Det här med hur man kan förändras som människa med åren är fascinerande…

Jag var nog en rätt krävande människa när jag var yngre. Jag ser mig själv mycket i Ludvig, när han fått för sig något måste det bli så. Jag var likadan.

Jag måste nog tillskriva min käre Make en hel del av min förändring, men även att jag har hittat mig själv när jag fått ro från tankar, i och med min medicinering. Men som sagt, det förtroende jag långt om länge har lyckats bygga upp till min man har kunnat möjliggöra en förändring hos mig själv.

Jag råkade ut för några stora svek från både föräldrar och kompisar, som tonåring. Jag har sedan dess varit väldigt misstänksam mot människor. Att jag utav naturen är godtrogen och vill kunna lita på människor, skapade en viss frustration och förvirring hos mig.
Mitt kontrollbegär tog sig oanade uttryck och jag var en bitch, rent ut sagt, om jag inte fick som jag ville. Det kanske jag är idag med, men över tiden har ”det som jag vill” blivit en fåtal prickar på en lista som tidigare gick sida upp och sida ner…

De första åren med Maken var rätt turbulenta, mitt dåliga självförtroende, kontrollbegär och misstänksamhet skapade en del rätt skrämmande ”diskussioner”. Sedan kom Ludvig och det var hormoner i kroppen, en del tragiska händelser som att svärfar gick bort, vi var tvungna att avliva våra hundar och jag fick missfall… Allt detta under ett par mörka höstmånader. När julen kom så rullade tsunamin in över stränderna i Asien och jag, som har en ganska stor inlevelseförmåga lyckades inleva mig så pass att jag vaknade med panikångest en natt. Eller ja, det var den natten jag fattade varför det var trångt att andas och hjärtat rusade.

Här någonstans började det gå utför för att 5 år senare braka käpprätt åt skogen med ett psykosbryt (läkare har konstaterat att jag var nära en psykos) under en av dagarna på HFAU. Jag klarade mig igenom den dagen och började sedan försöka ta mig uppåt ur det där sjunkhålet jag befann mig i… det var så djupt och så mörkt. Jag var konstant stressad, hade bråttom fast jag inte hade bråttom. Jag hade dödsångest och ångest för att jag inte räckte till för mina barn, min man och ångest för hur fult vårt hus var!

Under hösten 2012 hade jag lyckats klättra upp så pass långt, och hört så pass många gånger ”sök hjälp” att jag till slut svalde stoltheten och sökte hjälp. Där, den dagen när jag tog första tabletten med ”Hjälp”, ändrades mitt liv…

Sakta men säkert började jag orka inse hur dåligt jag egentligen mått och hur jag som människa påverkades av det och framför allt hur min familj påverkades av det. Jag började orka prata med barnen istället för att bara släppa taget och skrika åt dem. Det började vankas diagnoser och jag kunde släppa känslan av att jag var värdelös på barnuppfostran, jag hade ett enormt ADHD-monster att fightas mot. Det är inga lätta barn vi har, men de ger mig utmaningar och livet blir aldrig långtråkigt när saker och ting händer heeeela tiden. Att jag ibland önskar att det kunde vara en smula städat (mer än 3 min) och en smula lugnt, är och förblir en önskan.

Idag har jag blivit den där människan jag vill vara, en lugn men ändå sprallig sak med ett tålamod som sträcker sig längre än 2 nanosekunder och framför allt att jag kan ha överseende med saker och ting. Förr kunde jag nästan hudflänga människor i affären, bara för att de existerade. Idag blir det mer ett leende och ”hur menar du nu?”. Idag är det mer sport att snacka bort människor än att komma på att fula okvädningsord jag kan, för att sedan presentera dem i 130 dB.

Efter otaliga diskussioner med Maken om hur vi tänker, mår och så vidare så har det startat en reaktion som jag tror någonstans har mynnat i en bättre förståelse för mig själv, och någonstans gör denna förståelse att jag idag har begripit att världen är inte ute efter mig! Att jag och Maken inte är överens om ords betydelse och detaljer, kommer nog aldrig ändras… Jag pratar mycket om hur jag upplever och känner. Medan han är van att höra vad han gör fel. För mig behöver inte det jag säger vara med verkligheten överensstämmande, men av någon anledning känns det så i alla fall, medan Maken bara hör ”jag anklagar dig”.

