In i märgen trött!!

Etiketter

För ungefär ett år sedan började jag få extremt täta attacker av migrän, och samtidigt blev jag trött. Ni vet så där trött så man måste sova när man kommer hem från jobbet och man går och lägger sig vid 20-tiden och sover i typ 10-11 timmar….

Absolut ingenting hade varaktig verkan på migränen, det enda som hjälpt bäst är när jag vaknar av när min chihuahua Nisse varnar mig innan det blir försent att medicinera. Min migrän startar mest mellan klockan 3-5 på morgonen, och jag har ca 1 timma på mig att ta Sumatriptan och Alpoxén för bäst hjälp.

De otal läkare jag har träffat så ska allt vara hormonstyrt, för jag hade samma problem i 3 års tid när jag hamnade i puberteten, så in med en bang – ut med en bang… typ…

Sedan i oktober 2019 har jag sovit 12-15h/dygn. De veckor jag har haft barnen har jag gått och lagt mig med yngsta sonen vid 21 och gått upp med ögonen vid knäna vid 7-tiden. De fåtal dagar jag kunnat jobba pga migrän, vab, influensa och lunginflammation mellan oktober19 och februari20 har varit lätträknade….

Tröttheten har varit bedövande, vakna så trött att det skrapar i ögonen och man aldrig känner att man vaknar ordentligt har varit riktigt knäckande för psyket. Strax innan årskiftet började jag fasa ut mina antidepressiva. 8 år känns nog och jag har inte råd med över 500kr/mån i medicin…

– Tröttheten blev inte bättre –

Så i vecka 1, 2020 så kom influensan på besök, jag sprang hos läkare 2 ggr/vecka, fick bråka om sjukintyg och varannan veckan fungera normalt med att ta hand om barnen. Lunginflammationen avslöjades tidigt tack och lov, och jag blev aldrig sämre. jag blev snabbt bättre, feberfri, hostan tog min röst i 3 veckor, men jag kände att jag blev bättre…. men tröttheten var värre än någonsin.

V7 var jag frisk nog att börja jobba, men mina läkarbesök fortsatte, varför är jag så trött?!
3 olika läkare hade bara en sak att säga ”postinfektuös trötthet”, tack för den! Upp till 6 mån förlamande trötthet innan jag kunde hoppas på förändring! Jag grät i timmar.

Jag såg en kväll att en Facebook-kompis tar CBD-olja.
Den kvällen och onsdagsnatten googlade jag CBD och trötthet, CBD och klimakterieproblem och CBD och migrän….
Den natten offrade jag 420kr av min hysteriskt ansträngda ekonomi för att testa, jag måste göra något, ingen läkare verkade vilja hjälpa mig.

”2-3 businessdays later” kom den lilla lilla flaskan på posten. Samma kväll började jag med en droppe, en droppe till på morgonen…. Varje kväll ökade jag en droppe och är nu uppe på 5 dr/gång.

Bara 2,5 dygn senare vaknade jag för första gången på månader utan att vara trött!!!!!

Jag har varit kritiskt till oljan, det här med ”knarkolja”….. Jag läste metervis om CBD-olja den natten. Idag vet jag att allt rusmedel (THC) är borttaget och jag känner absolut inget när jag tar den, och den har hjälpt! Nu har en vecka gått och jag känner igen mina sömnrutiner, som inte har funkat sedan sept2017 – dock utan alla täta uppvak!!!
Jag sover ca 8 timmar och vaknar utan lust att sova mer, kan inte sova mer! Vaknar 1-2 gånger på natten och är knappt medveten om uppvaken innan jag somnar om!
De senaste åren har jag kunnat ligga vaken 30-60 min innan jag somnar om på nätterna, inte nu! Har jag inte legat vaken har jag istället vaknat med 20-60 min mellanrum.

