I vanlig ordning är det här ett väldigt känsligt ämne. Tar man upp det får man förvänta sig att någon känner sig trampad på tårna och tar illa upp. Skulle man bry sig om det hela tiden skulle man aldrig ha någon åsikt, så det får man ta.

Jag har ammat alla mina barn, på gott och ont… Ont har det gjort och kämpigt och söligt har det varit, men ångrar mig gör jag inte.
Jag tar upp mina erfarenheter i kronologisk ordning:

Ludde:
allt var nytt och jag hade turen att Ludde hade underbart grepp från första stund. Han sög sig fast som en sugfisk och jag minns chocken av vilket sug en sådan liten varelse kunde få till! Aj vad ont det gjorde när man drog loss honom första gången och innan man lärde sig att man måste släppa vakuumet i munnen på dem. Ett finger i mungipan och suget släpper!
Jag fick stora sår på bröstvårtorna och jag grät av smärta när han tog taget och det redan innan vi åkte hem från BB. Jag fick ju ligga kvar 4 dygn pga feber och att jag var snittad. Febern kom av mjölken som rann till så det var inget farligt, men jag ville hem!
Ja just det, chocken när mjölken rann till!!! Herregud vad ömma brösten blev och STORA!!! Det kändes skitäckligt att ens röra vid dem, man är van vid mjuka fluffiga tuttar och så vips har man något som känns som basketboll när man rör vid dem och som gör så ont! Jag fick enorma mängder fetvadd och varmvattenplaskor för att minska smärtan och värme är skönt!
När jag åkte hem fick jag rådet att smörja bröstvårtorna med olivolja efter varje amning och det rådet har räddat mig från sår och större smärtor.
På väg hem köpte vi nappar och olivolja. Jag minns att jag hängde över kundvagnen för jag hade så ont i ryggen att jag knappt kunde gå upprätt. Väl hemma så började smörjandet och 2 dagar senare trillade sista sårskorpan av. Oljan läkte alla stora sår på rekordtid och jag behövde inte tvätta bort inför amningarna eftersom olivolja inte är farligt på nåt sätt. Ludde såg en smula skeptisk ut första gången men rynkade ögonbrynen bara och sög friskt vidare.
Ludde ammade helt tom 4 mån ålder och sedan ammade han endast när han skulle sova mellan 5,5-7 mån och vid 7 mån slutade han även på natten.

Ian: 
Han hade inte lika bra grepp som Ludde, men den här gången var jag förberedd och hade en liten flaska med olivolja med mig till BB, jag slapp allt vad sår hette men klart gjorde det en smula ont innan man härdat bröstvårtorna, men inte alls på samma sätt som med Ludde.
Under de första dagarna hemma vägrade Ian helt plötsligt att ta det vänstra bröstet. vänsterbröstet har varit det ratade bröstet hos allihop, jag gissar för att det är det som är trögast att amma. Det högra klämmer igång en utdrivningsreflex så det sprutar.
Jag kände en mjölkstockning närma sig och försökte förtvivlat få honom att amma, till slut lurade jag honom och lade honom i armhålan, så han trodde att han ammade höger bröst istället och se, det funkade. Så nära mjölkstockning har jag aldrig varit!
Efter den upplevelsen köpte jag en Medela-handpump så jag hade ifall det behövdes och så att jag kunde pumpa ur så jag kunde ge mig iväg och lämna över matning till Teskedspappan.
Ian ammade helt till 5 mån ålder och sedan delvis fram till 6 mån ålder…
När Ian var ca 5 mån så blev jag magsjuk, någon vecka senare fick jag kraftig influensa i ett par veckor och direkt på det fick jag magsjuka igen. Det var lite mer än vad kroppen orkade och mjölken försvann på timmar, kändes det som. Now you see it, now you don’t, ungefär.
Jag kämpade med att få igång amningen igen, men det var kört…

Alfred:
Alfreds amning gav mig ytterligare en erfarenhet. När han var ca 2-3 mån så avstannade hans viktkurva och huvudets tillväxt avstannade nästan helt. Han gick upp sakta, sakta och han tappade nästan 3 kurvor på bara någon månad. Oron hos BVC var bra mycket mer än hos mig men de fick mig ändå att tvivla på mig själv. Han fick ersättning som han hatade och vi kämpade med allt! Han vägrade! Till slut tog vi till majsvälling, en månad för tidigt men hans mage klarade av det och han gillade det så vi körde amning och välling om vartannat. Alfred ammade tills han var ca 10 mån.

