Sommarlov och ledigt hägrar för alla barn, även för mina. Dock slår det aldrig fel! De sista 3-4 veckorna innan skolan slutar så kommer sjukdomarna krypande, ungarna tar slut! De orkar inte hela vägen in i mål!
När målet hägrar så slappnar de av och så brakar allt ihop, Det är 3:e året på rad det är så här nu och ju äldre de blir desto tydligare syns det hur trötta de är! De som har haft bra mediciner under åter har mindre symtom på tröttma än de andra.

Den äldsta har haft ett par migränanfall, det är allt.
Nr3 har haft och har stora problem med sin medicin och han är slut varannan vecka ungefär. Hans ork är slut, nada, zip, finito! Likadant med minstingen, han kraschar i migrän så fort han sover dåligt och believe you me, det har han gjort hela sitt liv!

Även jag kraschar när det närmar sig semester, pga mina korttidskontrakt de senaste 3 åren så har jag inte fått någon vettig semester. Dock ska jag i år ha den första riktiga semestern på massa år! Jag har lagt in om 3 veckor men jag har så jag kan ta ut mer, och under stängningsveckor på skolan kan jag flexa en hel del – sena morgnar och tidig hemgång….

Det här med lov och NPF-barn går inte så bra överens, visst vill ungarna har semester och lov, men när alla rutiner ändras så blir det liksom lite härdsmälta! De kan inte greppa om detta stora att inte behöva planera sin tid! Konflikter, utbrott, förstörda saker, grinighet, sabba aktiviteter och så vidare, är det som kantar vår sommar.
För mig är sommaren extremt påfrestande, inte nog med att jag ska få min egen värmehatande kropp att fungera utan yrsel, illamående och svaghet, så ska jag få ungarna att funka utan att deras agerande tar död på mig…

Så nä, jag har inte uppskattat en enda sommar de senaste 10 åren, jag önskar varje år att jag ska få uppleva det där som folk uppskattar med sommaren, men efter en dag av konflikter och må dåligt, så går det inte att uppskatta sommaren.

Jag uppskattar den sommar vi brukar få när skolan har börjat! Hur knasigt det än låter, barnen har skolrutinen tillbaka, jag kan koncentrera mig på mitt egna mående och alla mår klart bättre!

Så jag hoppas, återigen, att den här sommaren ska bli annorlunda….

Har du frågor om hur det är att leva i en familj med ADHD? Du får gärna maila!! Jag svarar gärna, dock får du vara beredd på att jag kanske bloggar/instagrammar din (anonyma) fråga och mitt svar på det hela…. 

Alla våra 6 barn har olika diagnoser, allt från ADHD (grunddiagnos) till ODD, Asperger, Dyslexi och kombinerad typ i olika ”valörer”. Alla behöver bemötas utifrån sina premisser och man KAN inte bemöta dem som man brukar bemöta barn. Jag gör ofta själv fel och lackar ut på 1:an som behöver diskuteras med för att hitta balansen igen. 2:an behöver påminnas om vilket beteende som är okej och vilket beteende som inte behövs alls faktiskt. 3:an måste stoppas…. inom allt….
4:an är en Ilskobert och måste verkligen lirkas med eller helt enkelt vrålas till på för att han ska göra sin del av hemmet. Bara att klä på sig är en enorm påfrestning enligt honom.

ADHD kan ge symtom inom ouppmärksamhet och/eller överaktivitet och impulsivitet. Eftersom tillståndet är utvecklingsrelaterat varierar symtomen med åldern. Hos yngre barn är överaktiviteten ofta tydligast, medan ouppmärksamheten dominerar hos de flesta från och med skoltiden och framåt tillsammans med planeringssvårigheter och impulsivitet. Hos äldre barn, ungdomar och vuxna kan överaktiviteten kvarstå men ta sig andra uttryck, som rastlöshet och bristande tålamod. Symtomen kan också variera beroende på sammanhanget som personen befinner sig i. Ouppmärksamhet vid ADHD kan visa sig genom att personen har bristande tålamod och uthållighet, svårighet att följa instruktioner och reagera på direkt tilltal samt svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter. Överaktivitet och impulsivitet vid ADHD kan visa sig genom att personen har svårt att sitta still. Hos ungdomar och vuxna kan detta istället visa sig som en rastlöshetskänsla. ADHD kan yttra sig på olika sätt hos olika individer men också på olika sätt hos samma individ under olika åldrar.

Hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning, eller ADHD, är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som påverkar förmågan att fokusera och koncentrera sig på en uppgift. ADHD omfattar även överdriven aktivitet.

ADHD har en inverkan på personens förmåga att vara produktiv, och kan även påverka hur personen utvecklar sina sociala relationer eller den egna självkänslan. ADHD debuterar i barndomen och kvarstår i ungdomen och upp i vuxen ålder i 40 till 70 % av alla fall. ADHD drabbar uppskattningsvis 3-5 % av alla barn oberoende om man kommer från olika kulturer och geografiska regioner, vilket innebär att det i ett klassrum med 25 till 30 elever kan finnas minst ett barn med ADHD.

Även om orsakerna till tillståndet inte är fullständigt kända, står det helt klart att dåligt föräldrabeteende inte leder till ADHD. Den sociala miljön kan dock påverka symtomens svårighetsgrad och särskilt graden av funktionsnedsättning hos barnet.

Mycket tyder på att ADHD kan vara ärftligt. Studier har visat att ärftlighetsfaktorn för ADHD är snarlik ärftligheten för längd. De flesta barn med ADHD förefaller ha minst en biologisk släkting med symtom av funktionshindret, och minst en av tre fäder som hade ADHD-symtom i ungdomen, har ett barn med ADHD. Dessutom har studier på enäggstvillingar funnit att om den ena tvillingen har ADHD, är risken ca 90 % att även den andra tvillingen har det. Forskning pågår fortfarande, men genetiska faktorer förefaller bidra till känsligheten för ADHD. Ingen enskild gen med stor betydelse för uppkomsten av ADHD har ännu identifierats.

Forskare har upptäckt att barn med ADHD i genomsnitt har upp till 5 procents mindre hjärnvolym än barn utan ADHD.
Forskning har även visat på skillnader i vissa av hjärnans signalsubstanser, eller neurotransmittorer, som gör att hjärnceller kan kommunicera med varandra. Vissa neurotransmittorer kan till exempel uppvisa avvikande aktivitetsmönster hos människor med ADHD.
Slutligen har studier som använt olika tekniker för att ”avbilda” hjärnan, som positronemissionstomografi (PET), avslöjat mindre aktivitet i de områden i hjärnan som kontrollerar aktivitet och uppmärksamhet hos personer med ADHD. Varför detta är fallet hos vissa människor men inte hos andra, är ännu okänt. Det är viktigt att betona att olika tekniker för avbildning av hjärnan för närvarande inte används för att diagnostisera ADHD. Dessa laboratorieobservationer är förvisso samstämmiga men de är inte tillräckligt känsliga för att ställa en ADHD-diagnos.

Barn, ungdomar och vuxna med adhd/add har ofta också en rad andra svårigheter. Dit hör, förutom motoriska och perceptuella svårigheter som vid damp eller dcd, också språkliga svårigheter, kognitiva problem, inlärningsproblem/dyslexi, svårigheter i samspelet med andra, sociala beteendeproblem som trots och uppförandestörning, sviktande självkänsla, ängslan, ångest och depression. Närbesläktade diagnoser som Tourettes syndrom och Aspergers syndrom eller andra autismliknande svårigheter förekommer också relativt ofta. Ju fler tillkommande svårigheter, desto större blir naturligtvis funktionsnedsättningen. Många av de tillkommande problemen går emellertid att undvika eller begränsa effekterna av om omgivningen förstår hur personen med adhd/add fungerar och kan anpassa krav och förväntningar till detta. En egen förståelse för vilka behov, svårigheter och förmågor man har är också viktigt.

