Det är jag det!

Jag bakar sällan bullar, några kladdemuffins eller pepparkakscheescake på sin höjd. De dagar de 2 stora är på dagis så är det mycket pannkakor, makaroner&korv, makaroner&köttbullar osv… Jag vet att de har redan ätit ett laga mål mat och eftersom det är på dagis så har de ätit ordentlig, eller ja, varför förklarar jag mig?
Mat skall gå snabbt att laga, att förbereda och sedan tillaga i ugnen är guld värt och man slipper slava vid spisen för länge! Vid dop har jag i och för sig gjort smörgåstårtor, billigare och godare än köpta tårtor.

Jag köper mängder av begagnade barnkläder och är för snål för att köpa enbart nya kläder till barnen. Köper jag nya kläder sker det oftast på Ullared eller på rea… För att inte tala om alla kläder vi får! Mina barn får nästan aldrig nya kläder…

Städat har jag inte! Här är berg av saker på bänkar, leksaker på golvet, det dammsugs och torkas golv i bästa fall 1 gång i veckan… på bottenvåningen… på ovanvåningen är det berg av ren tvätt, saker som ska slängas, saker vi inte vet var vi ska göra av osv. Svårstädat som bara fan! Nu ska vi förvisso äntligen beställa hem en container! Här ska slängas! Möblerna är gamla och slitna, här är inget vitbaserat chickt hem inte… Soffan fick förra veckan en gigantisk kräka från Alfred, den sista som den soffan klarade av. Efter 5 år av hundkräkor, bebiskissar, bebiskräkor, matspill, dryckspill och andra saker som jag inte vill veta om, så var det hög tid att kasta ut den! Idag har vi ingen soffa, vi ställde ner en resårmadrass som vi köpte kapplakan och 10 kuddar till. Duger gott som soffa tills det är dags att köpa nytt… säg om nåt år när Alfred är ca 2 år…

Pyssla… tja, jag slänger fram playdoh-leran till de två äldsta när jag vill ha lite lugn och ro… oftast sitter jag med vid köksbordet och läser en ny Mama/Vi Föräldrar och suger på en kopp kaffe under tiden, eller framför datorn och slösurfar.
Själv pysslar jag gärna smycken, kort, scrapp osv, när barnen har somnat. Vet ni hur mycket rocaillepärlor det går på 30 gr? Ian tog reda på det för ett tag sedan…

Jag leker sällan med barnen, jag är ingen lekmamma… Jag finner inget större nöje i att kräla på golvet och bygga briotåg, dessutom anser jag inte det är min uppgift att underhålla ungarna, deras fantasi blir mer livlig om de får använda den aktivt dagligen för att hitta på nya lekar… Visst händer det at vi bygger lego eller pysslar ihop, men det är inte på rgelbunden basis. Därmot tittar jag alltid när de kommer och säger ”titta mamma!”, jag minns själv att jag funderade – som 5-åring – på hur mamma och pappa kunde se det jag visade upp när de sa ”mmmm” och inte lyfte blicken från tidningen, det kommer aldrig mina barn råka ut för i alla fall… Kommer de med en kastrull fyllda med duplolego och säger att de har kokat pannkaka så äter jag så klart legopannkaka…
När vi leker ihop är det jaga-, kittla- och skrämma-varandra-så-vi-kissar-på-oss-lekar… DET är kul!!

Totte och Ian har båda två trillat ur sängen, Totte när jag låg jämte och sov och maken gick upp och Ian när han låg 50 cm från kanten precis framför mig. Jag satt och tittade på tv och vips så låg han på golvet, hur det nu gick till… Alfred har aldrig trillat ur sängen hittills (10 mån snart) men däremot trillat ur sulkyn. Det renderade i och för sig i fångliknande fastspänning med sele.

Emellanåt så skriker jag på ungarna så rösten spricker, särskilt när det är nypningar, bett, rivningar, hårdragningar och andra slag inblandade…
Det händer att jag svär åt dem… däremot är jag världens bästa på att be dem om ursäkt! Jag har inte tålamod för fem öre, mitt humör är avsevärt mycket bättre än vad det var för 15-20 år sedan, men jag har ändå temperament som en eldig spanjorska *enda jämförelse jag kom på*, ibland när jag blir arg så går ungarna och sätter sig i soffan och är knäpptysta, och sitter där tills jag er om ursäkt för att jag blev så arg. Ett par tallrikar och minst en kaffekopp har gått åt skogen här…

