Under den senaste tiden har vi haft lite jobbigt här hemma. Alfreds medicin verkar inte fungera som den ska, så vi gjorde en doshöjning förra helgen. Han gick upp från 15 mg till 20 mg Medikinet.

Han har tidigare svarat mycket bra på medicinen men nu orkar han inte hela dagarna i skolan och på eftermiddagen är han speedad som en iller för att han är så trött. Doshöjningen fick honom att orka i skolan som han borde men dock gick det helt åt skogen med koncentrationen utanför skolan!

Han tar musten ur oss och man är helt slut efter en eftermiddag med honom, det finns ju absolut inget illa i killen men det mesta blir fel när hjärnan brakar iväg utan att tänka efter….

Idag har det så bestämt att han ska testa en ny medicin, en som heter Equasym Depot, och vi hoppas att han funkar bättre på den, håll tummarna!!

Igår fick vi diagnos på barn nr 2, eller 4 om man så vill.

Lille Alfred gick med stolt hållning in på BUP och skakade glatt hand med sin läkare Olga.
För Alfred har utredningen varit ett äventyr och för honom var inte diagnosen nåt särskilt, då var den utlovade glassen en större sak!

Det har varit en snabb utredning, den har tagit ett par veckor bara men i princip var det bara ett intyg på diagnos som behövdes. Vår rutinerade studie av Alfred och hans egen presentation av sig själv, räckte för att läkaren skulle säga att ADHD var det inget snack om saken! Asperger ville hon ha en större utredning om ifall vi ville för hon kunde inte se några otvetydiga tecken på det. Dock är Alfred bara 6,5 år så vi känner inte att det finns något behov av den diagnosen i dagsläget. Om behovet uppkommer om några år så tar vi det då.

Så vi gick ut från BUP med Kombinerad ADHD-diagnos och uppstart av medicin när tiden hos sköterskan finns. Visst känns det lite olustigt att det gick så fort men magkänsla säger att det är helt rätt! Jag har känt i flera år att han har adhd så jag känner att diagnosen är helt rätt.

Det allra bästa med Alfred och hans NPF är att han är högpresterande i skolan, han börjar läsa efter 1 termin i förskoleklassen och är alltid ute efter mer kunskap. Både teckenspråk och engelska ligger långt fram att vilja lära sig, och vi uppmuntrar honom så gott det går. Dock stressar han iväg lite för mycket ibland och då får man hejda honom lite. Han har lite spring i kroppen men det är allt han visar av adhd:n i skolan, tack och lov!
Däremot hemma ”kommer alla känslorna på en och samma gång” och vår vardag med Alfred är extremt tung, frustrerande och kaosartad.

Dock är han ju ett litet glädjepiller den här ungen! Han charmar allt och alla, är docksöt och har hela sitt liv haft smeknamnet Prozac hängandes i bakhasorna.

Det ska bli skönt att kunna slappna av lite i och med hans diagnos, hans medicinering kanske gör att det blir lite lättare och mindre konflikter här hemma, för det förtjänar både han och vi.

I vanlig ordning så Nej! Vi medicinerar inte för att få medgörligare ungar, vi medicinerar för barnets skull, varken Alfred eller Ludvig förtjänar föräldrar som hårdnackat vägrar ”droga” sina barn, det är inte det som det handlar om. De medicineras för att ”väcka” hjärnan till en normal medvetandegrad, då adhd-barn har en hjärna som är nyvaken hela tiden och som inte klarar av att tänka klart i sitt ”nyvakna” tillstånd.

Så… vem sätter emot att de resterande 2/6 av barnen kommer igenom livet utan diagnos? Mig gör det varken till eller från men hoppas kan man ju alltid, olika tillstånd och yrkesval blir ju mycket enklare om man inte har diagnos….

//Magdalena