ADHD:

• ​Är INTE ett attitydproblem eller ett resultat av dålig uppfostran
• Är INTE en intellektuell defekt
• Börjar i barndomen och kvarstår ofta upp i vuxen ålder
• Kan ha ett flertal orsaker
• Det går att diagnostisera även om det ibland kan vara svårt
• Kan behandlas på effektivt sätt

För att avgöra om någon lider av ADHD görs en noggrann utredning av läkare, psykologer och pedagoger. Utredningen innehåller en medicinsk undersökning, olika tester och intervjuer med barnet och anhöriga men också med förskole- och skolpersonal.

En del av symtomen måste alltid:
-Kvarstå i minst sex månader i sådan omfattning att barnets utveckling hämmas.
-Signifikant försämra barnets sociala funktion eller studiefunktion.
-Föreligga i två eller flera miljöer (i hemmet, skolan, på daghem, förskola etc.)
-Uppträda före sju års ålder (här diskuteras nu att höja denna gräns till 12 år)

Det första steget för att få hjälp med symtom orsakade av ADHD, är att se till att diagnosen är korrekt. Då diagnosen är ställd finns det en rad olika behandlingar som kan erbjuda hjälp.
Att diagnostisera ADHD kan vara svårt och kräver information från ett antal olika källor. Det bör göras vid en omfattande utredning i rätt tid av en barn- och ungdomspsykiater, barn- och ungdomsneurolog (med inriktning habilitering) eller en pediatriker med specialistkunskaper inom ADHD. Utredningen bör även inbegripa barnet, hans eller hennes föräldrar och barnets skola, samt ta hänsyn till sociala och kulturella faktorer i barnets miljö.

Myt: “ADHD är bara en diagnos, som läkare använder allt mer när det gäller besvärliga barn.”
Fakta: ADHD har varit ett erkänt funktionshinder i mer än 50 år. Eftersom läkarna fått ökad kunskap om funktionshindret och lättare kan identifiera det, har ADHD-diagnoser dock blivit vanligare än tidigare. I USA diagnostiseras ADHD hos 3–5 % av befolkningen varje år.

Myt: “Min blyga, dagdrömmande dotter kan omöjligen ha ADHD! Jag trodde att det bara drabbade hyperaktiva småpojkar.”
Fakta: ADHD drabbar både män och kvinnor men sannolikheten är 2–3 gånger större att pojkar får diagnosen ADHD än att flickor får den. Flickor kan ha mindre impulsivt eller hyperaktivt beteende än pojkar, men detta betyder inte att ADHD inte förekommer hos flickor. Hos många flickor och kvinnor är ADHD olyckligtvis ett dolt tillstånd som ofta förblir odiagnostiserat.

Myt: “Det är troligen all skräpmat som mitt barn äter eller något annat miljöproblem som orsakar ADHD.”
Fakta: Olika koststudier har visat varierande resultat på ADHD-symtom. Däremot är det alltid bra att hålla den totala allmänhälsan, inklusive motion, vila och näring, under uppsikt när det gäller att behandla symtomen på ADHD.

Myt: “Om föräldrarna uppfostrade sina barn så som de gjorde förr i tiden, skulle barnen inte få detta störande och dåliga uppförande.”
Fakta: Forskning har visat att bristfällig uppfostran och disciplin inte orsakar ADHD. Liksom vid diabetes och andra störningar kan dock föräldrarnas engagemang i behandlingen (strategier för hantering av beteenden och/eller läkemedel) hjälpa till att lindra ADHD symtomen.
(Parentes här är att jag alltid har ”anklagats” för att vara för hård mot killarna)

Myt: “Det är helt omöjligt att hon har ADHD! Hon har inga problem med att koncentrera sig på det hon vill göra, som att spela dataspel.”
Fakta: Personer som ibland kan koncentrera sig kan ändå ha ADHD. Personer med ADHD har periodvis svårt att utföra de flesta uppgifter, men de (liksom många andra människor) kan koncentrera sig på sådant som intresserar dem och sådant som de tycker är roligt, som dataspel.

