ge mig den modersrelation som jag saknar så enormt! Dock vet jag att det inte är hennes fel egentligen, hon är sjuk, punkt slut! Faktiskt! Jag behöver inte söka hennes bekräftelse eller uppmärksamhet längre, jag funkar utmärkt utan min mamma i mitt liv!

Jag vill verkligen kunna skriva på mors dag att ”mamma jag älskar dig!” men varför ska jag göra det?! Jag har ingen mamma värd namnet! Jo, jag sitter här nu och gråter, men det är nyttigt, jag har äntligen fått den där förlösande känslan.
Ett inlägg som jag tänkt så länge på, ett inlägg enbart för att visa för mig själv hur jävla fel allt är med min mamma, förlåt, personen som födde mig…. Jag måste hitta ett nytt namn på henne… ”Mamma” är bara en förolämpning för alla de människor som är en mamma i ordets bemärkelse till sina barn…. ”Människan” eller ”Värddjuret” är mest rättvist… Om jag är bitter? Nej, jag är ledsen och avundsjuk på alla som har en mamma värd namnet….

Fast, jo, jag älskar den mamma som fanns tills jag var 4-5 år, henne minns jag och henne älskar jag…. jag får trösta mig med det…

Dock är jag så jäkla glad ändå att jag skrev det här, fast jag klantade mig och råversionen kom ut.
Jag vet att jag är bra, och dåligt samvete i rimliga proportioner får oss att bli bra föräldrar. Jag brukar själv skriva på Familjeliv.se, när människor skriver att de är världens sämsta förälder; att insikten och dåliga samvetet är en bra början! Alla gör misstag, ingen är en perfekt förälder och jag hoppas att mina barn ser tillbaka på sin barndom som fin och bra och att vi fortfarande är ”världens bästa” även om 30 år…..

Idag är det riktigt rövarväder i Halland. Hemma i Oskarström var det regn med lite snö i, men ju närmare Hyltebruk jag kom desto mer snö blev det. Ändå körde folk i vanlig hastighet! Gärna lite fortare som brukligt är…

Efter Torup var det extremt spårigt och jag fick lite halkkänning när jag körde om en lastbil som låg i 40km/h uppför backen.

Jag började dagen med att lämna barnen vid bussen, den ska gå 8:05 men den kom inte förrän närmare kvart över åtta. Jag plockade in killarnas kompis i bilen, så han slapp stå i regnet och vänta.
När jag körde hade jag 14 min på mig att köra en sträcka som tar 27 min i lagstadgad hastighet. Jag insåg redan där att jag skulle aldrig hinna i tid, så jag tog det lugnt istället och körde i den hastighet som väglaget tillät.

Ett par incidenter på vägen hade kunnat sluta riktigt illa pga hastigheten! I Torup höll en bil på att få sladd när den plöjde om lastbilen framför mig, då hade den kommit flygande i säkert +100 km/h, förbi mig innan den knödde sig in framför lastbilen och då fick ett litet kast i snömodden, när den bytte spår…

I ”Slättåkra-rondellen” gled en bil rätt ut i rondellen när den kom i för hög hastighet och inte hann få stopp utan gled när det bromsades…

Är inte folk mer rädda om livet? Varken sitt eller andras?

Personligen värdesätter jag högre att komma fram, än att komma i tid! De 13 min jag var sen kan jag jobba in på lunchen, det är däremot svårt att jobba in en svår olycka eller tom dödsfall!

När jag var 8 år, närmare bestämt den 12 dec 1978, krockade min mamma med en rattfyllerist. Han fortsatte rakt fram i den kurva som mamma var på väg ut ur. Där, den kvällen förändrades mitt liv markant. Jag kan lova att det inte var till det bättre. Mina föräldrar skilde sig när jag var 12 år och efter det gick det bara utför med hemma situationen. Sakta men säkert känns det som att jag blev mamma till min egen mamma och jag flydde hemifrån redan som 16-åring. Sedan dess har jag klarat mig i princip själv. Hade mycket av svårigheterna i livet undvikits om personen i den vita volvon inte hade mejat ner min mamma? Ja, jag tror faktiskt det. Ekonomin hade varit annorlunda och min mamma hade nog funnits kvar. Hon transformerades sakta men säkert till någon jag inte längre kunde placera i samma fack som ”personen mamma”. Detta till störst del pga de skador hon fick när hon krockade.

Är det värt att kanske förstöra ett barns uppväxt eller ta dess förälder ifrån dom bara för att komma i tid?

I mitt fall var det sprit, men det är likvärdigt med halka och fart anser jag, båda är lika vårdslösa och respektlösa mot sina medtrafikanter!