Ärligt talat vågar jag inte tro på att det är sant!
Jag känner energin sakta men säkert återvända, psyket blir starkare för varje dag, jag kommer säkert dippa igen men inte uppleva den dagliga svajigheten…
Hänger effekten i sig flaskan ut kommer jag investera i en ny, trodde faktiskt aldrig att några droppar olja morgon/kväll kunde ha sådan effekt!
Lite som MSM som tar bort all stelhet och värk i ryggen… om jag inte slarvar…. Utan MSM, kan jag knappt komma ur sängen utan tårar, med MSM så glider jag smidigt ur sängen utan stelhet…

Så förstå min överraskning, för mig funkar CBD-oljan, och att jag bröt mot mina principer och vågade testa…. eller ja, vågade…. desperat tvunget ville testa för…….

NÅGOT måste fan funka!!!

Det här med förklimakteriet…

Etiketter

Sommaren 2017 började jag få de första nätterna med svettningar och någon gång strulade mensen i det hela.

Jag blev rädd.

Finns det tydligare tecken på att man åldras än just klimakteriet? Jag har redan gått igenom puberteten, stått ut med omvärldens krav på hur jag som kvinna ”ska” vara, fött barn, småbarnstiden, insett att hur jag lever som kvinna är mitt ansvar – ingen annans, och nu ska det börja om med klimakteriet? Inte undra på att kvinnor är trötta jämt! Det blir liksom aldrig lugnt!!!

Att sedan bli lämnad i alla dessa känslor om vad som händer i min kropp, jag har aldrig varit någon hottie men har ändå varit bekväm med mitt utseende, komma tappa det, få ännu mer problem med vikt, torra slemhinnor osv… Hjälpte inte upp det faktum av känslan att jag inte dög längre…

Idag har jag kommit lite längre på väg. Idag har inte så mycket mer hänt, har perioder när jag måste käka Klimadynon (receptfritt, hormonfritt naturpreparat mot nattsvettningar och vallningar) men jag har även perioder när allt är som innan.
Ibland klabbar mensen men vanligtvis följer den sin planering.
Tanken på kommande förändringar har jag lyckats programmera om från skrämmande till nyfikenhet. Det skrämmer mig inte längre, tanken på att slippa alltihop tilltalar mer och mer, det är inte helt problemfritt och har inte varit sedan sista barnet.

Det viktigaste i hela omställningen är nog att hitta balansen i acceptans, den kommer vare sig du vill eller inte och motarbeta det är liksom lönlöst, lika bra att försöka hitta en plats att antingen bli tillfreds, acceptera det eller i alla fall inte motarbeta det.

Nu har det kommit till att börja dejta igen, gör det med ett utseende som inte alls stämmer överens med åldern jag har i huvudet, gapet minskar hela tiden men fortfarande är det stor skillnad mellan utseende och känsla. Män i min ålder är ”så gamla”!
Män som är jämnåriga som jag har känt i 20-25 år är inte alls omfattande av detta fenomen, just för att jag känner dom och dom är samma människor som de var när jag lärde känna dom. Dessutom är de flesta stadgade och i friend-zone forever.
Har insett att intellekt är det som får mig intresserad, inte utseende… När jag tittar tillbaka på ”mina” män, så finns det liksom inget utseendemässigt som är gemensam nämnare, merparten var liksom ”nej tack” tills jag lärt känna dom, då har de blivit både utseendemässigt tilltalande och mer ”yes please” istället.

Nu är det mer att våga… kommer mannen jag träffar vara på samma plats? Finns intresse för förhållande? Kommer han stå ut med kaosfamiljens vardag och att storfamiljen alltid kommer finnas där? För mig – som är monogam in i märgen – kommer det ju till att kunna lita på en ny människa. Kunna släppa in någon igen, där ytterst få människor ens varit….

Nytt liv – nya tag…

Den här kanalen har varit jäkligt eftersatt under ett par års tid.

Jag har skilt mig, hamnat huvudstupa in i klimakteriet, blivit tonårsmorsa, släppt barn att bo i england, hittat pojkvännen och dumpat/blivit dumpad, hittat tillbaka till min inre Häxa….