Myt: “Eftersom barn med ADHD inte är lika smarta som sina kamrater, måste de oftast placeras i specialklasser.”
Fakta: ADHD påverkar inte den intellektuella förmågan. Barn som har ADHD, utan andra tilläggsdiagnoser, är lika smarta som vilket annat barn som helst. Men på grund av sina symtom kanske många barn med ADHD inte gör lika bra ifrån sig i skolan som sina klasskamrater som inte har ADHD. Många som har ADHD har även inlärningssvårigheter, som man tar itu med genom att använda speciella stödåtgärder. De flesta barn med ADHD kan klara sig i vanliga klassrum med hjälp av föräldrar och lärare som använder tekniker, såsom positiv förstärkning, organisations- och studietekniker, samt stimulerande instruktionshjälpmedel.

Myt: “Det är enkelt. När du väl har börjat ta läkemedlen, så blir du bra.”
Fakta: Även om det inte finns någon behandling som botar ADHD, hjälper behandlingsprogram, som omfattar stödåtgärder för beteendehantering och/eller medicinering, till att hantera symtomen. Flera årtiondens forskning visar att hos omkring 70 procent av dem som har ADHD förbättrar stimulerande läkemedel många av ADHD-symtomen. Stimulerande läkemedel stimulerar de delar av hjärnan som hjälper till att öka fokus och förmågan att kontrollera sitt beteende. Andra effektiva behandlingar som kan kombineras med medicinering, eller användas var för sig, omfattar tekniker för beteendehantering och klassrumsåtgärder.

Myt: “Det är bara en fas. Han kommer att växa ifrån detta.”
Fakta: Barn med ADHD kan i vissa fall växa ifrån det. Omkring 70 procent av barnen med funktionshindret kommer att fortsätta att ha ADHD-symtom under ungdomen, och en del av dem kommer även att ha funktionsnedsättande symtom in i vuxen ålder. Hyperaktiva symtom tycks avta när barnen växer upp. Uppmärksamhetsproblem kvarstår dock ofta in i vuxen ålder. Vuxna med ADHD tycker oftast att deras symtom gradvis avtar efterhand som de blir äldre eller blir mindre besvärande eftersom de lär sig effektiva sätt att hantera dem.

Myt: “Jag kan inte ha ADHD. Jag är inte hyperaktiv.”
Fakta: Hyperaktivitet är ett symtom som endast en del ADHD-patienter diagnostiserats med. Det finns tre subtyper av ADHD: övervägande hyperaktiv-impulsiv, övervägande ouppmärksam och kombinerad typ.

Man har hittat olika avvikelser i hjärnans funktion hos personer med adhd/add. Den gemensamma nämnaren är störningar i impulsöverföringen i de delar som styr uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Biokemiska förklaringsmodeller till detta, som framförallt handlar om dopaminförsörjningen i hjärnan, är de för närvarande mest aktuella. Detta stämmer väl med de neuropsykologiska förklaringsmodeller som på senare tid lanserats.
Enligt dessa kan svårigheterna förklaras som brister i exekutiva funktioner, det vill säga de processer i hjärnan som svarar för planering, organisation, samordning, impulsreglering m.m. Också brister i det så kallade arbetsminnet hör hit. Arbetsminnet svarar, enkelt uttryckt, för förmågan att hålla flera saker i huvudet samtidigt och att kunna använda tidigare erfarenheter för att förstå nya situationer som vägledning för handlandet.

Omgivningen kan underlätta mycket för barn med adhd. Genom att förstå barnens problem och kunna möta olika symptom och beteenden på ett bra sätt skapas mer trygghet kring barnen, vilket kan förhindra oro. Det är viktigt att se till varje barns speciella behov och utgå från dem.
Barnen behöver också verktyg för att kompensera sina svårigheter. De behöver träna koncentration, tidsuppfattning och få stöd med planering och strukturering. God hjälp kan de ha av dator, fickbandspelare, elektroniska almanackor, bildstöd och tidshjälpmedel. Det finns även speciella dataprogram för barn som behöver träna sin koncentrationsförmåga. För många har den typen av träning god effekt som också sitter i under lång tid.
Det är viktigt att föräldrar och syskon till barn med adhd får mycket stöd och avlastning.

