Ofta ser/hör man följande utbyte
”A: Det här är nog det värsta som har hänt mig!”
” B: Fast det värsta som har hänt mig är…”

Eller
”A: Engagera dig i grisarna i xx, de lider och behöver ditt stöd!”
”B: Det är viktigare att engagera sig i barnen i Afrika, DE behöver ditt stöd!!”

Har människan blivit så ego att det bara är ”jag” som har rätt? Att världen existerar för mig? Vad har hänt med acceptansen och välviljan?

• Om nu en människa har råkat ut för en tråkig sak, eller rolig för den delen, varför måste man förminska den människans upplevelse?
• Eller om någon brinner för en sak och vill göra skillnad, varför måste man påpeka att det kanske finns större saker att fixa?!

Vem bestämmer vad som är viktigast? Är inte det man brinner för viktigast för just den människan? Om A brinner för en sak, måste B då tala om för A hur jäkla ointressant B finner frågan och försöka spela duktig genom att påpeka att det finns ”viktigare” saker att engagera sig i?
Är inte det viktiga faktiskt att man brinner för något och vill skapa skillnad?

Eller det här att folk ska tala om för varande vad de tycker och tänker?
Exempel:
Jag är en otrolig djurmänniska! Jag älskar djur och vill aldrig bedriva en dag utan djur! När jag var liten var det rena döden att åka till bekanta som inte hade hund eller katt… eller allra helst hästar! Jag har alltid haft djur och kommer nog alltid ha djur.
Nu har jag dock fått höra på senare tid att bara för att jag är köttätare så kan jag inte älska djur! Vem bestämmer det? Hur vet du vad jag känner? Bara för att du känner att jag inte är sann djurälskare för att jag äter kött, betyder det inte att du har rätt, bara att du får stå för din egen känsla själv. Du har ingen som helst rätt att proklamera att din känsla är den enda rätta!
Om någon anser sig vara djurälskare och äta kött, så är det den människans rätt att få ha den åsikten. Precis som det är din rätt att ha åsikten att personen ifråga inte kan ha det. DOCK är det inte din rätt att köra ner din åsikt i halsen på den andra! Jag vet bönder som blivit stalkade på nätet för att de har mjölkkor! De stackars kalvarna får ingen mat för människan tar deras mat! De blir kallade mördare osv….
Jag förstår tanken om att inte äta sina vänner osv, men varför måste alla tänka så?

Kan vi inte bara enas om att alla är olika, brinner för olika saker, lever på olika sätt och acceptera varandra för de vi är? Jag har inga problem att umgås eller diskutera med t ex veganer eller SD:are, men när folk börjar trycka på mig åsikter och känslor jag inte har så känner jag att jag inte vill diskutera mer.
Jag vill inte läsa/höra ”Du är… Du kan inte…”, ingen utom jag vet vad som känns/tänks i min kropp, jag gör allt för att betona att ”jag tycker att den tanken är lite skev… jag känner inte så… missuppfattar jag dig när jag tror att du är….” bara för att kanske någonstans visa hur en hyfsad diskussion går till. Åter igen, hur jag tycker att en hyfsad diskussion går till…

Kan vi inte bara sluta fokusera på oss själva och att vi måste vara bäst/sämst/mest olycklig/mest lycklig och faktiskt bara se hur människan bakom orden känner?

Igår skrev jag det här på FB:

Läste någonstans att SD siktar på en nollvision som vallöfte 2018, vet inte om det är med verkligheten överensstämmande, men jag började tänka….

Om vi inte hade någon invandring i sverige så skulle många bli arbetslösa, eftersom vårt arbete bygger på att det kommer folk från andra länder. Utan invandrare finns inte vårt jobb.

I kommunen jag arbetar har man brist på förskolepersonal och vårdpersonal, dessa kategorier av arbete, inkl lokalvårdare och liknande, är tydligen inte så attraktiva jobb (ett jobb är ett jobb right?). Däremot kan jag förstå att man inte vill ta ett lokalvårdarjobb om man har 5 år på högskola t ex.

Därför går ryktet att kommunen tittar över hur man kan värva folk till att söka dessa jobb, förkolelärare/vårdpersonal… Att man kan få jobba under pågående studier och att man sas är anställd och kanske slipper CSN. Som sagt, rykten men nåt som jag absolut skulle kunna tänka mig fungerar! Och det gäller i så fall alla nationaliteter inkl svenskar.