Vi är båda två utformade av tidigare livserfarenheter men även mycket av tidigare relationer. Ingen gör rätt och den andre gör fel, utan det är först när vi upptäckt hur den andre fungerade som vårt förhållande har tagit stormsteg framåt. Det är en sådan här relation jag har drömt om! Visst har han sina brister, men jag väljer att tala om hur det känns när han t ex ätit upp mitt LCHF-bröd som jag skulle ha till frukost, istället för att sura, och det gör han också. Jag råkade någon gång ta den sista ölen, som han hade spetsat in sig på att ta när han kom hem från jobbet, det gör jag inte fler gånger 😉

Där någonstans på vägen utkristalliserades även vad jag vill vidareförmedla till barnen:

• Att de ska be om hjälp när man behöver hjälp, att alltid prata om problemen för man kan inte lösa något som inte är uttalat, man kan oftast lösa allt, eller ja för det mesta i alla fall. Jag har sedan barnsben fått itutat av min mamma att ”be om hjälp är tecken på svaghet”.
• Försök i alla fall, många gånger gör de ett halvhjärtat försök och lägger sedan ner. Då går vi tillbaka och gör ett nytt försök och med glada tillrop och tips så brukar de oftast lösa problemet.
• De får lov att testa det mesta, häromdagen stekte Ludvig hamburgare och Ian kokade 2 sorters pasta, och gjorde så middag till alla bröderna, de ville helt enkelt testa och jag var med och instruerade. De är 10 och 9 år gamla. Ian brukar baka en hel del och fixar allt själv, jag är med när det ska kokas eller plockas ut ur ugnen.

Jag vill lära mina barn att stå på egna, säkra och stadiga ben och inte bara förlita sig på oss och att vi ska lösa allt åt dem. När det behövs kliver jag in så klart, men det mesta fixar de själva faktiskt.

Jag vill inte ge barnen den ”crappy” självbild som min mamma presenterade till mig, och inte heller den snedvridna världsbild hon har. Jag gör inte allt rätt, långt ifrån och när jag gjort fel mot barnen ber jag om ursäkt och förklarar varför det blev fel, men att det ändå inte var okej att vråla till dem eller vad det nu var…

Jag hoppas jag är på rätt väg och att jag får fortsätta må så här bra. Visst är jag trött ibland och jag blir mentalt trött av massa stoj och händelser, men jag är inte på det avgrundsdjup som jag befann mig på för 5 år sedan.

För dit vill jag aldrig igen…

Idag hann jag jobba ungefär 2 timmar innan Teskedspappan ringde och proklamerade ”Hannes kräks lite”. Fram med blåslampan och elda på röven lite och så hann jag med de ”måsten” som fanns idag. Fördelen med att jobba 24h i veckan på mitt jobb är att jag ändå kan styra om det lite, jag är inte lika hysteriskt styrda av tider som t ex lokföraren som jag är gift med.

Eftersom jag ändå ska in på möte imorgon så kan jag lika gärna lägga några timmar till och få ihop veckans 16h (eftersom det är röd dag på torsdag när jag egentligen ska jobba).

Det bästa med det hela vet ni vad det är? Det är att det inte var kräksjuka som jag bävade, det var ”bara” bukmigrän!

Jag fick frågan vad bukmigrän är, ärligt talat så hittar jag ingen vettig förklaring och läkaren som ungarna gick hos när de utreddes kunde inte heller förklara bra. Här är förklaringen jag hittade som är enklast att förstå:

Bukmigrän karakteriseras av återkommande smärtor runt naveln, blekhet, illamående och kräkning.

Våra killar kan bli sjuka på en halvtimme, kräkas några gånger, sova ett par timmar och sedan må bra. Hinner vi få i dem t ex Alvedon så kan vi tom bryta anfallet. Hannes vaknade vid 14-tiden, hungrig och törstig och är nu efter både macka, middag och en klubba, som vanligt.

Här har vinterns första förkylning slagit till.

Ian har varit hemma en dag och nu är det jag som ligger, så mycket som göromålen tillåter. Barnen ska ändå upp och till skolan trots att jag är sjuk. Teskedspappan jobbar men är ledig i helgen så då tänkte jag försöka bli frisk.

Jag är en sådan där som läker när jag sover. Ett par alvedon och framför allt sömn häver t ex mina migränanfall, så länge jag gör det direkt när symtomen kommer. Sömn är bästa medicinen för mig!

Imorgon fyller Teskedspappan år och jag har faktiskt hittat en enkel födelsedagspresent i år. Han har sagt länge att han vill ha en sådan och vad det är får ni se imorgon 😉

Nä mina vänner, nu blir det kaffe, lite inköp av förkylnigsmedicin från USA, till hönorna, de hostar lika bra som jag…

Ha en bra fredag!

Hannes var ju sjuk förra veckan, fast vi var väldigt övertygade om att han dragit i sig ”ajabaja-mjölk” och hade laktoskänning. Enkelt förklarat kan vi säga att det luktade så. Laktosmage luktar på ett särskilt sätt kan vi säga, precis som magsjuka luktar på sitt sätt, särskilt Rotavirus.