Jag skrev så här på Facebook efter Österrikes vinst:

Idag vann inte en låt, ett koncept och ett ”statement” vann. En kvinna med skägg, fd man (?) vann. Visst visar vi världen att allt är möjligt? Att alla är lika värda? Alla kan vinna melodifestivalen oavsett läggning, utseende eller åsikter. Det är det #joinus handlar om!!

Jag vet inte så mycket om Conchita men jag gillar det koncept h*n förmedlar. jag vet alltså inte ens om jag kan kalla Conchita hen eller hon… Faaast, som Conchita skall hon kallas hon.

I alla fall, medan sidan laddar för att läsa in mig på människan så går vi in på varför jag tycker det är så bra att Conchita vann.

Europa har satt ribban. Det är här vi lägger acceptansen. Vilket innebär att diverse människor á ”host” Åkesson och ”host” Putin helt enkelt måste inser att, jo, människor HAR annan åsikt!! ALLA ÄR LIKA MYCKET VÄRDA!! Vänta nu… jag känner igen det här….. *tänker* Alltså…. heter det inte feminism?! Alla ska leva sitt liv på sitt sätt så länge ingen kommer till skada… Just de orden återkommer många gånger på sidan Conchita Wurst.

He created Conchita. The Bearded Lady, as a statement. A statement for tolerance and acceptance- as it’s not about appearances; it’s about the human being. ‘Everybody should live their lifes however they want, as long as nobody else gets hurt or is restricted in their own way of life.’

Kan det bli vackrare än så? Alltså, lär er för fan att feminism handlar INTE om att klä sig i näbbstövlar, orakat och bylsiga kläder!!!! Det handlar enbart om acceptans!

Jag lovar, jag ska inte göra det till en feministiskt fråga (fast det är exakt vad det är) utan helt enkelt koncentrera mig på det faktum att en oliktänkande vann melodifetivalen, att publiken gjorde ett aktivt val och visade Putin att det inte gillar hans skit genom att bua ut Ryssland. Believe you me att han vet… Jag läste någonstans att de fick lägga på jubel på Ryssland för att det inte bara skulle buas…

Andra kommentarer på mitt ESC14-spammande, som jag gillar är:

”Melodifestivalen är inte längre något som handlar enbart om musiken, bara att inse att den tiden är förbi. Världen handlar om så mycket annat därför att vi människor behöver det i en kall värld… Det är min åsikt. Jag blir betydligt gladare och så varm i hjärtat när någon som står för något vackert vinner än när en bra låt vinner… ”

”men är han en hon numera, är inte h*n dragartist som väljer detta uttryck? Dvs särskilja sig ifrån även den klassiska drag looken genom att även ha skägg? Inte för att det spelar någon roll för mig. Jag gillar tanken på ett fritt artistisk uttryck och att en man med skägg klädd till kvinna kan även han/hon/hen vara fantastiskt vacker”

”Nu tycker jag om låten, jag är svag för pampiga bondliknande ballader som går in i själen på mig. Men jag köper hela konceptet ( till skillnad från min make men vi är olika och gillar olika och jag gillar att vi gillar olika  ) alltså konceptet att inte bara bryta normen att klä sig i kvinnokläder utan att bryta en norm till genom att INTE vara den dragqueen som förväntas. OCH det faktum att han/hon/hen står för att det är okej att vara precis som man har lust och uttrycka det. Hela grejen står för nått mer än bara musik. Det är frihet att vara den man är, utrycka sig som man vill och välja vad man vill visa upp för omvärlden. Och idag har omvärlden ( iallafall majoriteten av den) visat att vi också tycker att det är helt okej och faktiskt till och med vackert på sitt eget vis”

”Fortfarande lite småglad över resultatet i Eurovision. Inte för att den bästa låten vann, för så var det ju inte, men för att jag var helt övertygad om att folk i andra (inskränkta, outvecklade, ortodoxa och allmänt perverterade) länder aldrig skulle rösta på Conchita. 
Det är kul när ens fördomar krossas.”

När jag läser kommentarer som:

”Men grejen blir ju lite att knappt nån kan säga att ”fel låt vann” nu utan o bli stämplad som ”transfob” – vilket man ju faktiskt INTE ALLS måste vara bara för att man inte gillade den låten! Äsch folk får se ut o vara o tycka i princip precis vad de vill för min del, alla har ändå samma värde, men är det Song Contest så borde det vara musiken som bedöms o inget annat.”

Då vill jag bara krama om och säga: Du behöver inte vara orolig, det enda som kan få dig att låta som en trans-/homofob är ”jag är inte homofob men”… det kommer aldrig nåt gott ur en sådan kommentar.
Att säga att låten inte föll en i smaken eller att man t ex hade sett Norge, Sverige, Danmark eller Frankrike som vinnare är inte homo-/transfobiskt!
Om man inte gillar Österrike är det helt ok, men att lägga ”inte-gillat” på personen Conchita, det är där det blir transfobiskt.

