Etiketter

, ,

Ludvig 040204
Måndagen 2 Feb 2004:

På måndagen den 2 feb (mammas födelsedag) upptäckes det hos barnmorskan Ulla Rosén att Ludvig hade vänt på sig, efter att ha legat fixerad i en månad.

Tisdagen 3 Feb 2004:
Klockan 8 på morgonen, åkte vi upp till sjukhuset för att göra ett vändningsförsök. Jag kände direkt när vi kom dit att jag inte var pigg på det hela och bad att få vänta med bricanyl och lugnande tills jag hade pratat med läkaren.
Läkaren Johanna kom och efter undersökning visade det sig att Ludvig låg med ”näsan framåt” och ryggen utefter min ryggrad och detta gjorde det svårare att vända eftersom man vill att barnet gör en framåtkullerbytta. Den andra faktorn till att inte göra ett vändningsförsök var att jag hade normalt men lite med fostervatten. Den tredje faktorn var att moderkakan låg i framvägg, vilket försvårade Ludvigs kullerbytta ännu mera. Läkaren tyckte inte vi gjorde fel när vi vägrade vändningsförsök. Vi fick tid för kejsarsnitt dagen efter.

Onsdagen 4 Feb 2004:
Vid 10.30 sade vi hejdå till min pappa som hade kommit ner till Halmstad för att hålla hundarna sällskap och åkte upp till sjukhuset. Vi skrev in oss kl 11.10 och blev visade till ett rum. Strax efteråt får vi reda på att det brinner lite i knutarna eftersom vi har fått snittid till kl 12!

Hastigt och lustigt undersöks jag och det kontrolleras så att Ludvig inte har vänt på sig under natten. Jag får en droppnål i handen och de sätter en kateter så att jag inte kissar på mig på förlossningsbordet eller efteråt sedan. Sedan fick vi vänta ungefär 15 min tills vi blev visade till operationssalen. Strax efter 12.05 gick jag in på operationssalen, som låg 2 dörrar bort.
Jag fick lägga mig på ett operationsbord och jag fick ytterligare ett dropp kopplat till min hand och de pumpade in otroliga mängder dropp i min smått spända kropp. Jag fick dessutom ytterligare en droppnål i andra armen samt 3 elektroder på överkroppen som hade koll på hjärtat under operationen, i örat fick jag en syresättningsövervakning.

När allting var kopplat och klart skulle jag helt plötsligt sätta mig upp för då kom narkossköterskan! De fick upp mig, trots 7 slangar och en sladd och jag fick sitta hopkurad på kanten på bordet för att lägga ryggmärgs-bedövning. Det stack ganska otrevligt när hon lade lokalbedövningen men det var faktiskt inte så farligt som jag hade trott det skulle vara. Däremot så stack hon fel två gånger varpå det sprängde lite otrevligt i ryggraden, men så fort jag sa aj så slutade hon och obehaget gick över. På tredje försöket lyckades hon och från att ha fryst mycket på grund av allt dropp så blev jag varm från bröstkorgen och nedåt och det började sticka i fötterna som de skulle somna, jag fick lägga mig ner och de bad mig hjälpa till att flytta upp mig på bordet för jag hade glidit ner lite, och jag skrattade och de undrade varför, jag kan säga att trots att det bara hade gått 1-2 minuter efter bedövningen var lagd så hade ungefär 80% utav funktionen försvunnit! Lite kunde jag dock hjälpa dem att få upp mig på bordet.

Ett grönt skynke spändes upp framför mitt ansikte och de började tvätta och spänna dukar. Jag kunde känna precis vad de gjorde men det var mest tryck jag kände, ungefär som när man får bedövning hos tandläkaren, så kändes hela kroppen från brösten och nedåt.
Sköterskan som stod och övervakade droppet på högra sidan refererade till mig vad de pysslade med. Hon meddelade när de började och jag kände att de hade börjat men det kände som om de skulle slita upp mig med fingrarna! Inte visste jag att man behövde rycka och slita så under ett kejsarsnitt men det var tydligen normalt. Inte alls obehagligt men en mycket speciellt känsla, jag kände som sagt precis vad de gjorde, men det gjorde aldrig ont.

