En alldeles lagom tråkig söndag….

Pappa är ju iväg och jobbar på High Chaparral och vi är hemma och har tråkigt. Fast tack vare tråkigheten så har jag kommit långt med den amigurumi som jag håller på att virka till Ian, sedan ska jag ge mig på en sak bara till mig!

Mitt i alltihop så kom jag ju på att det skulle röstas också, och jag letade mig fördärvad efter röstkortet. Jag visste att man inte behövde det men jag visste ju inte var vi skulle rösta, men kompisen på Facebook visste, så jag fick röstat till slut, vilket jag tycker att alla borde göra… är man inte med och bestämmer så kan man inte heller gnälla på samhället, anser jag.

För att inte tala om många som gnäller på regeringen och faktiskt är det många av gnällarna som -röstade- fram regeringen! Behöver jag säga att jag är ingen anhängare av alliansen?

Efter vi röstade så åkte vi till den alldeles nyrenoverade lekplatsen. Jag begriper mig inte på föräldrar som släpper sina barn vind för våg…. Jag fick snacka ner en 6-årig liten tjej från högst upp på taket (där man inte ska klättra), hade hon trillat ner så hade hon slagit sig fördärvad… Men hon blev spak av det lilla scenario jag målade upp med ambulans, blod, benbrott och en eventuell för tidig död…. Jag drar mig inte för att skrämma barn med sanningen *så det så*. Det var faktiskt Totte som uppmärksammade mig på det eftersom jag satt med näsan i dagens Aftonbladet… *rodnar*

Idag är det dessutom fullmåne så en lite fullmåneritual för att tacka för månaden som gått och lyckönskan inför kommande månperiod, genomfördes också, med barn springande runt det hela…. Kaosmagiker i dubbel bemärkelse 😉

Väl mött mina vänner! Inga kloka ord idag (om de någonsin är kloka, men de är mina i alla fall) eller jo…. jag fastnade i en diskussion igår med en tjej i ett ämne om att vara ensam hemma 2 mån om året med barn, medan sambo/man var iväg i ett annat land och jobbade.

Det finns alltså människor som rent egotrippat -inte- skulle låta sin livspartner uppfylla sina drömmar inom arbetslivet, bara för att de inte vill vara ensamma hemma! De anser dessutom att pappan är frånvarande under barnets uppväxt om han är borta 2 mån om året, alltså en månad i taget.

För mig är det fullkomligt främmande att ens tänka tanken på att binda och tvinga min man till mig så hårt, att säga ”nej, jag vill inte vara ensam så du får faktiskt skita i dina drömmar” *ryser av vämjelse*

Skulle jag ha sagt nej till maken när han ville bli lokförare? Vad hade inte det skapat för känslor hos honom? Vad skulle hända senare om jag kommer och vill uppfylla en dröm? Skulle han säga nej bara för att hämnas? Är inte ett partnerskap baserat på bl a ge och ta? Man ger ena stunden och får tillbaka (tar) andra stunden? Ska man ge upp sina drömmar för att man skaffar partner och barn? För en gångs skull ska jag faktiskt slå mig för bröstet och säga ”fy fan vilken bra människa jag är som ändå skapar utrymme för min man att genomföra sina drömmar”! För jag vet ju att han skulle göra detsamma för mig…..

P.S Tågen har varit ute igen – Extern länk – D.S