Visst ska ESC vara en politiskt obunden tävling, men det har den aldrig varit och kommer nog aldrig bli. Det är här som -numera- folket får fram sin åsikt bäst, det finns inte på någon annat medium där en sådan stor massa kommer till tal så direkt. Visst kan länderna fiffla med det hela men pja, det är så här jag känner om det hela. Nu har de flesta länderna i Europa sagt sitt och det kommer mestadels nedifrån massan, inte de politiskt korrekta juryns åsikt enbart.

Jag är bekymrad över den utveckling som nazister osv har i Europa, jag är bekymrad över om vi verkligen inte är bättre människor än så här? Det här är ingen utveckling jag står bakom, jag vill vältra mig i acceptans och förståelse istället för uteslutning och fördömande….

På Krakel och Spektakelmässan förra helgen, så stod denna mannen i en kliniks (oväsentligt vilken klinik eftersom de inte har med saken att göra egentligen) och försökte värva listningar.

Kvällen innan hade han gått fram till en bloggvän och gjort följande (bloggvännens egna ord):
”Det var till mig han ställde sig framför lördag kväll på hotellet att han inte tycker om bögar och att han har homofobi. Min tjejkompis som hör detta blir chockad men jag svarar snabbt tillbaka: ” Det var ju en jävla otur för dig att du just nu har en bögjävel framför dig”.
Jag gick förbi montern ett par gånger och han vek undan blicken.”

Jag lägger ut denna bild på instagram/Facebook för att hänga ut mannen, inte kliniken (viktigt!), det blir en lite större historia än vad jag tänkt men har man tagit Fan i båten så får man ro honom i land och det tycker jag att jag gjorde.

Kliniken blir informerade, tar sitt ansvar och har ett samtal med både mannen och bloggvännen, som kliniken skrev i ett mail till mig:

Hans uppförande är helt oacceptabelt!

Jag ber min bloggvän om ursäkt för att det blev lite rabalder där #FruSkämsAlot men samtidigt känner jag att det är en så pass viktig fråga att uppmärksamma, iallafall för mig.

Kliniken skriver i sista mailet:
”Nu har vi talat med vår representant NN och även med XX.
NN har nu framfört sin ursäkt till XX som accepterar denna. XX tycker det känns bra att frågan har blivit diskuterad, att han har fått en ursäkt och att saken blivit utagerad.
Vi har även haft ett långt samtal med NN.
Tack för att du observerade oss på vad som hände i lördags natt!”

Inget illa skall sägas om kliniken! Det var inte deras åsikt, tvärtom tydligen och de ska ha all heder av att ha tagit tag i problemet!

Alla har rätt till sin åsikt och egentligen rätt att säga den, för mig handlar det om att ha en åsikt och vara enbart vara elak, i det här fallet. Har man en åsikt får man ta sitt ansvar för att man har den, vad blev bättre av att kräkas ut den så där?
Jag har många åsikter, vilket ni vet, och jag har ÄNNU fler som ni inte vet om, just för att jag känner att ingenting blir bra utav att jag yttrar dem. Det handlar om att ha en Common Jävla Sense när man handhar en åsikt.

—

Min farfar är född 1920. Han växte upp och som homosexuell på första halvan av 1900-talet var han en skam, ingenting man pratade om, det fanns liksom inte!
Han gjorde allt han kunde för att passa in och satte två oäkta barn till världen, varav den ena då är min far. Den andra sonen adopterades bort och vet nog inte än idag att han inte är sin fars biologiska son.
Farmor skämdes väl så pass mycket hon också så hon lämnade min pappa hos farfar och drog. Hon hörde aldrig av sig och svarade inte på våra inviter heller. När hon sedan gick bort fick hennes barn/barnbarn en lagom omvälvande chock. Där ser man vad mänsklighetens fördömande orsakar lidande!

Nåja, min farfar hade väl några förhållanden, varav ett öppet vad jag har förstått men han har i min vetskap, alltid levt ensam, tillsammans med sina djur.
Min farfar var en underbar människa som nog inte hade något ont i kroppen, men han blev illa behandlad av livet. Det här är ingenting jag vill att mina barn ska råka ut för om det blir så att någon av dem kommer ut som homosexuell. Jag vill från första stund trycka ner i halsen på dem att vara homo är minsann inget fult! Alla har rätt till sin kärlek, så länge den inte skadar andra!
De ska inte behöva känna oro för att komma och berätta för oss, oavsett vad det gäller!

Våra barn vet att det är heeeelt ok att älska någon oavsett kön eller utseende!

Så vill jag att det ska förbli!