Kommer gå långsamt, men jag kommer ändra den här så smått, lite och långsamt…

Återigen…. min mamma…

Därför bröt vi med våra föräldrar.

Sprang på ikväll en artikel i Aftonbladet… det kan ibland vara nödvändigt att göra ”slut” med en förälder.

Idag är det drygt 3,5 år sedan jag sist träffade/pratade med min mamma…

Mina barn minns inte sin mormor, de vet bara att tanten på korten är min mamma. För dom finns morfar, Nettan, farmor och Roy, vilken underbar samling!!
Barnen saknar ingen, de har fyra far-/morföräldrar och jag kommer inte propsa på att de måste träffa sin mormor….

Jag vill ju inte träffa henne!
Efter alla skador hon fått och misskötsel av sin diabetes så vet hon inte vilka jag och barnen är! Min mamma mår nog bäst i sin lilla värld, hon har inte ringt mig på 8 år, jag har jagat henne men har slutat, hon svarar aldrig. Hon känns inte vid min yngsta son, som fyllt 9 år. Hon blandar ihop mina och brorsans barn….

Sist jag hörde så är hon intagen på något hem, vet inte var eller varför…. jo, varför kan jag tänka mig men ändå.

Hur mår jag med tanke på min mamma… Har inte tänkt på henne på flera månader, inte förrän jag  läste artikeln i Aftonbladet. För mig existerar hon inte som mamma längre, personen jag identifierade som min mamma är död för länge sedan. Min mamma dog för ca 10 år sedan, visst finns det en människa som på pappret är min mamma…. men nä, hon har inte varit en ordentlig mamma sedan jag var 16 år och det är väldigt länge sedan, typ +33 år sedan….

Härmed anser jag min mor som ett avslutat kapitel, närmast kommer ni få läsa (kanske) om hennes begravning om jag underrättas. Jag har mer utbyte av hennes bror än av henne, så jag vårdar honom ömt…..

 

1 år som skilda – 190727

Etiketter

,

För 17 år sedan gifte vi oss… för 1 år sedan var skilsmässan klubbad…

Samma dag, samma datum…. känns bra…

Skilsmässa är aldrig lätt, inte ens för oss. Vi hade våra bataljer och det var även en tredje person inblandad…. Förra året mådde jag skit, det var jobbigt. I år är det mycket roligare! ”Happy divorcing day” och fnisset är nära.

Men vet ni? Idag är jag glad att vi löste det så bra! Jag har ”min man” som idag är en fristående bromance och far till mina barn. Jo, jag älskar honom än och kommer alltid göra! Yeti-pappan kommer alltid tillhöra dom jag älskar mest.
Vet ni vad det bästa är? Hans flickvän, som var så nära vän under 5 år innan allt hände… är idag lika nära vän! Jag/vi kan umgås allihop utan svartsjuka eller andra jobbiga känslor.
Folk fråga ”hur????”, ärligt talat, jag vet inte, och jag tänker inte analysera sönder det, våra barn och vi mår bra av det, det är det enda som räknas.

Det jag önskade mest var att inga barn skulle behöva känna skuld som jag gjorde, bli behandlad som ett vapen som jag blev…. idag är jag stolt över hur våra barn blev en del av skilsmässan och hur vi vuxna faktiskt låter dom få sin åsikt hörd! Samtidigt som de får 3 vuxna emot sig vid dåligt beteende…

Jag har min älskade man på avstånd, tanken är att han flyttar hit så småningom, det som händer, sker…. Om Yeti-pappan behandlar min systerfru illa så lär han få veta det, där är vi. Förhoppningen är en familj med 4 vuxna och en herrans massa barn! Där alla tar lika del i uppfostran oavsett om det är biologiskt eller bonusbarn.

Min drömbild är ett kollektiv med två boenden där barnen går emellan, helst på samma tomt… Idag har vi 20 min bilfärd emellan…. inte optimalt.

