Inatt har Totte sovit med mig i den stora sängen, som helt plötsligt inte är så stor… Hur en 5-åring kan ta upp en 1.60-säng på det viset är för mig ett mysterium!
För att inte tala om hur täcket bara trollas bort! Och när man väl vänder sig om -stelfrusen- så ligger det en liten kåldolme jämte en som tar sina modiga 10 min att rulla ut försiktigt så fyllningen längst in i allt inte vaknar…. Tredje gången tar man tag i ett hörn och rycker, då skiter man i om ungj*veln vaknar – jag fryser! Gnäller han kan han lägga sig i sin egen säng!
*så det så*

På morgonen när man vaknar till så upptäcker man att ungen har klonat sig! Nä just det… småbröderna… sängen är då nedlusad av genetiska Mini-Me som, i alla fall en av dem, stinker bajs… Då vänder sig täcksnattaren om, tittar på mig med sina superblå ögon och säger ”Ollibolli mamma”….
Det är vid sådana tillfällen ens själ lyser upp inifrån, alla problem bara försvinner och man glömmer nattens mörka tankar om att spika upp fanstyget på väggen… Det är sådana tillfällen man behöver minnas när han är som tyknast, eller spottar på en…..

Efter dagens Kyrkisvända tog vi oss en tur in till stan, ett ensamt litet nystan garn inköptes för att avsluta ett projekt och så åkte vi sedan till Max. När vi kom in så var det vi och en pappa med 2 barn i ungefär samma ålder som mina. Det vill säga 5 år (+/- ett halvår) och 3 år (+/- ett halvår)….
Mina barn leker medan jag beställer, pappans barn for som crackpundande illrar…. När vi satt oss ned så sätter sig mina killar och väntar på att jag fixar ketchup, locken till drickamuggarna, sugrören osv…. Pappans barn häller ut ketchupen på golvet under glada skrik.

Mina barn sätter sig och äter upp sin mat och Jag får i och för sig säga till Ian vid ett tillfälle, att sluta slicka på sin sko, och även säga till Alfred att fokusera på sin mat istället för kalabaliken hos pappans barn bakom oss….
Jag sitter i lugn och ro och äter min GI-burgare och börjar fundera på om jag ska hämta en Hallandsposten medan barnen äter sin mat… Pappan svettas, tjatar och hotar….
Till slut ger pappan upp och tar en halväten måltid och dumpar i soporna, grälar, svär och svarar ”nej, ni får inte hoppa i hoppborgen så som ni har uppfört er”….
Då älskar jag mina barn som uppför sig som änglar!

Men trots att pappan sa klart och tydligt att barnen inte fick hoppa i hoppborgen så är det ändå där de hamnar – ska man inte hålla konsekvent på det man säger? Säger man nej så är det väl ändå nej? Särskilt efter ett sådant uppförande….
Fast ändå är jag inte förvånad, båda barnen får en napp intryckt i munnen i bilen och även det lilla barnet blir satt framåtvänd i bilen! Långt under rekommenderad ålder, finns inte en chans att den tjejen var över 4 år. Då tänker jag faktiskt lufta mina fördomar, är man inte bättre förälder än att man vänder sina barn för tidigt, och inte genomför sina hot och håller sina regler, hur ska man då kunna få ett samarbete med barnen?
När vi gick in i restaurangen uttryckte barnen en vilja att hoppa i hoppborgen, och som motprestation tyckte jag då att om de uppför sig så får de hoppa, och de vet att så blir det. Uppför de sig inte så blir det ta mig sjutton ingen hoppborg, jag behövde inte ens påminna dem, Ian började tramsa loss vid ett tillfälle och då påminde Totte honom – ”jag vill hoppa så sitt still” och Ian kom ihåg…
Det behövdes långa sessioner med oxhudspiskan för att de skulle fatta 😉 *obs skämt*

Idag blev Totte lycklig när hans spiderman-jibbitz kom till hans foppatofflor, och jag blev lycklig när min skylt kom =) Ian fick sin Tombliboo som jag virkat på i helgen och Alfred….. ja han fick inget men han blev så lycklig när han vågade åka STORA rutchkanan vid Max!! Det var ett hissnande skräckfyllt ansikte som kom emot mig första gången, men efter att ha tagit emot honom 2-3 ggr så klarade han det utmärkt själv!