Tips på bok att lära för att bemöta dessa barn: Explosiva barn av Ross Greene

Källor:
Doktorn.com
Att leva med ADHD
När vardagen är kaos
Du är klok som en bok, Lina
Vad är add/adhd?
RBU.se

Jag börjar med att kommentera om att var och en gör som de vill!! Jag är inte den som föraktar föräldrar som inte är öppna med barnens diagnos, jag förstår det inte, men det är egentligen mitt problem, inte ditt…

Så här har vi gjort… Vi har aldrig någonsin hymlat med att barnen har sina NPF-diagmoser/problem. Jag ser bara möjligheter i att barnen slipper förklara sig, alla runt dem vet ändå. Inte för att jag anser att ADHD är en ursäkt, men någonstans är det ändå en förklaring för barnen varför saker och ting händer.

Jag tror att folk skulle undra hur i helskotta jag uppfostrar mina barn om jag inte hade varit öppen med deras diagnoser. Inte för att det är andra människors ensak, men för barnens skull…

Jag tror att barn vars föräldrar är hemlighetsfulla, har större problem. Skolkompisar vet inte varför de är annorlunda t ex. 1 :ans klasskompisar har ALDRIG varit elaka/mobbande utan de har accepterat honom fullt ut sedan dag 1! Men så har vi aldrig hymlat om det heller.

Jag tror att man gör barnet en björntjänst genom att skämmas (min åsikt) och hålla det hemligt. Barnet blir bara konstigt utan förklaring och mobbingen ligger på lur… Som sagt, det är vad jag tror…

Vi kommer aldrig sticka under stol med någon sjukdom/tillstånd, det gör bara sjukdomsbilden ännu mer påfrestande..

Mina barn är funktionshindrade, något annat finns inte. Olika för olika diagnoser, men ändå minst 2% handikapp…De flesta ligger ganska högt…

Mina barn ska aldrig behöva skämmas över att ingen vet om deras omständigheter , utan de ska alla vet om och är okej med det…

Vet ni hur det känns att behöva strida mot sina nära?

När man hör att ”barn svälter inte frivilligt” om ens mat-autist, som faktiskt hellre svälter än äter grönsaker. Som utan problem kräks på bordet om han tvingas äta kokt potatis eller potatismos?
När man hör att ”lite omega3 är allt barnet behöver” om en ganska grov Asberger?

Som så fort man nämner något om t ex de hjälpmedel som finns för oss föräldrar, som t ex vårdbidrag och handledarpass på t ex Liseberg och Gröna Lund, så börjar det himlas med ögonen och snackas bakom ryggen!

Jag är väldigt glad över att få vårdbidrag (som är pensionsgrundande) så jag kan jobba 60%.
Redan denna arbetsbelastning får mig att gå på knäna ofta. Min man är lokförare och är borta ganska mycket. Då ska jag jobba, ta hand om 4 överaktiva barn och allt hushållsarbete som detta innebär. Samt egna företaget.
Jag räknade ut en normal ”arbetsvecka” för mig, den låg på 50-60 timmar!! Jag har 3 jobb, förutom familjen och huset. 2 jobb har jag knappt lön för, då känns det jävligt surt att någon tror att jag utnyttjar ungarnas problem för att ”lura” till mig 3200 kr i mån.
Jag lovar, jag sliter väldigt hårt för dessa pengar.Vi har inte superstädat, jag anser att det finns bättre saker att lägga tiden på än att städa jämt och ständigt. Ge barnen 20 min utan att jag är i huset och det syns liksom inte att jag har lagt 4 timmar på städning.Både jag och maken är Bohemer, vi älskar vårt renoveringsobjekt som ser ut som en raggarkvart, vi skiter högaktningsfullt i människor som kallar oss t ex tattare, det här är vårt liv så skit du i det liksom.

