Etiketter
Jag vet inte om det är att vara dålig förälder (jo, om vissa får säga sitt) eller om det bara är så att jag har insett mina begränsningar…
För ett halvår sedan kändes varannan vecka som slutet! Jag skulle sitta själv med tre katter i ett stort hus, alldeles ensam. Undan för undan har det utvecklat sig till något jag faktiskt uppskattar.
Det började med att Yeti-pappan flyttade, sedan blev det några eftermiddagar här och några där. Nästa vecka var det minst en natt och sedan har det utökat sig till att vara hela veckor och även de gemensamma ”pälsbarnen” är varannan vecka.
Nu, 2,5-3 mån in i varannan vecka så har allt fallit på plats, när söndagen närmar sig slut och barnen ska nattas så vet jag att det är bara att skicka dom till skolan kvar. Efter jobbet på måndagar är jag fri att göra vad jag vill. Jag behöver inte laga mat varje dag, jag kan städa och det håller sig städat en vecka, jag kan vila och få den psykiska återhämtning som jag behöver för att orka ordentligt när barnen kommer nästa vecka. Jag har hittat två egna pälsbarn/hundar som bor med mig 100% och jag älskar tiden jag har ihop med dom, jag funderar tom på att börja jobba aktivt med dom på kurser osv!
När sedan kärleken kom in i livet och visade sig bo på lite avstånd så faller det ännu bättre in att kunna åka iväg ibland på helgerna. Barnen gillar honom också och ser fram emot när han kommer hit också, så klart.
Jag har även börjat kunna släppa det dåliga samvetet i att jag faktiskt uppskattar den tid jag får själv, jag visste att jag behövde ensamtid och återhämtning, men jag visste inte hur mycket jag egentligen behövde det! Idag är jag imponerad över hur jag orkat hålla ihop barn, familj och jobb! Antagligen lite på bekostnad av mig själv, som blev associal och helst bara satt hemma med hörlurar i öronen och såg serier.
Nu kämpar jag för att börja ta mig hemifrån, börja umgås med människor igen utanför Facebook. Förvisso varannan vecka men det är en bra början! Jag har så många underbara vänner och jag ska bara förstå att jag faktiskt orkar umgås med dom!
Så kontentan av det hela:
Jag överlever varannan vecka också! Och ser ensamveckan som en tillgång för att bli en bra förälder på familjeveckan!
Ensamveckan gör att jag faktiskt orkar gå upp i tid, vilket jag börjar med 4/6, så klart är jag lite orolig för hur kroppen ska orka med, framför allt huvudet! Men jag vet att jag har underbara kollegor och en bra chef i ryggen och den tryggheten gör att jag ser med positiv tillförsikt på det hela, och att det även kanske gör att jag klarar mig helt på egen hand.
För det ska sägas! Nog för att Yeti-pappan blev kär i en annan och yada-yada-yada, men han stöttar både känslomässigt och ekonomiskt så till den milda grad att jag snudd på skäms! Han är idag, fortfarande en del av mig, och kommer alltid vara… men det bästa med det hela är att även hans flickvän räknas in i min familj, de jag älskar och umgås med så mycket jag kan/orkar. Visst, jag förlorade min äkta man, men livskamraten finns kvar och familjen har blivit större och det finns massor kvar att utforska i den sk ”storfamiljen”, eller ”Dysfunktionella familjen 2.0”.
Vi borde egentligen vara med i Familjen Annorlunda, inte för att vi har många barn utan för att vi har fått en skilsmässa att fungera ypperligt! För att vi får två förhållanden att sammankopplas utav två människor med 4 gemensamma barn, 2 bonusbarn och 2 respektive med barn = 4 vuxna och 10 barn.
Bild: När barnen lämnat för veckan är det stökigt, disk och saker överallt! Hexan kopplar av med ett glas rosé på trappan i försommarvärme och med en hund i knät och serie på datorn….