Sköterskan sa att ”nu har de öppnat livmodern” och någon sekund senare sa hon ”jag ser en fot!”, känslan jag hade när de plockade ut honom var att det blev lättare och lättare och när han var ute så genomfors jag under ett par sekunder utav en stor tomhet! Denna försvann totalt när jag hörde Ludvig gråta första gången! Klockan stod på 12.52, sköterskan sa ”jag vet vad det blev!”, vi hade haft lite vadslagning innan de började om vad det skulle bli. Hon såg finurlig ut och jag frågade om bebisen var stor, hon började med att säga ”Nä, han är ganska liten…” och sedan kom hon på att jag hade lurat henne och jag och Jonas skrattade.

Jag fick se Ludvig 10 sekunder och hålla hans hand innan han och Jonas försvann ut för att klippa navelsträng, tvätta, väga och spruta – Jonas klippte navelsträngen! Under tiden blev jag sydd och det tog nästan en timma! Helt plötsligt säger läkaren ”ring gynjouren”, man blir lite nervös när hon säger sådana saker medan hon håller på att operera PÅ MIG! Det var inte så farligt, jag hade fått ett ”blåmärke” på livmodern som innebär att jag måste vara vaksam på om jag får feber eller ont i magen under den närmsta veckan efter hemgång.

Jag blev flyttad från operationsbordet till en säng och blev inkörd på rummet där Ludvig och Jonas väntade. Eftersom jag var snittad hamnade jag på bb-avdelningen vägg i vägg med förlossningen och fick ett eget rum med tv. Sedan började stora telefonterrorn, föräldrar, släkt och vänner skulle ringas! Jag fick en smärtstillande spruta som jag blev ganska så illamående av. Mitt under samtalet med Jonas syster fick jag säga att ”här kommer Jonas!” och sedan nästan kasta luren på Jonas och greppa kräkpåsen, vet ni hur ONT det gör att kräkas med en nyopererad mage där nästan all bedövning hade släppt??? Dessutom med en bebis på armen, men det fungerade fint! Jag slapp den sprutan igen…

5 – 8 Feb 2004
Jag hade inte ont i såret, visst är jag öm i magen men inte så som man hade hört att det skulle göra ont. Däremot så fick jag en muskelfästeinflammation i axeln och en skada på revbenen, så jag fick min smärta ändå, fast kanske inte så konventionellt.

Första dygnet sov Ludvig hela tiden nästan och han åt första gången vid 04.30 på morgonen. Däremot natten efter var hysterisk, ingen talar ju om för en att första dygnet är sovdygnet och andra dygnet är ätdygnet! Han låg nästan konstant vid bröstet hela natten, jag var som i koma dagen efter med bröstvårtor som kändes som rå köttfärs. Tredje natten vandrade jag nästan hela tiden för Ludvig ville inte sova utan skrek närmast hela tiden. Dagarna uppförde han sig mycket belevat och pappa Jonas såg bara en mycket välartad pojke, mamma fick ta hand om den tjuriga/arga pojke som kom fram på natten!

På fredagen fick jag veta att jag var tvungen att flytta upp på BB-avdelningen för mitt rum behövdes till en tjej med havandeskapsförgiftning. På BB-avdelningen fick jag dela rum med en annan tjej och det var en otrolig skillnad på BB-avdelningarna! Den första BB-avdelningen var lugn stillsam och som man hade hört att det skulle vara på BB, den ”riktiga” avdelningen var bara stressig och hysterisk tyckte jag.

Att dela rum med någon annan tyckte jag var hemskt! Jag ville gå i ide med min lille pojk och fokusera totalt på honom utan att behöva tänka på att ta hänsyn till två andra människor. Att rumskompisen dessutom inte hade fått fram mjölk första natten så att hennes bebis blev arg och skrek 2 timmar den första natten gjorde ju inte saken bättre. Det är ändå fascinerande att Ludvig sov igenom denna serenad och att även jag lyckades snusa ifrån två gånger.

