torsdag, 22 november 2007 vid 01:08

Diskuterade med en pappa på Öppna Förskolan häromdagen. Han sa viskande att ”det är så skönt att få vara ensam hemma ibland, men så får man ju inte säga”.…

Varför skulle man inte få det? Oavsett hur mycket man älskar sina barn så är det ganska självklart att ensamtid är den ventil som gör att vi orkar med dem och oss själva!

Jag har 3 små barn som är födda allihop inom 3½ år, maken jobbar borta på veckorna och jag drar hela lasset med hus, matlagning, tvätt, handling osv själv, men jag säger det, att när ungarna går och lägger sig på kvällen – tack gode gud så skönt det är att få sätta sig och slappa för sig själv framför datorn. Mitt sällskap är allt från cola, kaffe till en folköl… men tiden, den är MIN!!!!!!!!

Jag är given tre pojkar som sover när de väl har lagt sig, visst kan lillkillen vakna till ibland men oftast sover han… Utan en här tiden skulle jag inte orka med mina dagar som har ett tempo som de flesta inte skulle palla med!

Men nu frågar jag mig, varför är det så hemskt att erkänna detta högt? Att det är skönt att få tid för sig själv?! Man älskar sina barn men det är tabubelagt att tycka det är skönt att få slippa dem lite då och då??

Inte sjutton säger vi att ”Det är så skönt att slippa maken liten, men så får man väl inte säga”???? Det är väl ganska självklart att man som partners hittar på saker utan varandra! Det borde vara minst lika självklart att hitta på saker utan sina barn också!

Jag älskar mina galningar över allt annat – men GUD så skönt det är när jag får vara själv ibland!!!!!