Hannes: 
Hannes var den som gav mig minst problem med amningen, men för första gången så fick jag amma ett barn med tänder. Jag blev konstigt nog biten mycket mindre än med de andra som saknade tänder.
Hannes tyckte inte om mat! Han fick smakportioner vid 5 mån och meddelade klart och tydligt vad han tyckte om mat… Första skeden kom in i munnen men vände snart, resterande skedar kom inte ens in i munnen, gisses som han knep!
Han ammade helt till 5 mån ålder och nästan helt fram till 10 mån. Han slutade amma vid 14 mån ålder.

Jag är positivt inställd till amning, det är smidigt, man har alltid maten med sig och den är bra förpackad, man behöver inte fundera på uppvärmning, om flaskan är ren osv
Nu har jag inte flaskat barnen så jag har ju inte erfarenhet av hur det är men jag vet ju hur det var när man var tvungen att ha barnmatsburkar med sig överallt t ex.
Jag tänker inte rada upp de positiva egenskaper amningen har men för mig är de allför viktiga för att inte försöka i alla fall.

För visst är det så, det funkar inte för alla. Vissa kan det funka ett tag för och vips kommer bröstbölder, mjölkstockningarna står på rad eller bröstvårtor ser mer ut som klöttfärs än en ordinär tutte.
Vissa barn har grepp som är under all kritik och det går inte att amma bra med ett barn som inte kan ta ett ordentligt tag, det blir sår, smärta och amningen blir bara jobbig.


Amning ska inte vara jobbigt! Tillfälliga gånger eller under korta perioder kan det så klart vara jobbigt men det ska inte alltid vara det.
Har man gjort det man anser vara nog för att försöka så ska man inte må dåligt över att man väljer flaskan. Ingen borde ha dåligt samvete för att man inte känner att amningen är ett bra alternativ längre. Det är svårt att bortse från känslorna, jag hade enormt dåligt samvete när kroppen svek totalt och vi fick ge Ian ersättning och välling vid en akutövergång. Jag grät och flaskade…. Ian brydde sig inte, han var åter mätt efter ett par dagar med sviktande matbuffé och vi hade det minst lika mysigt med flaskmatningen som när vi ammade.

Det är nog här vi måste göra det absolut största inom amningen, att skuldbelägga de som inte vill eller kan amma. Som nybliven förälder har man dåligt samvete för allt ändå, att man sedan blir skuldbelagd för att man inte ammar sitt barn, fast man inte kan, gör bara saken så enormt mycket svårare. Man ska ju njuta av sin bebis, inte känna att man måste vara alla till lags och inte följa sin egen väg. Om X inte ammar sitt barn, är det verkligen min ensak? Vill X ha råd så kan jag berätta hur jag har gjort, mer kan jag inte göra. Istället för skuld kan man ge stöd, det är viktigt om man är osäker på sin egen föräldraroll och allt är nytt.

Amma om det är dig kärt, var stolt om du har försökt men det inte går eller välj bort det, det ska vara var och ens eget val, utan att behöva få en kasse med skuld levererat med beslutet. Jag tycker att man ska amma om man kan, men det är min åsikt, inget jag tänker tvinga någon till eller för den sakens skull, förakta någon som väljer nåt annat. Jag har stöttat många kvinnor som har kämpat långt längre än jag anser nyttigt, med att de gör rätt som slutar, oavsett deras eget dåliga samvete och vad andra vill.

Amning är bra, ja visst! Men inte till vilket pris som helst….