Jag trodde inte de hade utskrivning på helgen men på fredagen fick jag höra att en tjej skulle åka hem på lördagen, så jag passade på att fråga om man kunde åka hem under helgen och det var inga problem. Då bestämde jag att jag ville hem på söndagen.

På lördagsmorgonen hade tuttarna växt från D-kupa till knapp G-kupa och sprängde så jag trodde jag skulle gå åt. En av barnmorskorna gav mig en duk med fetvadd i och GUD SÅ UNDERBAST det var med värme på mina stackars tuttar!!!! Pga svullnaden i brösten så täppte mjölkgångarna igen så under lördagen fick jag ta till hjälp när jag skulle amma och få handmjölkat fram mjölk så att Ludvig fick smak på det och att han fick fram det själv i och med att gångarna var öppnade. Jag har så mycket mjölk att han sätter i halsen nästan hela tiden och ”klunkar” hela tiden han ammar, att jag inte läcker emellan amningarna är rent otroligt! Vid den här tiden så var min hemresa under söndagen inställd, jag hade ingen handmjölkningsteknik och kunde jag inte få fram mjölk själv till Ludvig så kunde jag ju knappast åka hem!
För säkerhets skull så hade barnmorskan ett hemgångssamtal med mig så att det var avklarat ifall jag skulle gå hem dagen efter.

På lördagskvällen fick jag feber, 38.3 grader, och min resa hem under söndagen hamnade ännu mer i malpåse. Eftersom jag är snittad är feber ajabaja och oooohhh så hemskt, jag var riktigt nere för att jag inte fick åka hem. Jag fick två Panodil och drack vatten så jag trodde det skulle spruta ur öronen!!! På natten hade febern gått ner till 37.6 och livet såg genast ljusare ut. Däremot levde Guldklimpen rövare mellan 23-03 och vid 3-tiden tyckte barnmorskan att jag skulle minsann gå och lägga mig så jag fick sova lite, så passade hon Ludvig under tiden! Och GUD SÅ SKÖNT att få sova!!!!!!!
Vid 6-tiden kom hon in med Ludvig, som hade vaknat, och han åt – för jag lyckades minsann själv pumpa ut mjölk!!!! Efter matningen somnade Ludvig på mitt bröst och vi sov 2 timmar till och jag vaknade när kl var 9 utav att barnmorskan kom in för att ta tempen igen – 37.3 och min hemgång var ett faktum!!! Jag hann dessutom med att äta frukost innan Ludvig vaknade, och jag måste säga att äta frukost med 2 händer är bra mycket enklare än med en hand….

Under tiden jag inväntade Jonas passade de på att ta bort ”sårplasten” som jag hade över ärret och ta bort två stygn som hade gjort sitt. Jag trodde jag skulle dö… plasten hade fastnat i könshåret och det satt ordentligt!!! Jag inväntade Jonas och dessutom skulle det pratas med en läkare pga snittet. Jag duschade när Jonas hade kommit och passade även på att äta lunch. Läkaren tog tid på sig och först vid 13-tiden så kom hon och samtalet var snabbt avklarat. Jag fick order om att ta tempen varje dag och komma in om jag fick feber. Jag fick nämligen ett hematom (blodutgjutelse) på livmodern under snittet och det blir lätt infekterat.

Kl 11.12:
Barnmorskan kollar att det är sätesbjudning.

Kl 11.14:
Fosterljuden låter också bra

Kl 11.22:
Nu kommer snart katetern *rys*

Kl 12.09:
Puls- & syremätare och en massa dropp!!

Kl 12.30:
Väntar på ryggbedövningen

kl 12.43:
Ryggbedövning klar och 9 min kvar…

kl 13.03:
Ludvig är 11 min gammal

¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨

Ian 051006

Det startade den 30/9 klockan 21 på kvällen med mensvärk som senare under natten utväcklades till ordentliga värkar, dock kom de aldrig igång mer än med 15 min mellanrum och när det ljusnade glesnade det till 1-1½ timma emellan.

