Jag kan inte direkt påstå att jag är rädd för ”spöken”, däremot kan jag bli rädd av överraskningsmomentet, att jag inte är beredd…
Vissa väsen är bara ute för att söndra, härska och förgöra… Deras energi kan skrämma mig också.
De husspöken vi har trivs jag med, den ”portade” kan ju fortsätta vara portad! Det spöket vill jag inte ha här och det vet han om…
De andra två Goa pensionärerna får gärna fortsätta pyssla här. Den gamle mannen går runt här och muttrar och har sig över alla ändringar vi gör, ”så skulle inte jag göra” är hans mantra och BELIEVE you me, det har vi verkligen sett…
Kvinnan är barnkär och ser till ungarna. Jag har kommit in till dem på nätterna och de har varit omstoppade ordentligt och det är ingenting som är naturligt för någon av våra varmblodade barn….

Idag, precis nu när jag skulle lägga mig så tändes ljuset i köket. Vi har en rörelsesensor som tänder ljuset i köket och den tänder inte om man står i hallen eller i badrummet, jag stod i badrumsdörren.
Jag kollade genast om någon katt var orsaken, men Pims var med mig och Klubba låg i Luddes säng… Selma, hunden, var ute. Således finns ingen orsak för ljuset att tända sig…

Nu i januari satt jag vid datorn och slösurfade och allting var tyst, jag var ensam hemma. Helt plötsligt gick någon ner för trappan! Det var lika tydligt som när maken går ner för trappan…

Några veckor innan hade sovrumsdörren öppnat sig framför mig, inte att den gled upp, nänä! Handtaget trycktes ner och sedan gled den upp 15 cm. Den var helt stängd alltså. När jag blir överraskad, kan jag bli rädd, det blir jag av en människa också, men mer rädd än så blir jag inte….