Jag satt i soffan och höll på med mina garner när Hannes var i köket och helt plötsligt börjar illvråla. Jag tar mig till köket för att se vad han pysslar med och när jag kommer till dörren så blir jag helt iskall.

Där står Hannes med vattenkokaren i händerna och en stor pöl vatten runt fötterna. Alla tänkbara olyckor, operationer, brännskadebehandlingar och annat hemskt far genom mitt huvud de 3 meter jag behöver korsa innan jag är framme. Hjärtat slutar slå och jag lutar mig fram och känner på vattnet – iskallt.

Tack. Gode. Gud.

Nu går min hjärna istället bärsärkagång över vad jag skulle kunna tänka mig och göra med Teskedspappan, som ställde kokaren lite för nära kanten. Vi är fortfarande ovana vid att Hannes når så långt som han gör och man kan glömma sig, olyckor händer väldigt lätt i vardagen när man kanske har ett tjog olika saker igång samtidigt. Den här gången gick det väl, vatten kan man alltid torka upp och Hannes lärde sig kanske, med hjälp av en kalldusch, att han inte ger sig på kokaren en gång till… Men vi vågar så klart inte chansa…