4 oktober:
Så här höll det på till den 4 okt. Åkte in till förlossningen vid 17-tiden och Tottes farmor kom och passade honom. När vi kom in fick jag ligga med CTG en stund. Allt såg bara bra ut med bebis och värkarna kom oregelbundet.
Vid underökning upptäcktes att jag inte hade öppnat mig en enda millimeter!!! Dock var livmoderhalsen påverkad och det var bara en liten kulle kvar.
Vid 22-tiden fick jag Bricanyl i låret och panocord + panodil för att slippa värkarna under natten. Dessutom fick jag fluscand att sova på. Jonas åkte hem vid 22.30 när allt hade stillat sig och jag sov lite mellan 23-00. Vaknade och var genomsvettig och hade hjärtklappning av Bricanylen, sov dock en stund till och var vaken om vartannat…

5 oktober:
Vid 4.15 fick jag 2 eller 3 värkar i snabb följd och då ringde jag Jonas. Dock hände inte så mycket innan han kom vid 5.30. Vid 6.30 lade vi oss båda på sängen och sov till 8.30. Klockan 9.30 var vi hemma igen.
När vi kom hem åt vi frukost och umgicks lite med Totte. Jag lade mig på soffan och vilade mest hela tiden. Värkarna började igen 13.45 och det blev lite tungt för psyket, och efter tre värkar satt jag bara och stortjöt, jag ville verkligen inte vara med mer!!!!!
Började strax kräkas efter vissa värkar, men jag fick aldrig upp något. Hoppet steg lite när värkarna började gå ner i tid, men vi tyckte ändå inte att de var regelbundna. Vi ringde förlossningen vid 23-tiden och då var det 5-7 minuter emellan och jag hade stått och hängt över saccosäcken, som vi lagt på vardagsrumsbordet, under hela eftermiddagen.
Förlossningen tyckte ändå inte att det verkade som om förlossningen hade kommit igång utan vi fick bestämma hur vi skulle göra. Vi började jaga barnvakt, Tottes gudmor svarade inte (var sjuk) och farmor hade gått och lagt sig och kände inte för att köra 13 mil i ”onödan” vilket jag kan förstå.
Vi beslutade oss för att ta med Totte och så kastade vi oss in i bilen och åkte in.

6 oktober:
I bilen skumpade det så att jag inte visste ifall jag hade värkar eller inte för allt gjorde lika ont. Dock vet jag att jag hade en vid rondellen vid Lv6 och sedan 2 till innan vi var uppe vid sjukhuset.
Väl på sjukhuset var det skönt med Tottes vagn, jag ställde upp styret och så hängde jag på den medan jag fick värkar, dock blev vi inte insläppta för dörren gick inte upp! Medan vi väntade på att de skulle komma från förlossningen och öppna dörren så kom en kille och vi smet in… från dörren till förlossningen fick jag 3 värkar och det är ingen lång bit!
Vi blev invisade på ett rum och CTG sattes. Värkarna kom var 3-4 min och jag andades mig igenom dem och Jonas masserade ryggen, utan massagen hade det varit olidligt!! Strax efter CTG:n gjordes det en undersökning och det visade sig att jag var öppen 4 cm!!! Det är iofs inte mycket men det var en seger för mig!!

Eftersom jag flåsade mig igenom en värk just under undersökningen så gjorde jag dubbel tumme upp och när jag kunde prata så sa jag bara ”och nu… lustgas!”
Jag fick snabbt på mig skjorta, fick en saccosäck och lustgasmasken (som blev min bästa vän!) och nu var klockan 01.30.
När det visade sig att allt var igång så ringde Jonas farmor som satte sig i bilen mitt i natten och körde direkt!
Första värken med lustgasen var underbar! Det tog udden av värken och masken lämnade aldrig min hand!!
Strax i 3 på natten så kollades jag igen och var då öppen 5 cm, det kändes som om det skulle bli en lååång natt!! Inte långt senare började värkarna ändra karaktär, de blev långa och kraftigare och jag tog ett beslut som jag faktiskt inte trodde jag skulle ta… jag ville ha EDA!!!!!
Nu hände saker snabbt! Nålen i handen och i med dropp, som vanligt blir jag alldeles kall av dropp och jag började frysa, att det dessutom inte var så varmt i förlossningsrummet gjorde ju inte saken bättre, Jonas gick runt med jacka eller fleecetröja hela tiden.

