Igår kände jag att vi kunde fan lika gärna skilja oss…. då sitter jag ändå ensam med barnen, men jag väntar inte på mannen att komma hem, förstår ni hur jag tänker?
Då var jag ensam och längtade och hade längtat i nästan en vecka…

Idag är jag ensam igen, i och för sig så kom Teskedspappan hem igår och vi sov ihop, så där ihopslingrat att man förbannar hur varmt det är… Han fick sova länge idag och han hämtade de stora barnen vid bussen. Bara det och vetskapen om att han är hemma inatt och kryper ner hos mig igen, vid 4-tiden, gör att jag är helt tillfreds med livet igen, fast jag är ensam med barnen…..

Märkligt hur det kan skilja men ändå vara lika…

Och jo, vi har pratat om det hela, han förstår precis hur jag tänker och han känner också att nästa år kanske det blir körning en dag och familjen den andra dagen. Vi får se hur det blir, men jag kommer nog vara mer bitch och säga ”nej, någon annan får göra det” eller ”då åker vi med”, för nu måste familjen få ta plats också.

Det känns som om maken missar alla barnens uppväxt, sina två äldsta för att de separerade och våra fyra för att han har två jobb och *funderar* två kanske tre föreningar där han är med i styrelsen… Hannes är sista chansen att följa med helt på resan… undrar om han förstår det?

Jag protesterar med tanke på mig själv men också med tanke på barnen, när jag hämtar dem från förskola/skolan så är första frågan ”är pappa hemma?” och jag ser hur luften går ur dem när jag måste säga att han in kommer hem på flera dagar….

Jag kanske verkar hård och kompromisslös, men då kan jag säga att så mycket som jag har accepterat att Teskedspappan gör och pysslar mer, är jag tveksam om särskilt många mer kvinnor hade accepterat från sina män. Givetvis får jag hitta på saker och han tar barnen direkt om jag ska iväg på nåt, men det förutsätter att han är ledig….

Han lagar alltid maten när han är hemma och gör allting jag ber om, så är han väl hemma så är det jämt med hushållsarbete, men belastningen jag har när jag är ensam, dag ut och dag in emellanåt, är så mycket tyngre när jag dessutom är fylld av saknad…