Nåja, Hannes mage var seg som vanligt att få igång igen. Han hade ont i magen på måndag kväll, kräktes lite på natten till tisdag och så då räserbajs utan dess like fram till på fredagen, då anade vi en ändring. I helgen har han varit som vanligt.

I fredags kände jag mig olustig i kroppen, men fäste inget större värde i det. Jag håller på att ”avsockra” mig så då kan jag må så här någon dag in i ”operation Döda SockerRåttan”. Utan det var storstädning hos både kaniner och höns och först på kvällen kom det en session i ”köra buss” och även en gång på natten. Magen var liksom som Hannes inte riktigt fräsch…. Däremot så mådde jag bättre på lördagsmorgonen. Var allt annat än pigg eftersom jag legat med feber på natten men jag var hungrig och åt som vanligt hela lördagen. på söndagen var magen som den skulle igen.

Detta stärker mig mer i min övertygning om att jag måste köra Probio eller Magdroppar på Hannes för han klarar inte av att hålla igång tarmfloran själv.

Vad det här var har jag ingen aning om, ingen annan i familjen har blivit sjuk men Teskedspappan kände sig olustig i fredags men eftersom han har börjat sin medicinering så vet man inte om det var den eller nåt annat.

Nu är kräksjukan här igen och 2/4 har haft det, det kan stanna där tycker jag…

Förövrigt händer det inte mycket här, hänger uttråkad på diverse obskyra sociala medier och försöker hålla hjärnan igång, men det är inte så enkelt när man är instängd i huset.

Det enda häftiga som händer här är att gå ut i hönshuset och se hur många ägg hönorna har lagt, eller stå och gosa med kaninerna… förhoppningsvis har vi bebisar där innan veckan är slut.

Nä, nu ska jag ringa ett par samtal…

Kan vi inte vara överens om att det är slut med sjukor nu?

Ingen mer kräksjuka, ingen mera konstig influensaliknande historia? Den här influensaliknande saken sitter fortfarande i kroppen. Jag har ont överallt, är orkeslös, snuvig och har ont i halsen. Jag vill komma igång med julstädningen men med sjuka gnälliga barn och en gnällig mamma så blir det så lagom mycket gjort… men ändå.

Nu är tanken att vi ska rusta inför ett 40-årsfirande också, men den blivande 40-taggaren är motsträvig och vill mest skita i alltihop men se, det kan han glömma!

Idag har det inte gjorts många knop, jag sov middag med Hannes, Affe ligger på soffan mest hela dagen och de andra två är lagom slappa också. Dagen har gått i total introvert mönster och jag har tvättat ett par maskiner tvätt och slappat på soffat, but hey! Jag VABar ju!
Idag har jag bara fnissat åt uppståndelsen på twitter över lite mensblod… att lite blod kan skapa sådan uppståndelse…

Nu ska jag sticka lite till….

Jobba, hämta barn från dagis och skola, göra mat, lämna jobbsak till glömsk make och sedan montera inför utställningen på biblioteket… Allt gick jättebra och jag var nöjd med Alfreds och Hannes uppförande. Hannes fick för sig att skalla en ruta men det var allt.

När vi precis var klara med första pelaren kommer Alfred och säger att han mår illa. Jag tänkte att han blivit ”åksjuk” av nåt spel på paddan eller möjligtvis migrän… men när vi väl kom hem står det klart att han också fått kräksjukan. Hoppas, hoppas, hoppas vi bara tar Alfred den här gången. Orkar inte mer sjuka nu och jag är inte frisk från det sista än!

Idag lade jag ut en bild på ett par utslag som jag har på handen och vips fick jag tips på vad det kan vara.

Jag har aldrig tänkt på de här utslagen som nåt som skulle kunna vara något utan bara tillfälligheter…
När jag var liten hade jag böjveckseksem. Varje vinter kom det, detta enorma kliande som satt i knävecken och som drev mig till vansinne på kvällarna. Jag hade dock en lindring, vi hade då en taxtik som hette Jippy och hon älskade att slicka på dessa eksem och det lindrade och tog bort klådan. Låter kanske inte så fräscht men hennes behandling läkte mina sår snabbt.

Jag växte, Jippy dog och som vuxen hade jag inga problem med eksem…. ELLER HUR!

I 15-årsåldern fick jag stora kliande och fjällande utslag i ansiktet, diagnosen blev seborré och jag. Fick vit kletig salva utskriven. Efter det stora utbrottet har jag bara haft ett utbrott av seborré och det var ca 10 år senare…

Några år efter det fick jag veta av en insatt vän att mina spruckna, torra och smärtande läppar, varje vinter, antagligen är en kvarleva från mitt böjveckseksem (Atopiskt eksem).