Kl 03:50 tog BM hål på hinnorna och kl 4 sattes EDAN… kl 04:20 stängdes lustgasen av när EDA:n hade påvisat effekt. Vid 5-tiden kommer BM och kollar igen hur mycket jag hade öppnat mig och det var inte mer än 5 cm fortfarande!! Vi beslutade oss för att jag skulle sitta upp så tyngdlagen fick sitt finger med i spelet och sedan satt jag… i två långa timmar och hade inget att göra!! Jag höll på att somna sittandes!! Jonas hade somnat i en fåtölj och jag lät honom sova då jag skulle behöva honom senare i processen.
Strax i 8 kommer ett nytt BM-lag ochde nya kollar, då har jag iofs legat ner en stund igen, och då hade jag öppnat mig 7 cm!!
Nya Bm är också en jättegullig människa!!! Jag fick lite saftsoppa och juice att dricka och BM berättar att jag är väldigt mjuk så hon har svårt att kolla hur mycket öppen jag är eftersom hon kan flytta på livmoderhalsen med fingrarna. Sedan sov jag mer eller mindre i ca 1 timme!!

Strax efter 9 gjordes en ny koll och då var jag öppen 9 cm och utav livmoderhalsen fanns en liiiten kant kvar. Edan började plockas ner för att kopplas ifrån helt kl 9.45 och jag fick en koll ifall jag kände krystvärkarna, vilket jag gjorde men inte som hon ville – ett tryck nedåt – jag kände det som om skinkorna försökte ta sig upp på ryggen!
Kl 10 blev jag skickad till toa för att kissa och när jag satt på toa fick jag en krystvärk som jag inte kunde påverka! Det var vara att låta kroppen krysta och hänga med!
Tillbaka i sängen och jag blev tillsagd att from nu skulle jag ta i med allt jag hade!!! Jag stod böjd över sängen i saccosäcken och så började jag krysta, först väldigt försiktigt så jag skulle kunna känna efter i denna nya situation, strax började jag ta i allt vad jag orkade och började så få resultat!
Bm tyckte att jag skulle klättra upp i sängen medan hon hämtade pallen som jag bett om att få testa. Väl över i sängen kollades det hur jag jobbade och jag kom nästan så långt att huvudet inte drogs tillbaka när jag slutade krysta.

Helt plöstligt kommer det in en person i rummet – en läkare jag känner till väl – och jag undrar väl snabbt vad han gör där, han slog ihop sina händer och sa ”nu ska vi föda barn och vi ska göra det inom 20 min!”, jag minns varje ord han sa….
Jag måste sett skräckslagen ut, eller kanske var det Jonas, för alla började förklara att det inte var någon fara på färde utan att fosterljudsregistreringen hade larmat för att hjärtljuden inte återhämtade sig som de borde (fick dock reda på att han hade stått utanför på monitorn och blivit orolig för Ian så han ville ha ut honom snabbt)
Jag blev förvarnad om att sugklocka skulle kunna komma att användas. Läkaren sa äver att han skulle sägga sin arm på magen och hjälpa till att putta bebisen. Vid nästa värk tryckte han för kung och fosterland, jag krystade så jag såg stjärnor och BM smorde med glidslem – ingen bebis… 2 värkar senare var han ändå inte ute och man tog inte fram sugklockan då, utan TÅNGEN!!!!

Vid det här laget stängde jag av hjärnan!! Den blanka tången, stora sprutan och allvaret i läkarens ögon gjorde att jag stängde ner systemet och koncentrerade mig på uppgiften. De förklarade för mig att det kunde bli nödvändigt att ta ut barnet i skötrummet om han inte skrek.
Jag fick en hästespruta med bedövning, den stora läskiga tången sattes om min pyttelilla sons sköra huvud och vid nästa värk drogs det av bara sjutton!!! Stjärnorna jag såg under värkarna började likna fyrverkerier och smärtan kändes overklig! Den var så stor och så ny att jag på något sätt gick in i smärtan och blev ett med den och upptäckte även andra känslor inom smärtan!! Att t ex kunna explodera på mitten….

