Själv vet jag inte om jag tycker den är bra eller inte… Visst den behövs för att belysa den skeva könsrollsfördelningen i samhället, men samtidigt tycker jag det är tragiskt att vi måste ha den för att uppmärksamma folk på det…
När tom min 8-åriga son kommer och säger ”grattis på kvinnodagen” så känner jag bara ”vaddå grattis?”
Då lärde jag honom om kvinnor och män och vad som är fel med könsrollerna och jag tror att jag har börjat fostra en feminist!! 😀

Idag väljer jag att skriva lite snabbt om den hårda tonen mellan kvinnor. Jag ska direkt nu å det kraftigaste poängtera att det finns många goa underbara kvinnor som verkligen stöttar varandra. Jag kan se på min Facebook ett helt gäng som verkligen stöttar även om man inte känner varandra…

De jag riktar mig till är de som är hårda och nedvärderande mot andra kvinnor. Laila Bagge skriver idag om vissa kvinnors hårda attityd mot andra kvinnor, hon skriver t ex:

Det finns saker man kan belysa en dag som denna som är väldigt stora och viktiga. Men jag skulle vilja ta upp en liten sak, som inte är så stor men som jag tänker på ibland som berör oss kvinnor här i Sverige. Och det är en sak som jag har märk som är en stor skillnad mellan kvinnor och män.
Varför är det så att det är så mycket mer rivalitet, missunnsamhet och avundsjuka bland oss kvinnor än bland män? Det är min personliga uppfattning och erfarenhet. Självklart ska man inte generalisera, det finna alltid undantag men efter min erfarenhet så är det väldigt vanligt att det är så här.
Tex om en kvinna är framgångsrik och jobbar hårt, driver ett eget företag och samtidigt har barn får hon ofta kritik på att hon är en dålig mamma, en dålig förälder. Om en man skulle jobba lika mycket, göra precis samma sak skulle det inte vara någon eller väldigt få som kommenterade hans föräldraförmåga. Nej, tydligen så är det ok att som pappa jobba mycket men inte som mamma. Och vem är det då som kommer med detta och dömer?
Det är oftast andra kvinnor som tycker så om andra framgångsrika kvinnor. För det är sällan en man ifrågasätter om den framgångsrika kvinnan är en dålig mamma. Vad beror detta på?

Jag har min teori och som jag sammanfattade det i en kommentar i bloggen:

Jag tror det beror på att kvinnor oftast har ett behov av att vara duktiga, det är bara då de duger, och när de inte får positiv uppmärksamhet så måste de ”ta uppmärksamhet” genom att racka ner på andra och belysa sin egen duktighet.

Kvinnor fick höra som små flickor att de var duktiga hit och duktiga dit. När de blev äldre försvann all bekräftelse, som de endast fick genom att vara duktiga, och de måste uppfylla det behovet på bekräftelse på ett annat håll.
Därför, anser jag, måste vi uppmärksamma genus och uppfostra våra barn idag genom att bekräfta dem för dem de är, inte för deras handling.
Jag ryser av obehag när jag kommer till förskolan och får höra ”nämen hej XX, vilken fiiin tröööja du har på dig!!!”
Däremot så har vi underbara pedagoger på minstingens avdelning som glatt säger ”Nämen hej Hannes! Så trevligt att just du kom!” Barnen får uppmärksamhet för den de är, inte för en handling eller för tröjan de har på sig.
Barnen bör få ett värde i sig själva inte i missriktad utseendefixering eller handlingsfanatism.
Man ser tydligt vilka som har fått en personinriktad uppmärksammad bekräftelse som barn och vilka som inte har fått det. Självklart kan man förvärva egenvärde genom att jobba med sig själv, men då gäller det ju att upptäcka att ”fan, jag mår bara bra om jag får uppmärksamhet för nåt jag gjort/hur jag ser ut”.
Kvinnor är över lag extremt dåliga på att uppmärksamma människor för personliga egenskaper, det är enfaldig koncentration på utseende eller sådant man åstadkommer, och om man blir avundsjuk för att någon annan ser bra ut eller åstadkommit nåt som man själv vill, ja då börjar man hugga i ryggen istället…
Bara en liten reflektion….

Nu hävdar jag inte att jag är perfekt på nåt sätt, jag kan också falla tillbaka i gamla, inlärda fotspår… Min mamma är sådan här, faller snabbt in i att kritisera människor och jag vill bara vråla i hennes öra ”ÄR DU VERKLIGEN I EN SITS ATT DU VERKLIGEN HAR RÄTT ATT SÄGA NÅT? Hon som ljugit hela min uppväxt?! Men det är en annan avhandling, en annan dag.

Jag har lärt mig från tidiga barnsben, att det är så man gör, när jag var runt 25 började det kännas helt fel, lite ”Kharma WILL bite my ass” och jag började jobba med att för bort det här beteendet. Visst, det har tagit mycket energi och jag fr återfall, men jag försöker verkligen tänka gott om människor och man märker snabbt vilka som lismar i mitt ansikte och hugger mig i ryggen när jag vänder mig om.

Jag hoppas jag når dit hän jag vill, jag har en god vän – Lillan – och jag verkligen älskar hennes människokärlek och det är så jag vill bli, det är dit jag vill komma!

Så, det var dagens avhandling….