Största problemet vi har stött på är faktiskt från föräldrar, vår lösning är inte vedertagen och ställer till det lite, t ex så förstod inte svärmor varför jag skulle vara med i julfirandet! vi är inte skilda och vill aldrig mer se varandra! Vi är en familj och firar alla högtider ihop, vi vill ha det så och passar det inte så firar vi själva. Ok, jag och Yeti-pappan är inte lagligt gifta längre, men vi har fortfarande en stor familj ihop och vi värnar om varandra. Vi vill fortsätta som alltid innan…

Mina storfamiljsmakar, jag älskar er!!!

 

Pepparkaksfisen Fia

Etiketter

,

970818 föddes en liiiten brun pepparkaka med hjärtformad nos – Origo Stamm’s Outstanding as Orphee, en brun dobermann.

Hon var så enormt vacker och hon vann massor! ”Man” fick importera en kuperad hund för att stoppa henne. Fia föddes ”fel/rätt” år för att kuperas men trots detta, vann hundar över Fia – om de var kuperade – även om Fias exteriör slog dom!

Jag har för mig hon blev ”Bästa svenskfödda tik” minst tre år i rad, på dobermannspecialen. Året som smällde högst var så klart 2000! Men guldtryck på specialtröjan och allt!! Tröjan hänger med än! 19 år senare!

Så kom då sommaren 2000, sommaren jag förlorade FjantFia, och fick en hund men PTSD light…

Så här löd SKK’s pressmeddelande:

Till Årets Bragdhund 2000 har utsetts den treåriga dobermanntiken Origo Stamm’s Outstanding As Orphee.
Denna duktiga hund, till vardags kallad Fia, bor i Halmstad med sin matte Magdalena Larsson och hon räddade sin matte från att med största sannolikhet bli våldtagen.

Juryns motivering lyder:
”Årets Bragdhund 2000, dobermanntiken Fia, har genom sitt agerande inte bara räddat sin matte från en förmodad våldtäkt, utan dessutom tydligt visat hur hundens inneboende egenskaper kommer människan till godo. Fia har, med en dobermanns naturliga beskyddarinstinkt, kraftfullt men utan överdrift skyddat sin utsatta matte och på kommando, trots sitt upprörda tillstånd, avbrutit jakten på gärningsmannen. Ett fint exempel på den trygghet en hund innebär och att en uppfostrad hund, även av raser med stark vaktinstinkt och egen vilja, lyder en bra ägare också i en utsatt situation.

Detta är vad som hände:
En sen septemberkväll tar Magdalena ut Fia på en kvällspromenad. Hon går längs en gångväg med Fia lös ett tiotal meter därifrån, när hon plötsligt får ett hårt slag i nacken och faller handlöst till marken. En okänd man sätter ett knä i hennes rygg och en hand i nacken och tvingar henne att ligga still. Det är då Fia kommer till undsättning för att hjälpa sin matte. Fia biter tag i mannens underarm och börjar skaka honom för att få honom bort från Magdalena. Den okände mannen sparkar till Fia, tar sig loss och springer därifrån med Fia ilsket skällande efter sig. Magdalena kvicknar till efter det hårda slaget, börjar förstå vad som hjagänt och kallar tillbaka Fia, som omedelbart avbryter jakten och vänder tillbaks till matte.
”- Fia var spänd som en fiolsträng hela vägen hem, hon sov inte på hela natten utan vakade över mig och morrade för minsta ljud. Om inte hon varit med vet man aldrig hur det hade slutat, så gissa om älskar min lilla Fia mer än någonsin,” säger Magdalena.