På 3:e värken kunde vi så med gemensamma krafter få ut huvudet och känslan av kroppen som lämnade mitt inre, är nog den mest underbara känsla jag har upplevt! Den hade bara en enda innebörd… det var över och jag hade gjort det!!! Det där som jag egentligen fann en smula skrämmande!!!
Medan jag kände den obeskrivliga lyckan över att det var över, var jag ändå lite orolig för den slappa, men varma, pyttelilla kroppen som var på väg mot mitt bröst! Jag gillade inte åsynen av det slappa utan min blick sökte sig genast till hans ögon, de var öppna och man såg honom kika runt med en medveten blick. Jag blev genast mycket lugnare, samtidigt började han gurgla och skrek till!! Jag fick honom på bröstet och han fick mer och mer styrsel i kroppen – han var ok!!! NU!! Nu var lyckan total!!!!
BM sög rent honom och han gnuggades igång bryskt för att börja skrika ordenligt, vilket inte hände hur de än jobbade, det kan dock bero på att han inte är speciellt skrikig av sig… 3 dygn senare har han fortfarande bara skrikit ordentligt en gång!

Han riktade genast ögonen mot den av oss som pratade så redan ett par minuter gammal hade han börjat fokusera sin omgivning.
Medan lillebror fixades till – Jonas klippte strängen bl a – så blrjade jag bedövas för att sys, jag hade fått ett par bristningar och syddes utvändigt med 4 stygn och invändigt med ett flertal. tyvärr började bedövningen släppa lite i slutet så de 3 sista stygnen tog jag lustgas på istället.
Nu… nu var det över!!! Grattisbrickan kom in och vi fikade innan de jagade in mig i duschen. Vid 14-tiden var vi upp på BB och jag gick själv, kände mig så pass pigg och stadig att jag kunde ta mig upp en våning via hiss.
Jonas var så slut att han åkte hem nästan direkt och jag och Ian sov också ett par timmar, ända tills det var dags att äta middag.
Dagen förflöt sedan lugnt och på kvällen såg jag på Medium och nyheterna innan jag gick och lade mig…..

¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨°º© ©º°¨¨

Alfred 070731
30/7 2007:
Jag hoppade in i duschen och under den tiden det tog för mig att blaska av mig, torka mig och klä på mig fick jag 8 st ”små” värkar, sådana där som jag enkelt kunde andas mig igenom och som varade 30-60 sek.
På väg ut till bilen får jag ytterligare en värk och kl 21.10 sitter vi i bilen. Det är lugnt med värkar på vägen och jag njuter av bilresan – antagligen vet jag att det är på gång och njuter av det trollska ljuset som är ikväll och dimsjoken som ligger lite mystiskt i sänkor och på fält. Solen lyser och är så sakta på väg ner….

Vi kommer in till parkeringen och jag envisas med att jag visst kan gå från parkeringen, det är ju ”bara” 250 m ungefär, på den sträckan fick vi stanna 3 gånger pga värkar. Vi kom upp till förlossningen och får inskrivningstid 21:35.

Vi blir invisade på förlossningsrummet och jag får lägga mig i sängen och de kopplar CTG, som inte riktigt vill vara med så undersköterskan Kerstin kommer in flera gånger och undrar vad jag pysslar med (skämtsam liten dam). En av de ”stora” värkarna – de som jag knappt kan andas mig igenom utan att kvida, registrerar inte CTG:n alls! Så Barnmorskan Britt-Marie undrar om jag har sammandragningar, för det enda som syns på kurvan är hoppen som kom av att jag vände mig till rygg…
Till slut får de igång en sjysst registrering, Lillebror mår bra och mina sammandragningar ligger på upp mot 30-35…
Klockan är 22:30 står det i journalen att cervix (livmoderhalsen) är utplånad och jag är öppen 3 cm samt att Lillebror är fixerad – vi blir inte hemskickade *WOHO!!!*