Om vi nollar invandringen kommer enormt mycket arbetskraft gå förlorad. Arbetskraft som genererar pengar och arbetstillfällen. Det finns brister inom så många ”mindre attraktiva” jobb, men även bland akademikerjobb. Där det finns en plats för de flesta! Jag upplever mer och mer att ungdomar är kräsna och inte vill söka tex lokalvårdarjobb, de går hellre arbetslösa, bite my head off if you want! Men ungdomar idag vill ha allt serverat. ”Buhu, ingen erbjuder mig jobb!!” – nåja, alla är inte så, jag har sett mycket drivna ungdomar också men de som förväntar sig silverbrickan är de som jag lägger märke till!

Exempel:

Min man blev anställd hos GC, med skitlön förvisso med tanke på mängden individer i familjen, för att plugga till lokförare. Under 9 mån var det knapert men vi löste det och nu har han ett välbetalt jobb. Det var värt de där 9 mån med ”ångest” varje gång jag skulle betala räkningar.

Jag tror Sverige förlorar så otroligt på att nolla invandringen! Framför allt blir Sverige ett kallt och ”svenskintrovert” land! Visst kommer det mycket skit också, men hur ska man kunna följa seden om ingen lär en hur seden är? Vi har alla gemensamt ansvar att lära ALLA hur seden fungerar! Jag är på ungar på skolan när de bryter mot normer tex, eller slåss, kallar varandra fula ord osv…. Gemensamt samhälleligt ansvar! Alla har blivit så jäkla egoistiska och tänker bara på sig själva och blir kränkta så fort någon inte tycker som de, eller gör något som DE tycker är fel, hela samhället ska följa deras normer. Samhället skall ta ansvar för deras känslor istället för att de faktiskt tar ansvar för sina egna!

Idag gjordes ett inlägg på ”byns” anslagstavla angående Sveriges största flyktingmottagning utanför Halmstad. Vips dyker alla smårarsister upp!!! Det är inte politik att prata om vad man tycker flyktingarna gör! Det är politik att lämna flyktingarna utanför diskussionsämnet och diskutera det som händer i t ex kommunfullmäktige!! Flyktingarna har ingenting med flyktingpolitik att göra! 

Dina personliga åsikter om flyktingarna är fördomar, rasism och ibland förbannad lögn!

Så många ”jag-är-inte-rasist-men…”, vet dessutom inte vad de pratar om!! De har enbart lyssnat på vad byns SD-troll hasplat ur sig, taget ur tomma luften! 

Nej, jag vet inte allt, men jag har god koll i och med mitt jobb som samordnare av SFI-kön i Hyltebruk. 

Nej, jag är inte fri från fördomar och ibland kanske rasistiska tankar, men jag har i så fall lika mycket fördomar mot t ex Amerikanare, religioner och SD i så fall!

Jag är så förbaskat trött på byns idioti som kryper fram så fort något om flyktingar skrivs, dessutom att det ska gnällas på folk som har åsikter! Om du inte har någon vettig åsikt i ämnet så behöver du faktiskt inte ge dig på de som diskuterar! Jag får fan mer kontra folk som anser att jag är bitter/jobbig/dum i huvudet/borde hålla käften och faktiskt även fått hotet att jag borde straffknullas och bli våldtagen av ett gäng flyktingar eftersom jag nu verkar gilla dom så mycket! Jag har stoppats på väg in i byns ena affär och blivit hotad med ”passa dig noga”.

Och vet ni?! Allt detta bara för att jag har en åsikt och argumenterar dit där ”folk” inte har argument längre, kanske för att jag är mer påläst och för att jag sällan (försöker ta mig mot aldrig) ger mig på personen i fråga. Att så många anser åsikt och person är en och samma sak gör att folk blir så förbannat kränkta så fort man inte tycker samma sak!

Ja, jag har inte skrivit nåt på snart 2 månader!
Till mitt försvar så har vår familj på 7 personer haft både influensa och kräksjuka på dessa två månader, inte en ursäkt men en förklaring…

Kvällens inlägg kommer att handla om Melodifestivalen och min analys av det hela…

Det var många låtar av startfältet som jag har fulsjungit till i bilen och som jag kommer fulsjunga till (fast jag inte är helt oäven som sångerska).

För mig handlar melodifestivalen om att vinna Eurovision eller inte. Antingen har man en låt som träffar allt – show och låtmaterial, vilket Euphoria och Heroes hade. För mig ska det mycket till att Frans vinner Eurovision. Kanske vinner hans avskalade melodi, kanske inte. Jag anser att Wictoria och ”Save me” hade haft större chans eftersom de sticker ut mer men jag tänker inte säga att Frans inte har en chans.