Så idag då… Denna bild… Som fick mig att googla på Dyshidrotiskt eksem och där det visar sig att om det är det så har jag ändå ganska lindrigt. Däremot att jag kunde knyta ihop alla dessa saker till en sammanhängande tråd…
Saker och ting ter sig ur ett annat ljus helt plötsligt och rätar ut frågetecken som jag har om Hannes t ex, så nu ska jag beställa tid till honom och mig om våra ev eksem.

Nu är det sjukstuga på hög nivå här igen!

Förra onsdagen började det med kräksjuka, alla utom Alfred fick det (why?) och i onsdagskväll var det dags igen… Jag gick och lade mig och 10 min senare var jag sjuk! Jag frös så jag trodde tänderna skulle skaka loss! Jag gick upp igen och fick klä på mig mysbrallor och tröja, samt plocka fram ytterligare ett täcke.
Där låg jag och klängde på Hannes för att få lite värme, med massa kläder och två täcken på mig. Jag frös hela natten! Jag som brukar sova naken i princip.

Igår skickade jag en pigg och go Ludde till skolan, en timma senare ringde han med ont i huvudet. Själv låg jag klubbad på soffan med huvudvärk, feber och halsont ända ut i öronen. När Teskedspappan vaknade åkte han och hämtade Ludde. Idag är han fortfarande utslagen, han har knappt ätit, dricker lite och har ont i nacken och magen.

För bara en liten stund sedan fick jag hämta Alfred på dagis med feber, han ligger nu nerbäddad i min säng och ser på tv (sover mest troligt) så nu ska jag göra klart det sista med jobbet och så ska jag hämta Hannes. De andra klarar sig själva och stör mig inte direkt men att jobba med Hannes hemma är lagom jättesvårt…

Hoppades att det skulle bli en bra dag, eller ja den är ju bättre men jag är sjuk, igen….

Feber, ont i huvudet och en hals som gör jätteont! Dessutom fick Teskedspappan avbryta sitt arbete och hämta Ludde i skolan, han har samma…

Det började hux flux igår med att jag några minuter efter jag lagt mig började frysa! En t-shirt, mysbrallor och ett extratäcke senare hade jag ändå inte fått upp värmen.

Nåja, nu ska jag söva Hannes för middagsvilan och jag försöker nog sova lite också…

Timmarna tickar på och Alfred ser inte ut att börja må dåligt.

Imorgon går Ludde tillbaka till skolan och de andra drar iväg på torsdag. De får gå torsdag och hela fredag den här veckan…

Det här med kräksjuka och stor familj är inte kul, eller kräksjuka är väl aldrig roligt men när de går i skift och  gärna blir sjuka några timmar innan karantänen på föregående kräkare är slut så kan det bli en hel del dagar innan det är dags för vardag och livet utanför huset.

Här är det stora problemet rastlöshet. De är så obeskrivligt rastlösa efter ett par dagar och nu har de snart varit hemma i stort sett 3 veckor på raken!

Först var det höstlov och de hann knappt tillbaka innan det var dags att vara hemma igen och det kommer gå några dagar på den här veckan innan det är dags att gå tillbaka.

Ludde springer runt och gnäller över att han inte har nåt att göra och häckar bara framför spel, tv eller sitter med näsan i legolådan. Idag var jag tvungen att muta honom för att få ut honom utan världens utbrott.
Ian är skittjurig och gapar och skriker över minsta lilla och om man inte är i närheten och klarar av  att bryta honom direkt när han ballar ur så kan vad som helst hända.
Alfred är på väg in i en utbrotts-period, så fort han inte får som han vill så blir det världens utbrott och han gapar och skriker. Som tur är så är han ganska lätt att argumentera med.
Hannes… han vrålar. Hela. Tiden. MIN! NEJ! AJ! MAMMA! PAPPA! är väl det han vrålar mest…

Nåja, hela familjen återhämtar sig snabbt när väl barnen kommer till normalläge….

2:30 – Teskedspappan insjuknar

3:45 – Jag insjuknar

Nu är kl 19:23 och jag har lyckats få i mig ett par mackor och någon liter vatten… Teskedspappan har varit värre drabbad än mig, jag har lyckats få ut och in höns och ankor idag i alla fall..

Barnen har varit jätteduktiga, de har hjälpt mig med allt utan gnäll och lagade sin egen middag med lite assistans. De diskade kastrullen, letade upp korv i frysen, fyllde i vatten i kastrullen och satte på den på spisen. Jag tinade korvbröd och tog hand om det kokande vattnet, resten skötte de själva.

Jag fick i mig lite vatten vid 14-tiden och ett par mackor vid 18-tiden… Nu är jag bara otroligt trött och har ont i huvudet. Jag har legat på soffan sedan 3-tiden inatt och jag har lika ont i fogarna nu som under graviditeten med Hannes.

Jag hoppas att morgondagen blir mycket bättre…