Men seriöst?! Vad i helvete är det här för något?Dagens DN

Vi försöker från början få våra barn att vara stolta över sig själva, sin kropp, sina gärningar och sin person.

Vad säger samhället? ”Nej för helvete! Du duger bara om du är smal, rakar dig överallt, har senaste modet och plutar med munnen, du duger inte det minsta så du kan förfalska ditt skolfot här, jätteenkelt!”

Det är vår förbannade skyldighet som föräldrar att få barnen att förstå att utseende egentligen spelar liten roll, framför allt att småtjejer från början inte ska läras att kläder ska vara på ett särskilt sätt, plutas med läpparna och framför allt de här 4-åringarna i sexiga poser! Mitt hjärta gråter ofta när jag ser kompisars bilder på Facebook. De här små underbara individerna står där med händerna på höfterna och sänkt haka för att få till den där förföriska looken.

Jag skuldbelägger inte någon förälder för dessa foton, tro inget annat! Jag skuldbelägger normerna och samhället men aldrig den enskilda föräldern! 
Var och en får själva upptäcka vad det är de håller på med, jag vill inte vara den som kommer med pekpinnar och påtalar saker och ting, det kan jag göra här, i mitt forum där jag kan vara krass och rakt på, man väljer ju själv om man vill läsa eller inte.
Det är här jag kan vråla ”SNÄLLA! SLUTA GÖRA ERA FLICKOR TILL OBJEKT!”

Vi föräldrar till pojkar behöver nästan mer tänka på att lära våra pojkar hur man är omhändertagande om andra, att respektera andra att alla är lika värda oavsett kön, kultur eller hudfärg t ex. Pojkar lärs upp att ta sin plats på bekostnad av flickor. Det var så redan när jag var telning och gick i skolan och jag tror definitivt inte att det är mindre av den varan nu!

Jag vet att jag anses som sträng till killarna, jag är inte döv fast jag står med ryggen mot, men vet ni? I couldn’t care less!
Jag har vilda barn som (tyvärr) leker de här brottningslekarna, krigslekarna osv.

• Däremot vet jag att de många gånger lägger sig i när någon blir trakasserad på skolan och tar den svages parti.
• Jag vet att de lägger sig i när det är för grova orättvisor på gång eller om någon ljuger.
• Jag vet att de går inte på andra för att de kanske inte har kläder som ”hör till rätt kön”

Jag skulle kunna fortsätta men jag vet att ni har förstått. De är omtänksamma för det mesta men även de är barn och ska lära när  och var man gör vissa saker eller inte. Ingen är perfekt eller hur?

Jag försöker berömma mina barn med sådan jag vet inte är utseendefixerat eller prestationsfixerat. Jag försöker undvika fraser som ”vad duktig du är”, ”vad fin du är” eller liknande. Jag försöker lägga värdet på dem själva, det är inte alltid lätt men ett exempel man kan ta är att jag älskar när man kommer till förskolan och de möts av ”Men kommer du! Vad trevligt att se dig idag” och jag får kväljningar när jag hör ”God morgon! Vilken fin tröja du har idag”, tack och lov så har personalen på vår förskola koll, man hör inte så mycket utseendeprojekterade kommentarer.

Det härligaste jag varit med om var en av de första gångerna Alfred kom i klänning till förskolan. Han möts nästan direkt av kommentaren ”men han är ju kille, han kan inte ha klänning” och läraren sa direkt ”Kan han väl! Det är inga som helst problem, du ser ju hur bra det går!”, efter det var det liksom inget konstigt med att Affe kom i klänning ena dagen och spindelmannendräkt andra dagen…

Jag vill verkligen att mina barn ska känna sig stolta över den person de är, att de inte ska lägga allt sitt egenvärde i utsidan att det är de som ska spela roll, inte deras kläder eller frisyr t ex.

Vi blir ständigt motarbetade av samhället och klimatet i skolan, men jag tänker inte ge upp!