Större under har hänt i Eurovision!

Personligen anser jag att Sverige har haft lite för stora framgångar i Eurovision de senaste åren för att våra licenspengar ska räcka till.Visst jag är en schalgerHexa och jag ÄLSKAR mello och Eurovision, men det får finnas gränser. Vi har vunnit 1974, 1984, 1991, 1999, 2012 och 2015. Bara Irland har mer vinster (+1) och vi har inte Johnny Logan….

Sverige ligger i topp på musikskapande och visst är det en komplimang att vinna Eurovision även 2016, men just i år känner jag mig ”humble” nog att överlåta den titeln till någon annan, vill Europa annat må det vara hänt, men ändå…
Sverige är stort när det gäller musik, kanske inte som artister, men även skapandet bakom är stort. Vi har Lisa Miskovsky, Max Martin, Dennis Pop och en MASSA andra musikskapare som kanske inte alltid kommer till sin rätt bara för de är upphovsmakare eller producenter. Vad ger bäst genomslag? Justin Bieber eller Max Martin på en låt? Så klart den som hörs….

Nåja, 2016 har gått till historien som en melodifestival med många bra låtar och många kommer få höra sina låtar i radion och på listor framöver… Men rent krasst är det egentligen vem som har en show nog för Eurovision, när nu Sverige begriper det… då har vi vinstchans varje år…

Jodå, det gick som på räls!

Mellan 13-15 blev det väl en skvätt vinglögg och två 33:or med öl till julmaten, blandat med en julmust och nåt glas vatten (dricker alltid mycket vätska när jag äter).

Sedan blev det Kalle och efter det span på tomten…. framåt 18-tiden blev det en öl till, emellan de mängder vatten jag drack.
Vid 21-tiden tog maken och svärföräldrarna var sin Whiskeypinne och jag tog en öl, 23:30 var det läggdags!

Inget ludd i hjärnan, inga barn som for illa, inga vuxna som uppförde sig odrägligt och ingen vit jul…

Läs länken och återkom sedan…

Jag har också förundrats över detta! Jag är den där människan som ser alla barn som vårt gemensamma ansvar och som inte backar för att säga till barn som är VILT främmande för mig, när jag är ute i samhället.

Jag har stannat bilen och sagt till storasyskon som har hotat att kasta ut sina småsyskon i vägen! Jag har stoppat slagsmål på högstadiets skolgård (med 14-åringar som är huvudet längre än mig) och jag har även sagt till barn på Sagoängen i Halmstad.

Ibland blir jag väl bemött av föräldrar ”Tack, jag såg inte själv” och ibland blir jag utskälld och ska ta hand om mina egna ungar och ge fan i hens ungar (jag har mer koll på mina än du har på dina, thank you very much)

Jag har haft småbarn och barn i snart 20 år och det som gör mig förvånad är att folk verkar rädda för sina barn! Rädda för att säga nej (men hen kan ju bli ledsen), rädd att göra sitt barn ledsen osv….

Jag känner så här:

• Jag (med jag menar jag; Jag och barnens pappa) är den som ska visa vad som är okej och inte okej i samhället, föregå med en bra förebild! Barn gör som vi gör, inte vad vi säger!
• Säg nej, sätt gränser! Ditt barn dör inte av att inte få allting i världen eller få göra som de vill. Har du sagt nej så får du faktiskt hålla fast vid det oavsett barnets reaktion! Säg inte slentrianmässigt JA bara för att det är enklare! Att ha barn är inte enkelt! Du får helt enkelt ta konsekvenserna av att du har sagt nej! Och ta mig sjutton att du ska stå fast vid det!
  Ibland har jag insett att jag har varit för snabb till att säga ja/nej till olika saker, då har jag fått argumentera varför jag har ändrat mig, t ex ”du har haft ett så bra beteende de senaste timmarna att jag har ändrat mig, nu får du” eller ”jag vet att jag sa ja men med tanke på xxx och yyy, så säjer jag nu nej”. Jag tycker barn behöver veta att ibland ändrar sig löften och att bara för att det är ett löfte så betyder det inte att det är hugget i sten.
• Barn far inte illa av att känna känslor! Får de inte glass? Fine, suck it up baby! Låt barnet härja, gapa och skrika! Har du sagt nej har du sagt nej. Jag lägger däremot alltid till en förklaring till mina nej och det har funkat solklart hittills och jag har ändå ADHD-barn. Var inte rädd för att konfrontera dina barns ilska
• Visa ditt barn den respekt du vill att hen ska visa dig! Jag ber alltid mina barn snällt; ”Kan du vara snäll och hämta lite papper, jag spillde”, det funkar så otroligt bra!
  Jag säger alltid ”tack för hjälpen” eller ”tack” när de har hjälpt mig.
  Funkar inte en snäll fråga blir det mer rakt fram kommentering, men det är sällan det händer.
  Framför allt; bemöt främmande människor med ett leende och kommentera inte den främmande människans idiotiska beteende inför barnen….
• Lär barnen respektera auktoriteter! Jo, det går emot min feministiska anda, men någonstans måste de lära sig att chefen ändå är chef, annars går det åt helskotta i arbetslivet. Lär dem respektera lärare och andra vuxna! Eller ännu hellre; Lär dem respektera andra människor!!!
• Var inte rädd för ditt barn! De må yla ”jag ska anmäla dig!”, när du tar tag i dom för att prata allvar. Var inte rädd för att bli anmäld till socialen. Det ska till våld för att det ska bli oroligt.
  Men slår du dina barn?
  Eller tar du tag i dom för att prata med dem?
  Jag hugger gladeligen tag i mina barn, bär dem ur situationen och förklarar för dem vad som är okej och inte okej. De ska inte på något sätt tro att banka ner någon bara för att de tittar konstigt på dem, är okej. De ska inte heller tro att svära, gapa och mordhota någon för att de är dumma är okej!