För att gå tillbaka, när Nr1 var 18 mån slutade han äta. Till slut lyckades jag luska fram att han åt mackor, ris, pasta och kött. En bra dag kunde jag få i honom ketchup t ex. Efter ca 3 mån med tjat, pock och lock slutade jag tjata. Måltiderna hade blivit ångestfyllda för alla och när vi slutade tjata och valde att följa hans ”regler” blev livet mycket lättare. Visst lite meck var det att få till allt, men vips åt ungen med god aptit och idag, när han är 11 år äter han bra! Så länge ingen måste hålla på och truga med sådant som han bara blåvägrar att äta.

Det är med en knut i magen vi är hos nära och ska äta, jag vet inte om det blir tjat på honom eller om det får passera, Jag skiter i om han äter endast börd och kött, så länge han äter utan att knussla är jag nöjd. Han följer sina kurvor och är 9 cm kortare än mig, han lever och frodas!

En del accepterar ungarna och finner tillfredsställelse i att vi hittar massa hjälp med barnens funktionshinder, för det är vad det är, ett FUNKTIONSHINDER. Andra anser det som något som ska hållas hemligt, som något man inte talar högt om, som något man ska skämmas över. De har sagt rakt ut att de inte tror på det, att det är nytt påhitt! Sådant fanns inte när de var unga. De blundar alltid för problem och det ska skyfflas under mattan jämt.

Tro nu inte att jag inte älskar dem, det gör jag, men det finns saker jag numera vägrar informera dem om….

Idag tar vi en het potatis… medicinering…

Så många felaktiga saker man hör från folk, utan insikt, man drogar ner ungarna och man ger dem amfetamin!!

Nej, nej och nej… Man drogar inte NER ungarna, man ger dem uppåttjack (för att använda samma termer). Våra barns hjärnor behöver ”väckas” för att komma upp i helt vaket tillstånd. Jag kommer gå in djupare på VAD adhd är längre fram. De flesta vet hur övertrötta barn uppför sig, eller hur? Tänk dig att du har ett övertrött barn 24/7. Det blir aldrig utsövt utan uppför sig övertrött hela tiden!

Vissa barn räcker att man går strategikurs, komet och läser på lite. Det är dock långt ifrån alla barn som funkar med omega3 och olika strategier.Våra barn gör det inte. Nr3 funkar inte på några plan utan medicin, han är den som har gett mig flest tröttårar, när jag bara satt mig på utetrappan och gråtit av rent misslyckande.

Nej, vi ger inte våra barn knark! De får centralstimulerande medel, i vårt fall metylfenidathydroklorid. Amfetamin är alpha-metylfenetylamin, visst i grund och botten härstammar de från samma ämne, men nej, det är inte att ge knark till barn. Vi har gärna vallmofrön på våra frallor, men hur många tar opium som härstammar från samma växt/frön?

Ungdomar med ADHD löper kraftigt förhöjd risk för att börja självmedicinera med t ex amfetamin, cannabis och alkohol.
Man räknar krasst med att ca 25% av internerna i svenska fängelser har ADHD. Vill du ha källreferens får du kolla längst ner i inlägget.
På strategikursen som vi gick i och med första diagnosen, fick vi höra från sjuksköterskorna att risken för självmedicinering minskar med 85% om barnen/ungdomarn medicineras…

ADHD-medicinerna ger inte den eufori och rus som t ex kokain och amfetamin ger. Detta gör att de inte är eftertraktade som ”kick”. Dock har man hört rapporter om att högskolestuderande använder ADHD-medicin för att plugga inför tentor osv.
I dagarna kommer vi även börja med Melatonin till ett par barn, en 11-åring och en 8-åring ska inte sova 6-8 timmat/natt, de behöver många fler timmar. Kvällarna hos oss är kaos, även på skoldagarna. Får jag 11-åringen att somna före 23:00 är det en tidig kväll.

Dagöholm

Jag fortsätter från igår….

Innan man börjar koppla att ens barn har en NPF-diagnos, så är ens självförtroende som förälder, fullständigt i botten.
Barnet lyssnar inte, gör inte som man säger, kan inte styra sig bland andra, ballar ur i vissa situationer, gapar och skriker, kastar möbler eller svär åt en. Sättet som NPF:en tar sig uttryck på är olika för alla barn…

Vår första höll sig alltid på sin kant, är lättkränkt, ville inte delta i klassamlingar, sångstunder eller liknande.
Rutinändringar genomfördes alltid under stora protester och konflikter.
En gång hotade han att döda musikläraren bara för att hon sa att Beethoven hette Ludvig, precis som Ludde… Det är inte ett normalt beteende.

