Lady Dahmer skriver om att prioritera om, vad är viktigast?

Jag kan bara hålla med henne, att få Ludvig var bara ”hur-gör-jag-nu-då?” och försöka lösa vardagen med minsta möjliga ångest. Vissa dagar tog det över 2 timmar att få i sig frukost!! Att åka buss, var skitjobbigt för tänk om han skulle börja skrika?! Jag minns den där gången Ludvig bajsade och det luktade bajs lång väg, jag tyckte hela situationen var skitjobbig för vad skulle andra tänka? Då var ändå Ludvig bara en eller två månader gammal….
När sedan Ian kom var Ludvig 20 månader gammal och jag fick en tvåbarnschock som bara det chockade mig otroligt! Det kändes som om jag tappade bort Ludvig och det tog mig nog mer än en månad att sluta sörja vår borttappade relation och bygga upp en ny. Ungen var ju kvar, det var jag som tappade bort mig själv. Lägg till en släng av depression pga sömnförlust bl a så blir ångesten total… igen…. Att Teskedspappan hade sina konstiga arbetstider och var borta långa perioder gjorde ju inte allt bättre heller….

När Alfred kom var Ludvig 3½ år och Ian var 22 mån, nu började jag tänka om att jag kanske inte behövde ha hysteri på att städa, tvätta och försöka vara så där perfekt jämt, eller ja behövde och behövde, jag KUNDE inte…. Teskedspappan jobbade borta på veckorna för det mesta och förutom barn så var jag även tvungen att ta hand om djuren och lösa saker här hemma som gick sönder…. Värmepannan larmade, elhissen gick sönder så bilrutan rasade in i bildörren osv…

Jag mådde riktigt dåligt under den här tiden, jag minns 2008 som ett svart hål i princip. Det är dock nåt som jag insett först efteråt.. Jag jobbade mig tillbaka och det började när jag fick ”insikten” och fick mig en rejäl tankeställare… ibland behövs det inte mer än så för att ta tag i sig själv… Dock höll det bara i sig nåt halvår innan jag rasade ner i nästa depression… det tog mig flera månader att jobba mig upp ur den och under tiden, hur mycket njöt jag av att vara mamma till 3 underbara killar? Inte ett jävla piss, kan jag säga….

Tack och lov så började Teskedspappan jobba hemmavid så han var hemma en hel del om man jämför mot tidigare.

Jag erkänner att jag jobbar dagligen med mig själv och mina tankar, jag gillar att ha ett högt tempo och få saker och ting ur händerna men jag njuter utav Hannes bebisperiod på ett helt annat sätt… första-gångs-osäkerheten är borta och de andra barnen klarar sig riktigt bra själva… Det är något helt annat att bli 4-barnsmamma med en närvarande pappa som vanligtvis har den mesta av sin arbetstid när vi andra sover, så det känns inte som om han jobbar så mycket.

Visst har jag dagar när Hannes tar det mesta av min ork och jag bara tokvrålar på ungarna, men de dagarna blir färre, jag orkar diskutera med dem på ett annat sätt men framför allt den där obeskrivliga lyckan att sitta och amma en bebis har jag aldrig känt förut…. Att se Ludvig växa utan att få dödsångest pga min tilltagande ålder känns overkligt nästan, att finna nöje i att barnen blir äldre känns ovant, konstigt… ja snudd på surrealistiskt….

Tänkte igår på att i år börjar Ludvig skolan, och Ian börjar också på Skavböke i F-klass…. Alfred, den lille kanaljen, blir hela 4 år… jag minns knappt hans bebistid, bara en massa mörka känslor…. Hannes kommer börja förskolan och jag får förhoppningsvis tag i ett jobb som jag kan finna mening i…. Vi börjar landa på fötterna igen efter en kaotisk småbarnstid….

Och det är skönt….

Men vad var det nu jag skulle komma till? JO!

Ta tillvara den tid du har med barnen… Du måste inte ha en fläckfritt hem, tom tvättkorg osv… Ibland när jag sitter på FB så får jag lite ångest när jag ser hur andra håller på, men jag landar snabbt när jag får kommentarer som säger att jag ger andra ångest för allt jag hinner med…. observera då att jag är inte den som prioriterar hushållet först och främst… vardagsbestyr som disk, tvätt och lite plock görs ytterst motvilligt och snabbt för att sedan prioritera det som jag tycker om att göra… Vi har inget hem som hör hemma i inredningstidningar, men vi har ett hus som fungerar att bo i och vi kommer att komma i ordning så småningom. Vi tänker inte låna en massa pengar att lägga på huset utan sparar och bygger allteftersom….

Jag kan idag sörja emellanåt att de första åren med barnen blev så kaotiska som de blev, att jag för alltid kommer minnas de åren som ett mörker, däremot är jag fast beslutad att göra de kommande åren ljusare, att jag får minnas de närmaste åren som en positiv sak, när jag tänker tillbaka om 5-6 år… jag får ta livet i 7-årsintervaller 😉

Nu har det varit 7 jobbiga år, ganska svarta och med få glädjeämnen. Nu får det komma 7 bra år istället tycker jag =)