Jag ber om lustgas för de stora plågsamma värkarna, de små klarar jag galant själv, BM var väl inte inne på samma idé utan föreslår ett lavemang istället – ingen bra idé enligt mig… jag vill egentligen inte men vet att saker och ting kan öka i hastighet och går med på det så att det ska komma igång ordentligt – jag har ju Ians förlossning i relativt färskt minne…
Under tiden kopplar de lustgasen och jag sitter i 20 plågsamma minuter på toa, jag har konstanta värkar och sittandes på toa är det svårt att jobba igenom dem på ett sätt som jag finner det enkelt…

23:15 kopplar de i alla fall igång lustgasen efter att jag fått en jättevärk som fick mig att gråta av smärta… eh, när den släppte… Jag tycker inte den verkar ordentligt och andas som en tok för att få upp någon som helst verkan på gasen, när jag väl får effekt på den så är värken nere på ett stadie som jag kan hantera den med andning. De höjer gasen och jag ändrar – med Jonas övervakning – andningssätt så att jag inte andas så ytligt, detta gör att jag får snabbare effekt och jag klarar av det lite bättre… men jag minns en hel del ”aj, aj, AJ!” i masken. Det är ju så skönt att skrika i masken för det låter ju inte så högt *ler*

31/7 2007:
Klockan är ett par minuter över midnatt och BM undersöker igen hur mycket öppen jag är – vilket är en ganska smärtsam upplevelse för hon är ganska hårdhänt tycker jag. Hon konstaterar att jag är öppen 6 cm så arbetet fortlöper snabbt och bra, det är därför jag har så ont, jag har värkar nästan konstant och får inte många minuters vila emellan, oftast bara ett par andetag innan nästa drar igång. Som tur är så är inte alla värkar stora värkar utan jag klarar tom av att vila under de små värkarna. Lustgasen tar nästan helt bort de små värkarna *ler*
Jag ber undersköterskan om EDA men det enda hon säger är att ”det finns nog inte tid för det, innan vi har fått till allt dropp och fått tag i narkosläkaren och innan han har kommit så är det nog klart”

00:25 tar de hål på fosterhinnan och jag känner hur mycket fostervatten det kommer! BM säger att det är massor med vatten – no shit! – det kommer mer och mer och till slut säger hon att ”det är inte slut än, det finns mer innanför”, men vattnet är klart och fint så det finns ingen anledning till oro.
De närmaste 40-45 min går som i en dimma! Jag har masken på nästan hela tiden för nu kommer värkarna i ett, det finns ingen tid att vila. Jag kan komma ihåg att jag fick ungefär 3×10 min vila från det att jag kollades vid 22:30 tills han är född – alltså helt utan värkar då.
Det gör grymt ont och jag blir helt överrumplad av smärtan. Med Ian så hade jag EDA de sista 5 timmarna och jag kände ingenting, och med krystvärkarna så var ju de också påverkade av EDA:n och jag kände bara trycket och hur det drog i musklerna, hur det kändes under snabb öppning med full smärtkänsla hade jag ingen aning om!!!!!

01:15 börjar krystvärkarna och de TAR MIN LUSTGAS!! Då blev jag lite arg, dessutom så ska de ha över mig på rygg (har legat på sidan) för bebis roterar inte ner riktigt, JAG KAN INTE KRYSTA PÅ RYGG!! Det gör för ont och mitt under full värk så ska de vända på mig! Jag far runt och jag sätter igång och krystar direkt, jag har liksom inte så mycket att välja på, kroppen kör sitt eget race. BM trär dessutom livmoderhalskanten över huvudet på Lillebror och deeeeet kändes kan jag säga, allt för att få upp förloppet på krystningen, eftersom BM och sköterskan kan inte hitta några bra fosterljud med dosan så de tar det säkra före det osäkra och säger att han måste ut omgående! På nästa krystvärk kommer huvudet ut och de ser att navelsträngen sitter ett varv runt halsen, i och för sig inget ovanligt och lillebrors färg är inte heller alarmerande. På sista krystvärken kommer resten av Lillebror ut, ivrigt påpressad på magen av undersköterskan, och han är pigg men kanske inte så glad, han är den som har skrikigt mest av bröderna. Det var lite vrålande i masken även nu, men det fick BM snart tyst på och jag fördelade om energin till att pressa nedåt istället för att smita ut genom munnen…