Årets Bragdhund utses av en jury i Svenska Kennelklubben och tilldelas en hund som under året utfört en prestation som är värd att uppmärksammas. Lördagen den 9 december 2000 kommer Fia att ta emot priset på Svenska Kennelklubbens internationella utställning HUND2000, Stockholmsmässan i Älvsjö. Priset består bland annat av en medalj, ett diplom och ett saftigt köttben.
För mer information – kontakta Svenska Kennelklubben PR-ansvarig Hans Rosenberg

Fia, som aldrig någonsin lyssnat på inkallning, kom som ett skott den natten! Blodig ned på bogen och det jag såg av förövarens arm – var inte vackert!

De gånger Fia fick jobba på skyddsarm så tuggade hon, så länge hon hade fotfäste, släppte inte innan jag gav order att släppa. Tack gode gud att jag hade sinnesnärvaro att ge order ”släpp!”.

Nog för att den mannen ”förstörde” min hund, men han fick fan böta för det!!

Upprinnelsen var att jag gick på gångväg mellan Lineheds (Halmstad) teaterkulle och slybestånd. Förövaren såg inte att hon gick inne bland slyet…. hans misstag…

Slag i huvudet, nedtryckt och strupgrepp, sedan kom mitt ”övertag” som en furie ur slyet…

Jag kunde bara sitta och se vad hon gjorde och försöka skydda min kärlek!!!

Efter det blev hon aldrig sig lik, överbeskyddande, spattig och konstig…. men jag slutade aldrig älska min räddare!!!

Ett halvår senare halkade dagmatte vid promenad i snöstorm, Fia missuppfattade situationen och anföll närmaste hund! Oturligt nog så tappade dagmatte (MS-sjuk) kopplet och hunden var en toypudel.

När denna lilla vovve dog ett par dagar senare , slets mitt hjärta ur kroppen!!! Jag sörjde vad min hund orsakat så enormt!! Skulden vad dagmatte utstått osv… slog undan fötterna på mig helt!!!

Polisens åläggelse var att när någon annan var ute med Fisen skulle hon ha munkorg, dock inte med mig i kopplet. Jag tränade ännu mer med Fia för att få kontroll och vinsten kom en dag när ägaren av fd pudeln, gick förbi med sin nya pudel och Fisen, som var kommenderad ”ligg” bara tittade, med slakt koppel. Nog att hon låg 7m bort (för pudelägarens skull) men inte en rörelse…

Att vi var polisanmälda i parti och minut och pudelägaren ”stalkade” oss för jämnan tills vi flyttade (och fick några månaders frist innan hon hittade oss igen) och att hon började springa i vårt område fast hon bodde längre bort än gamla bostaden… hör inte hit, egentligen…

Fia genomgick sedan 3 stora operationer under 6 mån;
Julen 2001: Livmoderinflammation- akut
Mars 2002: Juvertumörer, 5 tumörer opererades bort, 2 st maligna.
Sommaren 2002: Sönderslagen svans, genomgick ”kupering” och hennes utställningskarriär var död, men hon levde och mådde bra!!!

2004:
Fia återfick tumörer i juvret, vi tog beslutet att det var nog med operationer för hennes del…
I september var hennes allmäntillstånd så slut att det var dags… en del av mitt hjärta dog den dagen… Det har snart gått 15 år men hon saknas mig än!!!! Varje minut och sekund saknar jag henne!!!!

Hundar har kommit och gått, men ingen har varit i närheten av min pepparkaksgumma!!

Grisbjörnen Nemo har läkt mitt hundhjärta lite och Semmeltanten är mitt allt!!!

Men ingen är som Fia-Fisen!!!!

Ovan: sista fotot på mitt livs-hund-kärlek

Jag har en Chihuahua…

Etiketter

,

Det ska ju vara en av världens minsta hundraser.

Men det ska jag säga! Vilken plats jycken tar upp i sängen!!!

Jag har en 120 cm bred säng, och ett dubbeltäcke. Ändå ligger jag på diagonalen, halft utan täcke då den lilla lilla hunden ligger MITT I SÄNGEN, MITT PÅ TÄCKET!!

