Det var länge sedan jag skrev nu….
Mitt liv tog en vändning jag inte trodde skulle hända, jag trodde jag skulle dö…. men jag överlevde och kom ut som en större människa!
29 september slutade jag fungera… Maken kom och meddelade att han blivit förälskad i min bästa vän! Kylan som spred sig i min kropp har jag aldrig känt innan, jag blev förlamad, slutade fungera, kunde inte tänka rakt. Ville bara supa mig redlös, röka och gråta….
Den 171125 togs beslutet att skilja oss, från det datumet började allt gå framåt, uppåt… med vissa bakslag… Men vi lovade varandra evig vänskap och det har vi hållit hittills!
Under resans gång har människor jag trodde skulle finnas för mig i ur och skur, vara ass hats, och människor jag aldrig trodde skulle ens tänka tanken, bli otroligt goda vänner. En av dom tom en av fyra grundstenar i mitt liv! Han kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta som en räddande själ när det var som jobbigast, våra långa samtal på sociala medier kommer för alltid att svetsa oss samman! Samtidigt kan jag hjälpa honom, och det betyder så mycket att få vara ett stöd.
171213, en mycket svår dag! Skilsmässopapprena skrevs under och det gjorde ont!! Trots att jag var mycket nöjd med vad vi kommit fram till och hur vi ska gå vidare… man gör inte slut på ett 16 år långt äktenskap bara så där…..
Jul och nyår blev bra. Januari bjöd på återhämtning och många och långa samtal om framtid, vad vi önskar av framtiden och hur vi skulle gå vidare.
i februari började jag ”Tindra” så smått (även match.com) och träffade på 4 st intressanta män, alla var rövhattar utan dess like!! Så fort det blev lite krav och jag hade en åsikt så ”tystnade” de och jag blockade dom efter ett par dagar… klarar man inte av att inte ha 100% ”nu gör vi som jag vill” så kan vet vara… Jag är en jävligt bra människa och jag vet vad jag vill ha, kan man inte ställa upp på det så ”by-bye”. Jag tigger inte, end of story!
Dock fanns det en godbit på Match som definitivt inte ”klickade” men som blev en vän i långa loppet! Vi kommer fortsätta umgås som vänner.
180223 – Efter att ha funderat, tänkt, funderat lite till och kommit fram till att jag faktiskt saknade vänskapen med tjejen som ”min man” fallit för, och definitivt hennes barn! Så beslutade jag mig för att släppa alla negativa känslor och försöka bygga upp vår vänskap igen. Jag åkte till henne och överraskade och vi fikade, pratade och återupptog det som var viktigast, vänskapen…..
I långa loppet har både jag och ”maken” insett att vi hade kanske inte så bra förhållande som vi trodde och jag har insett att det som hände faktiskt var en bra sak, därför bygger vi vidare på den ”bra saken” istället för ”dom bedrog mig!”. Det ska sägas! Jag och barnens pappa gav varandra löftet för otroligt många år sedan att om situationen skulle uppstå, berätta innan fysisk otrohet hänt… Det har räddat vår vänskap, hade de bedragit mig fysiskt så hade jag haft jättesvårt att förlåta….. Nu har det gått rätt lätt faktiskt!
Jag och barnens pappa är idag otroligt goda vänner!! Vi har klassat det som ett syskonförhållande, medan jag skulle vilja gå ett steg längre och säga tvillingförhållande. Det är där vi vill ha det… Varken hans eller min partner ska behöva känna oro för att vi är så tighta, utan mer finna fördelar med det!
Han är mina barns far! Han är far till mina två extrabarn! Och jag kommer aldrig släppa dessa bonusar! Jag älskar både Felix och Jerrie otroligt!!
Jag har idag 4 biobarn och 5 bonusbarn… för bästa vännens barn har alltid legat mig varmt om hjärtat och ännu mer nu!!
Jag har dejtat en man som funnits i mitt liv som vän under några år, efter skilsmässan har allt tagit en annan vändning och idag är han en otroligt värdefull del i mitt liv!! Match och Tinder existerar inte längre! Mannen jag fann ”nja, not my type” är idag ”definitely my type!!”. Mitt hjärta smälter för varje minut!! Han är det lugn mitt hjärta behöver och den kärlek jag känner jag är värd… och jag kan ge allt tillbaka utan att blinka….
April 2018, var är vi då? Om jag säger så här, jag älskar exet och min bästa vän! Men låt mig vänja mig vid er, okej att ni tar i varandra men pussar… vänta lite… Samma sak från mitt håll så klart!
Vi fikar, umgås, har skoj, messar, bustjafsar, och har ett underbart förhållande!!! Barnens pappa jobbar borta varannan vecka och vi ”systerfruar” försöker stötta varandra så gott det går bland 9 barn!
De har aldrig en barnfri minut så jag hoppar in och ger dom en kväll/natt ifred här och där och jag får ”barnvakt” när det inte är ”deras” vecka…. Jag och min kärlek bor ju 15 mil ifrån varandra…
Jag får höra hela tiden att jag är en ”stor” människa och otroligt förlåtande, i min värld handlar allt om ”vad behöver jag för att må så bra som möjligt?” Jag mådde inte bra av att gå och känna agg mot en vän jag saknade så otroligt! Det kändes löjligt! Till slut kände jag bara ”fuck this! Jag saknar hennes vänskap! Vad är viktigast? Min heder eller vår vänskap?.
Jag har inte ångrat en enda minut av dessa två månader som jag har -slutit fred- med allt och alla! Tvärt om! Jag har haft så otroligt stort utbyte av alla vuxna och barn i mitt liv!!
Framför allt! Största behållningen är att våra ban kan se att mamma, pappa och ny kvinna och man faktiskt kan umgås utan problem! Jag fick svart på vitt idag från äldsta sonens klassföreståndare och skolsköterska att han uppskattar det! Han hade sagt det rakt ut till dom.
Det var en snabbresumé från 170929 – 180411, dock kommer jag ge reflektioner om skilsmässan (som vi har fått väldigt mycket beröm om) under taggen #skiljas. Nej, vi har inte varit perfekta, men vi är jäkligt nöjda över att har kommit ur en skilsmässa så jävla bra! På så kort tid!!