Jag kände mig fullständigt misslyckad som förälder! Det var fler än en gång som jag funderade på om familjen inte hade det bättre utan mig, jag hade ju ingenting att tillföra mer än tjat och skrik! Jag tjatade, pratade, kompromissade, tvingade och mutade…. Till slut kom även dyslexin fram och det var då jag ringde BUP-linjen och självremitterade oss till BUP.
Man ser att folk tittar snett på en när man har barn som får utbrott offentligt, man vill bara försvinna – man är ju såååå dålig förälder!!! När man inte mår bra själv, så påverkar andras åsikter starkt!

Så ett råd till alla som inte har barn som river affärer, titta inte snett på andra föräldrar, du vet inte hur deras situation ser ut. Personligen blir jag mer irriterad över människor som tittar hånfullt/snett på mig än mina barns beteende.

Jag har fortfarande en smula dåligt självförtroende, men jag vet att jag lyckas rätt bra i de flesta fall. Ibland ballar även jag ur och vrålar lika bra som barnen. När de vägrar lyssna så tar ilskan övertaget och jag sätter dem i trappan eller i riktigt sällsynta fall, kastar ut dem! Det är då när jag agerar utifrån ilska som jag får dåligt självförtroende och känner mig misslyckad.

Jag är inte alltid stolt över mitt egna beteende men jag har lärt mig att be ungarna om ursäkt och förklara varför det blev som det blev. Jag vill ge dem en förklaring varför jag betedde mig fel.

Jag antar att alla NPF-föräldrar någon gång har haft dåligt självförtroende, det kommer med paketet….

Oktober är inte bara bröstcancern månad utan även ”ADHD awareness”
Jag tänker nu ventilera mina tankar om att vara mamma till 4 adhd-barn och vilka motsättningar vi har stött på.

Vet ni hur jävla misslyckad man känner sig som förälder? Första att man inte har det minsta inflytande över sina barns uppfostran och sedan, efter diagnos, att man inte är frisk nog att nedärva friska gener till sina barn.

Inte nog med att man ska lära sig att bemöta sina barn på rätt sätt, ta emot skit för att man medicinerar, utan man måste ändra sina tankar om sig själv!
Nej, jag är ingen dålig förälder!! Vi är jävligt bra föräldrar!

Ja, våra barn svär och har lite stökig attityd, men gissa hur mycket värre de kunde varit utan mig och maken som föräldrar!
Med äldsta ADHD-individen i familjen, som precis har fyllt 20, och är en mycket välartad ung man så blir man ändå hoppfull om framtiden!
Med den närmaste månadens inlägg kommer jag beskriva hur det är att leva med 6 adhd-barn i familjen, varav 1 barn dessutom har asperger och de 4 yngsta har autism-spektrum i sina diagnoser.

Välkommen in i min värld av stökiga barn och tårfylld ångest..

Jahopp….

Barn nr 3 (eller 5) har nu fått en diagnos, ADHD kombinerad typ. Inte helt enkelt att sätta fingret på som de andra killarna men ändå så tydligt att något är ett problem för honom.

Han har i snart ett års tid drabbats av okontrollerbara utbrott när något går fel och nu snackar vi lättkränkt! Han är långt värre än vita kränkta män! Om någon bara tittar fel på honom så ka ndet sluta med ”JAG SKA DÖDA DIG!!” och när utbrottet är över så är det ångest över hur illa han har uppfört sig. Som han själv uttrycker det ”jag är ju inte sådan” och det har han rätt i.

Bara det här att få diagnosen gjorde honom lugnare ”nu vet jag att jag får jobba lite extra med mitt humör, men jag vet varför och det är skönt”. Han vet och har nu fått bevis på att han är ingen dålig människa! Han har stora problem med självkänslan och rackar ner på sig själv hårt när han får sina utbrott. Han ÄR en underbar och omtänksam liten kille, men det är väldigt mycket Dr Jekyl & Mr Hyde över honom.