Mängden kränkt Nemo, när jag drar åt mig täcket eller knuffar undan honom, är omätbar!!! Dessutom så ligger jag på diagonalen nästa gång jag vaknar, fast jag knuffat undan honom, han utnyttjar att jag är ”lättflyttad” när jag sover.

Lägg till när Morris kommer (katt -7 kg Ragdollmix) och han inte bryr sig mycket att jag har huvudet på kudden – HAN ska ligga på kudden! På mitt huvud!!!

Man tycker jag borde få bestämma i min egen säng, men odjuren har tagit över…

Vill säga tack <3

Etiketter

Det har gått 623 dagar sedan mannen i mitt liv sa han blivit kär i min bästa vän…

Vad som hänt med oss tre är en annan historia som jag kommer berätta när jag får ner den i ord, idag är jag bara tacksam att det blev så bra som det blev!

Däremot så finns det 4 personen som förtjänar mitt tack! Tack för att DU (!) fick mig att överleva! Utan dig hade allt varit mycket svårare…

Jag vill inte på något sätt utelämna dom men vi kan kalla dom #A, #N, #P och #Z. Ingen av dom var de jag trodde skulle steppa fram vid skilsmässan, alla fyra är positiva överraskningar.

De vänner jag trodde skulle stötta…. lös med sin frånvaro… men dessa fyra!!! TACK, tack så jävla mycket!!!!

Lägg till att en av dom (#Z) hade jag en djup långvarig (kanske onödig) konflikt med, men ändå fanns hen där, jeez!!! Tack så förbannat mycket!!!! Jag vet hen upplever djup sorg i dagarna och jag finns här, jag vet vad du går igenom…. vill du kan jag stötta tillbaka….

#A fick nog ta mina mest panikartade samtal, jag glömmer aldrig hens lugnande röst när jag knappt kunde göra mig förstådd pga tokhulkande.
Tack hjärtat, tack tack tack…

#P – God damn honey!!! Jag älskar dig sönder och samman!!! Vi är båda överens om att något amoröst kommer ALDRIG hända!! Men jag äskar dig som en bror och lite till….

#N – tror fan det är enda människan jag vågar blotta ALLT för!! Aldrig sagt något dömande oavsett hur dum eller korkad jag varit. Finns där för mig, jag finns för honom.
Villkorslös kärlek totalt. Fucking lova ya!!!!

Jag är så bortskämd med vänner som inte tvekar! De steppar upp när det behövs, jag kan ge min support när jag kan.

Men mitt hjärta tänker alltid på dessa, de finns alltid mig nära, även om jag kanske inte påtalar det varje dag, jag är er alla för evigt tacksam!!

Blomkålsrisotto

Etiketter

Det här var enormt gott!

Jag såg något liknade på Facebook och gjorde om det lite.

1. Hackad gul lök och blomkålsris fräses upp i massa smör.

2. Jag använde sk ”Sommargrönsaker” från frysen.

3. Hällde i lite svampmix, massa vitlök, svartpeppar, salt och gräslök.

4. Färdiga resultatet! För att få det vegant kan man ta en olja istället för smör.

Nu hällde jag även i fräst köttfärs, sedan åt jag tills jag höll på att spricka! Så enkelt och så gott!!

Motionera hund…

Etiketter

Försöker ju hitta lite saker att motionera den feta Chihuahuan med:

Kasta boll: ”Du kan hämta!”

Kasta Kanin(gosedjur): efter 3 ggr ”du kan hämta”.

Agility: ”Va?”

Nosework: funkar om det är köttbulle i burken men ger inte så mycket motion.

Kast med köttbulle: Apporten funkar inte när köttbullen inhaleras i slutänden. Kontraproduktivt.

Promenader: Funkar om man anpassar dom till herrn’s takt… Annars blir det 3km släp av liten vovve (bättre än inget dock).

Weight-pull: Bara om han får göra på sitt vis.

Drag-pull: Funkar korta sträckor med ett stryphalsband…. annars träder Herr SurMupp fram.