Jag har ADHD-barn. Jag svär, så ja, de svär… men jag har dragit ner på svärandet och eftersträvar en nollgräns av mig själv och där förväntar jag mig att även mina barn finns på nollgränsen. Jag förväntar mig även att barnen behandlar främmande människor artigt och inte är uppkäftiga mot varken äldre eller auktoriteter, för äldre och auktoriteter kommer alltid finnas i våra liv.

Dock är jag inte en fullvärdig auktoritet i mina barns liv, inte i den andan att en auktoritet är ensambestämmande. Jag eftersträvar att mina barn känner sig medbestämmande men kräver situationen att jag går in och pekar med hela handen så gör jag det!
I övrigt försöker jag behandla barnen så att de känner att de gör en bra sak, inte bara följer order.

Jag ber barnen om hjälp, snarare än att beordra dem. När de genomfört det jag ber dem om så tackar jag för hjälpen. Det är ytterst sällan jag behöver gå in med full auktoritet och verkligen handfast behöver se till att de genomför det jag eftersträvar.

De äldre ungarna har begripit att gör man det jag ber om så finns det privilegier i andra ändan. Inte alltid, men det händer.
Det är mest Obstinat-Hannes som är det som vi kanske kan kalla problem i familjen idag. Han är 5,5 år snart, har förlorat sin bebisstatus, förväntas numera klara sig bra själv, kan inte bara gnälla bara för att få som han vill OCH påvisar sina ADHD-symtom tydligt!
Dock får han gå ett tag med dagens status för att vi ska kunna klassa hans symtom som ett problem och be BUP om hjälp/utredning. Men helt klart är att i dagens status så är han inte helt tillfreds med sitt liv….

Jag har flera gånger blivit beskylld för att vara för sträng mot mina barn, men rent krasst; de behöver det och de har inte på något sätt mått dåligt av det!
Under min mörka period när jag mådde som sämst psykiskt var jag nog inte ”Mother of the year” men det har blivit otroligt mycket bättre!
Jag har tidigare erkänt att jag inte är pysselmamman men jag måste stötta mina barn på andra sätt, som tar den tid och energi som jag kunde ha fördelat till pyssel, den fördelar jag nu istället till stöttning att växa upp till en säker person i tonårsvärlden.

Jag är sträng, jag förväntar mig samma respekt som jag ger ungarna (mina och andras) och är de uppkäftiga så tar jag osvikliges genast kontakt med deras föräldrar!

Jag är fruktansvärt medveten om att ”jodå, visst skulle mina barn kunna göra så” istället för att ”det skulle aaaaaldrig mitt barn göra” så kommer jag och säger att ditt barn har gjort så, så är det inte lösa påståenden, då HAR ditt barn gjort så och antagligen förskönar jag det hela ändå….

Vad sägs, ska vi ta gemensamt ansvar för våra barn?! Om vi alla ser efter barn, ungdomar och unga i Oskarström (och samhället i övrigt) så tror jag att vi kan göra skillnad! Framför allt för våra barn! De förtjänar inte att bli utkastade på byn med en hundralapp, för att föräldrarna ska få lugn och ro…