Jag styr min familj med järnhand, om barnen inte gör som vi säger till dem så får de en varning och sedan hamnar de i trappan ett par minuter. Plockar de inte upp leksakerna tvekar jag inte att ta en soppåse och går in och börjar plocka ihop leksakerna för att slänga dem, det brukar få fart i barnen. Jag har hotat med att kasta ut leksaker på gårdsplanen om de inte gör som jag säger, och leksaker HAR åkt ut på gårdsplanen!
Vi accepterar inget kladd vid matbordet och vi har hårda sociala regler. Vi slåss inte, kallar inte varandra saker, ljuger inte, lyssnar på varandra och använder inte fula ord. Gör man detta skall man be om ursäkt och när det är grova överträdelser så blir det trappsittning.
Min man jobbar borta måndag till fredag och även han innefattas av hur JAG vill ha det hemma 😉 Han är borta så mycket att jag har strikta rutiner på var allt ska vara för att underlätta min vardag och det är helt ok för honom…

Jag lever efter 3 grundregler, ge barnen massa kärlek, vara konsekvent och ha solklara och få regler. Har jag sagt nej så är det nej, däremot är argumentation en bra sak, kan barnen argumentera bra för en sak så kan jag ändra mig och jag talar om varför jag ändrar mig.

Vi uppfostrar barnen med att livet är inte rättvist, här råder inte millimeterrättvisa, de får lära sig att turas om och dela på saker och ting. Vi kan ha hetsiga diskussioner inför barnen, de ska också lära sig att man kan vara ovänner men att man älskar varandra ändå.

Jag har insett behovet av sömn, trots att jag är nattmänniska. Jag har insett att jag måste få tid för mig själv, och även med maken, det är ju lättare sagt än gjort men vi gör vår bästa, precis som att varje barn har rätt till en ensamstund med varje förälder emellanåt.

Jag är inte den mest engagerade föräldern, men likväl mår mina barn bra, de är fantasifulla och fulla av sina föräldrars sjuka humor. De har hela och rena kläder, inte alltid utan fläckar, jag går inte i taket om kläderna går sönder. De hittar på lekar som är rent otroliga, de är sociala, empatiska och omtänksamma, trots sin ringa ålder på 4år3mån och 2år7mån… Lillkillen har bara visat humör och sjuk humor än, men så är han bara 10 mån… De är lyckliga och älskar mig för den jag är, precis som jag älskar dem och maken för de som de är, de älskar mig trots mina fel och brister, trots mina utbrott, trots att jag har daskat till dem, svurit åt dem….

Vad varje mamma måste inse är att vi är prefekta som vi är, så länge vi har vårt barns bästa som ett mål som vi strävar mot varje dag… Vi behöver inte bryta ihop för att vi råkar daska till vårt barn en gång, för att vi kanske inte är den där som bakar frysvis med bullar, bröd, gör sylt eller vad det nu kan vara. Vi MÅSTE inte leka med våra barn jämt, att uppmärksamma deras lek räcker!
Så länge vi inte misshandlar våra barn, utsätter dem för fara, inte ignorerar våra barn ELLER låter dem ta kontrollen så är vi alla bra föräldrar.
Det är min uppgift att se till att mina barn blir sociala och omtänksamma människor – däri ingår inte att kalla sin flickvän för hora t ex, de får sällan utbrott och aldrig har jag haft en unge som legat på golvet i affären och sprattlat, det vet de att jag inte accepterar det minsta!

I det stora hela är vi en fungerande familj, med glada ungar, lite konflikter, tillfreds föräldrar (med ett och annat bryt ;)). Vi brottas med ekonomi, få tiden att gå ihop osv som alla andra. Dock med skillnaden att mamman kanske inser mer och mer för varje dag att hon gör ett förbannat bra arbete! Hon tar hand om hus, 3 barn, hushåll, djur, bil, sjukdomar (kräksjuk ensam hemma med 3 friska barn är en utmaning), ja allt får hon lösa själv när maken jobbar borta 2 veckor av 3… Jag har mina svackor där jag är övertygad om att jag måste lämna barnen för de förtjänar inte att ha mig som mamma, där jag tycker jag är världens sämsta mamma, att jag är vedervärdig som människa, jag förtjänar inte att ha barn… Men svackorna blir mindre och mindre, samvetet – det dåliga – tar mindre och mindre plats och lämnar plats för de där lyckliga känslorna. Jag jobbar ständigt och jämt med att jag MÅSTE inte ha dåligt samvete, jag är perfekt mamma för mina barn – och mina barn är perfekta barn till mig!

Min man är också världens bästa, trots att han är glömsk, slarvig och en smula påfrestande ibland, men han tvekar aldrig att hjälpa mig hemma, han tvekar aldrig att ta barnen, han står bakom mig och mina idéer till 100%!! Saken är den att jag har väl fattat att jag inte kan förvänta mig att han ska ta initiativet till att städa t ex, han ser inte saker och ting på samma sätt som jag, men är mer än villig på att hjälpa till om jag ber honom…

Vad vill jag då ha fram?! Jo, kontentan av romanen är att FY FAN VAD JAG ÄR BRA!!! Trots allt som tagits upp ovan.  Ingen förälder, mammor som pappor, blir bättre av att gå runt och ha dåligt samvete och tro sig inte vara en bra förälder!

Har jag inte rätt, så säg?