Som förälder har man normalt dåligt samvete för allt och känner sig ibland misslyckad…. Som NPF-förälder är det ännu starkare skulle jag tro…. Inte nog med att de inte gör som de lärt sig, utan man har misslyckats med att föda ”normala” barn… tänker nog många.
Eftersom Makens äldre barn fick diagnos redan innan våra gemensamma föddes så förutsatte jag att något skulle få diagnos av något slag, men att alla skulle bli så väl utvecklade på området kunde jag aldrig förutse.

Mina barn ”is one of a kind” allihop! De har alla sina egna egenheter, man måste bemöta dem var och en på sitt sätt. Att bemöta Ian som man bemöter Alfred t ex, är bara att be om problem. Däremot så har de alla sina egna underbara sidor! Alfred, den överintelligenta som lärde sig alla bokstäver redan som 4-åring, ljudade sig igenom ord på förskolan och knäckte läskoden innan ettan redan. Han som alltid utmanar alla vuxna omkring sig med sin vetgirighet och som suger åt sig kunskap som en uttorkad svamp!
Ludvig har en enorm ordkomplexitet som alltid har förundrat sina lärare (och oss), det är mer än en gång som jag har tänkt ”var har han lärt sig det där ordet?” och så frågat honom om han vet vad det betyder och oftast gör han det! Hans tecknartalanger ligger högt! Att han sedan har dyslexi och inte kan läsa/skriva de svåra ord han kan spelar ingen större roll för honom.
Ian, denna lilla Ior som oroar sig för allt, som ofta är så otroligt glad och emellanåt är så otroligt nattsvart, lägg till en smula Nasse som är rädd för oförklarliga saker. Hans skills ligger på den sociala biten, han är den man har med sig överallt för han är lugnast av dem, har vett på att inte låta hjärnan leka Tourette med honom och charmar ALLT och ALLA!
Hannes lirar i samma klass som Ludvig, han är 4 år och lirar med ord som Peter Forsberg lirade med pucken. Hannes är den enda utan diagnos, än. Jag har ingen större förhoppning om att han inte ska göra några turer på BUP, men det spelar ingen roll…

Det är inte vi som har misslyckats med våra barn, vi hade lite missflyt i det genetiska spelet men vilka individer våra barn är!!! Där har vi gjort ett fenomenalt jobb!

I fredags trodde jag ju att modemet gått sönder men trots att jag köpte nytt så funkade det inte (vi behövde ändå ny router med större kapacitet). Efter felanmälan till Telia, visade det sig att det var något fysiskt fel på linjen, så nu är vi minst tre hushåll utan telefon och bredband.

Som tur är har jag företagets mail även till företagsmobilen, så där sitter vi inte i sjön. Dock kan jag inte bokföra något!

Däremot så har helgen varit plågsam i form av ADHD/ODD-barn, som utav enbart VETSKAPEN om att bredbandet är nere, har varit på ett sjujäkla humör! Han har verkligen varit på sämsta tänkbara humör och har bråkat med mig om precis allting! 

Tack och lov åkte Alfred till kompis och sov över mellan lördag och söndag. Utan den respiten hade jag inte orkat mycket till. Teskedspappan är iväg i Nässjö på stort tågbaluns (Festirail) och har inte kunnat vara behjälplig det minsta.

Nu är Lilla Åskmolnet hos kompis och jag behöver inte tygla mig mer för stunden. Teskedspappan kommer hem ikväll också.

Nu är det inte så att ungarna sitter jämt framför datorn/iPad, men som jag skrev innan, det räcker ATT de VET att det är sönder så blir det ett jäkla liv!

Dessutom har grannarna meddelat att det åtgärdas på onsdag först. Mobilsurfen kommer gå i taket och konflikterna kommer vara ännu högre. Telia skulle egentligen betala en veckas semester till mig så jag fick vila upp mig efter det här…..