För ungefär ett år sedan började jag få extremt täta attacker av migrän, och samtidigt blev jag trött. Ni vet så där trött så man måste sova när man kommer hem från jobbet och man går och lägger sig vid 20-tiden och sover i typ 10-11 timmar….

Absolut ingenting hade varaktig verkan på migränen, det enda som hjälpt bäst är när jag vaknar av när min chihuahua Nisse varnar mig innan det blir försent att medicinera. Min migrän startar mest mellan klockan 3-5 på morgonen, och jag har ca 1 timma på mig att ta Sumatriptan och Alpoxén för bäst hjälp.

De otal läkare jag har träffat så ska allt vara hormonstyrt, för jag hade samma problem i 3 års tid när jag hamnade i puberteten, så in med en bang – ut med en bang… typ…

Sedan i oktober 2019 har jag sovit 12-15h/dygn. De veckor jag har haft barnen har jag gått och lagt mig med yngsta sonen vid 21 och gått upp med ögonen vid knäna vid 7-tiden. De fåtal dagar jag kunnat jobba pga migrän, vab, influensa och lunginflammation mellan oktober19 och februari20 har varit lätträknade….

Tröttheten har varit bedövande, vakna så trött att det skrapar i ögonen och man aldrig känner att man vaknar ordentligt har varit riktigt knäckande för psyket. Strax innan årskiftet började jag fasa ut mina antidepressiva. 8 år känns nog och jag har inte råd med över 500kr/mån i medicin…

– Tröttheten blev inte bättre –

Så i vecka 1, 2020 så kom influensan på besök, jag sprang hos läkare 2 ggr/vecka, fick bråka om sjukintyg och varannan veckan fungera normalt med att ta hand om barnen. Lunginflammationen avslöjades tidigt tack och lov, och jag blev aldrig sämre. jag blev snabbt bättre, feberfri, hostan tog min röst i 3 veckor, men jag kände att jag blev bättre…. men tröttheten var värre än någonsin.

V7 var jag frisk nog att börja jobba, men mina läkarbesök fortsatte, varför är jag så trött?!
3 olika läkare hade bara en sak att säga ”postinfektuös trötthet”, tack för den! Upp till 6 mån förlamande trötthet innan jag kunde hoppas på förändring! Jag grät i timmar.

Jag såg en kväll att en Facebook-kompis tar CBD-olja.
Den kvällen och onsdagsnatten googlade jag CBD och trötthet, CBD och klimakterieproblem och CBD och migrän….
Den natten offrade jag 420kr av min hysteriskt ansträngda ekonomi för att testa, jag måste göra något, ingen läkare verkade vilja hjälpa mig.

”2-3 businessdays later” kom den lilla lilla flaskan på posten. Samma kväll började jag med en droppe, en droppe till på morgonen…. Varje kväll ökade jag en droppe och är nu uppe på 5 dr/gång.

Bara 2,5 dygn senare vaknade jag för första gången på månader utan att vara trött!!!!!

Jag har varit kritiskt till oljan, det här med ”knarkolja”….. Jag läste metervis om CBD-olja den natten. Idag vet jag att allt rusmedel (THC) är borttaget och jag känner absolut inget när jag tar den, och den har hjälpt! Nu har en vecka gått och jag känner igen mina sömnrutiner, som inte har funkat sedan sept2017 – dock utan alla täta uppvak!!!
Jag sover ca 8 timmar och vaknar utan lust att sova mer, kan inte sova mer! Vaknar 1-2 gånger på natten och är knappt medveten om uppvaken innan jag somnar om!
De senaste åren har jag kunnat ligga vaken 30-60 min innan jag somnar om på nätterna, inte nu! Har jag inte legat vaken har jag istället vaknat med 20-60 min mellanrum.

Ärligt talat vågar jag inte tro på att det är sant!
Jag känner energin sakta men säkert återvända, psyket blir starkare för varje dag, jag kommer säkert dippa igen men inte uppleva den dagliga svajigheten…
Hänger effekten i sig flaskan ut kommer jag investera i en ny, trodde faktiskt aldrig att några droppar olja morgon/kväll kunde ha sådan effekt!
Lite som MSM som tar bort all stelhet och värk i ryggen… om jag inte slarvar…. Utan MSM, kan jag knappt komma ur sängen utan tårar, med MSM så glider jag smidigt ur sängen utan stelhet…

Så förstå min överraskning, för mig funkar CBD-oljan, och att jag bröt mot mina principer och vågade testa…. eller ja, vågade…. desperat tvunget ville testa för…….

NÅGOT måste fan funka!!!

Sommaren 2017 började jag få de första nätterna med svettningar och någon gång strulade mensen i det hela.

Jag blev rädd.

Finns det tydligare tecken på att man åldras än just klimakteriet? Jag har redan gått igenom puberteten, stått ut med omvärldens krav på hur jag som kvinna ”ska” vara, fött barn, småbarnstiden, insett att hur jag lever som kvinna är mitt ansvar – ingen annans, och nu ska det börja om med klimakteriet? Inte undra på att kvinnor är trötta jämt! Det blir liksom aldrig lugnt!!!

Att sedan bli lämnad i alla dessa känslor om vad som händer i min kropp, jag har aldrig varit någon hottie men har ändå varit bekväm med mitt utseende, komma tappa det, få ännu mer problem med vikt, torra slemhinnor osv… Hjälpte inte upp det faktum av känslan att jag inte dög längre…

Idag har jag kommit lite längre på väg. Idag har inte så mycket mer hänt, har perioder när jag måste käka Klimadynon (receptfritt, hormonfritt naturpreparat mot nattsvettningar och vallningar) men jag har även perioder när allt är som innan.
Ibland klabbar mensen men vanligtvis följer den sin planering.
Tanken på kommande förändringar har jag lyckats programmera om från skrämmande till nyfikenhet. Det skrämmer mig inte längre, tanken på att slippa alltihop tilltalar mer och mer, det är inte helt problemfritt och har inte varit sedan sista barnet.

Det viktigaste i hela omställningen är nog att hitta balansen i acceptans, den kommer vare sig du vill eller inte och motarbeta det är liksom lönlöst, lika bra att försöka hitta en plats att antingen bli tillfreds, acceptera det eller i alla fall inte motarbeta det.

Nu har det kommit till att börja dejta igen, gör det med ett utseende som inte alls stämmer överens med åldern jag har i huvudet, gapet minskar hela tiden men fortfarande är det stor skillnad mellan utseende och känsla. Män i min ålder är ”så gamla”!
Män som är jämnåriga som jag har känt i 20-25 år är inte alls omfattande av detta fenomen, just för att jag känner dom och dom är samma människor som de var när jag lärde känna dom. Dessutom är de flesta stadgade och i friend-zone forever.
Har insett att intellekt är det som får mig intresserad, inte utseende… När jag tittar tillbaka på ”mina” män, så finns det liksom inget utseendemässigt som är gemensam nämnare, merparten var liksom ”nej tack” tills jag lärt känna dom, då har de blivit både utseendemässigt tilltalande och mer ”yes please” istället.

Nu är det mer att våga… kommer mannen jag träffar vara på samma plats? Finns intresse för förhållande? Kommer han stå ut med kaosfamiljens vardag och att storfamiljen alltid kommer finnas där? För mig – som är monogam in i märgen – kommer det ju till att kunna lita på en ny människa. Kunna släppa in någon igen, där ytterst få människor ens varit….