Det enda som fan funkar är 3h soffhäng med 6kg kedjetäcke!!

Snabba tankar en tisdag,.

Etiketter

För snart ett år sedan kraschade mitt liv totalt, det jag aldrig trodde skulle hända, hände!

Jag trodde jag skulle dö
Jag trodde mitt liv var slut
Jag virvlade ner i avgrunden
Föll, föll, föll, föll
Landade aldrig

Tack vare människor runt mig
Hittade jag snart mark igen
Tappade fotfästet, men vänner fångade alltid upp mig igen
En vän – my rockbottom – fick mig alltid att fokusera, andas, hitta mark
Han kommer alltid vara min berggrund, som får mig att andas när livet är tungt eller lätt

Idag kan jag känna livslusten bubbla tillsammans med den pirrande kärleken.
Jag är lycklig igen
Har hittat en ny plats i livet
Inte den jag trodde men inte nödvändigtvis sämre, tvärtom!

När jag hittat lugnet att kunna existera för egen maskin,
Smög han sig in, ord för ord
Sedan samtal för samtal
Snart kommer han föra kärleken in i verkligheten
En värld emellan kan inte stoppa oss…

Jag släpper alla tankar på långt avstånd
Släpper alla tankar på om det kommer fungera
Just nu känner jag kärleken
Just nu gör han mig lycklig
Just nu skiter jag i imorgon
Vi löser allt under tiden
Tar inte ut något i förskott
Vill inte riskera något bra för tankar på ”hur ska ni lösa?”

Som Christer Björkman sa:
Imorgon är en annan dag
Jag lever och älskar nu….

Jag älskar dokumentärer!!

Etiketter

Under den här kategorin kommer jag lägga ut dokumentärer som är värda att se…

Idag har jag sett på dokumentär om Jeffrey Dahmer: Jeffrey Dahmer: Serial killer Documentary

Seriemördare: The Snowtown Murders

Och om Freddie: Freddie Mercury: His tragic AIDS story (2016)

Jag tänker inte bedöma deras kvalitet, det är ganska individuell upplevelse.. Bara tipsa om att de finns. Uppkommer någon exemplarisk doku så kommer jag tipsa om den.

Det här med datingappar…

Etiketter

Ett fascinerande påfund!

Det får mig att tro att merparten män är asshats helt enkelt… eller bilda er en egen uppfattning!

I första omgången jag var på Tinder:
Man 1 bara försvann… blockade mig på messenger.
Man 2 skyllde hela tiden på att han inte kunde träffas pga hans son och helt plötsligt, borta…
Man 3 träffade jag och fikade med men upptäckte att han gett mig ett falskt namn och när jag frågade varför – block.
Man 4 var jag igång på mess länge, han var på väg hit för dejt och han skylde på väglag, olycka och vips – borta.

Sedan träffade jag en skön person, vi var ihop några månader men jag var inte redo och framför allt inte redo för distansförhållande, vill aldrig mer ha distans…. Jag har varit lastbils-/lokförarfru i 16 år, det räcker!

Andra omgången, Badoo och Tinder. Nu är det mer sondera terrängen – dejta runt – kanske hitta rätt – vem är på riktigt, och hittills ser det ut så här;
Man 5 säger efter någon veckas messande att han är i förhållande – COME ON!!!
Man 6 blev en snabbfika på hans balkong, kanske inte boyfriendmaterial men han är rolig!
Man 7 blev en intressant dejt och natt… men sedan ingenting, nåja, jag var nöjd med natten 😉
Man 8 intensivt messande och när dagen kom och vi skulle ses – Borta.

Man undrar hur många män som har förhållande/gifta det är där ute och bara är ute efter bekräftelse? Jag är inte krävande på något sätt utan är en ”go with the flow” människa…

Hade jag på något sätt haft dåligt självförtroende eller självkänsla hade jag blivit sänkt, idag är det mer ”jaha, ytterligare en rövhatt” och så leka vidare….