Klockan är 01:22 när han landar på förlossningssängens madrass, och Jonas sa ”du fick rätt igen”…
Han blir avtorkad, de tar proverna som ska tas och jag är bara SÅ glad över att det är slut!!! Jag hade inte orkat så värst mycket till. Han kommer upp på magen, fortfarande skrikandes, och det första han gör är att bajsa på mig.
Jag skulle få en spruta i armen (Syntocinon), i armvecket, men hon lyckades med att spräcka kärlet! Den enda som har misslyckats med att sticka mig är en sköterskeelev! Jag är lättstucken! Så jag fick sprutan i låret istället… Lillebror får sin K-vitamin och säger inte ett pip…

01:27 kom moderkakan, jag hade velat ta foto på den, med Ian glömde vi ju kamerorna hemma, men vi fick inte ens se den! Vips så var den ute ur rummet! *besviken*
Jag blir bedövad och blir sydd, den gamla revan från Ians förlossning går upp igen och blir sydd och jag får två små stygn på utsidan. Jag blödde enligt BM lite (300 ml) och allt såg bara fint ut när hon hade sytt. Jag känner ganska snart att knipmusklerna fungerar hyfsat bra.

Vi får in brickan med tygrosen, flaggan, mackorna och kaffet/teet och det var GOTT med mackor då! Lillebror ligger på min arm och stiftar bekantskap med bröstet…

De vill ju att jag ska kissa innan vi får lämna förlossningen och jag är inte det minsta kissnödig, jag hade tom fått pressa ordentligt för att få ut ett par droppar till stickan när vi skrevs in. Efter duschen och 2 glas vatten så får jag in ett glas öl! Vi hinner till och med att väga (3940 gr) och mäta (52 cm) Lillebror innan ölen gör nytta. Strax efter 3:30 lyckas jag kissa och efter det börjar vi anse att föreställningen är slut för den här gången. Jonas plockar ihop mina saker så det bara är att gå upp till BB och åker hem för att sova några timmar.
När han har åkt kommer de in och säger att jag får stanna tills på morgonen för att inte väcka mammorna på BB. Vi lägger oss för att sova, men vem kan sova med ett nytt mirakel på armen?! Jag lyckas sova någon timme och vaknar vid 6.30 igen.
Lillebror vaknar också så smått och jag försöker amma lite, han fattar grejen och suger glatt i sig innan han somnar om…

Klockan 8 får vi frukost – tack gode gud! Jag höll på att avlida av hunger – och vid 9-tiden får vi promenera upp till BB. Vi blir installerade på rum 1 tillsammans med bebisen som föddes direkt efter Lillebror, det visade sig senare att Jonas och de kände igen varandra, de är från Landeryd *såklart*.
Vi trivs gott med våra rumskamrater, de små är lika coola och lugna så vi stör inte varandra direkt. Däremot blir jag så grymt uttråkad att jag får pytteskin bara av tanken att stanna tills fredagen! Så redan på tisdag eftermiddag börjar jag fundera på att åka hem på torsdagen.

Första och andra natten sover Lillebror mest, även på dagarna. På kvällen på onsdagen började brösten spänna och jag fick fetvadd och samma natt kom Lillebrors matlust igång! Han åt en gång i timmen men lät mig sova från 5.15 ungefär tills det var dags för frukost.
Jag hann duscha och vila lite innan det var dags för scanning i öronen och läkarkontroll. Allt var bara bra så vi får åka hem! Jonas kom strax i 12 och då hade jag plockat ihop allt och donerat mina tidningar till rumskompisen.

Vi bär ut sakerna och väntar på maten, jag ville äta innan vi åkte hem, jag är konstant hungrig!!! Vi käkade och samtalade med rumskompisen och sedan lämnade vi BB-världen för alltid, nästa gång jag sätter min fot där är väl när jag blir farmor…

 

Annonser