Idag har Cissi Wallin skrivit så här på sin twitter:

  • Nej. Din partner kan inte läsa dina tankar. Därför kan du inte heller gå runt och sura i tystnad över ngt hen inte fattat.
  • Tyvärr verkar detta ganska vanligt. Folk går runt och känner sig osedda och missnöjda i sina relationer men SÄGER inget. Why?
  • Jag är eh inte världens lättaste att leva med men satan vad bra jag är på att se till att det pratas om allt som behövs pratas om
  • Blir jag svartsjuk säger jag det. Vill jag ligga säger jag det. Vill jag inte ligga säger jag det. Jag ansvarar för mina känslor.
  • Man sitter på restaurang och tjuvlyssnar på par. De pratar ju inte med varann! Ofta är det bara tomma fraser. Hallå?
  • Könsrollen: tjejer ska säga nej men mena ja. I all oändlighet. Förvänta sig att han ska läsa ens ”signaler”..
  • Varför tycks såpass många kvinnor ha svårt för att inte berätta för sin partner vad man vill ha, behöver och längtar efter?
  • Vad är man rädd ska hända om man börjar snacka och berätta vad man saknar? Om hen lämnar en för det-självsanering?

Och jag kan bara referera till mig själv och vad man hör och läser av andra kvinnor. Jag hoppas jag har kommit långt i mitt arbete med mig själv att jag faktiskt öppnar truten och säger till när jag tycker nåt är fel osv.
I och för sig förutsätter det att man själv vet vad som är fel och kan få fram det, i mitt fall så upptäcker jag långt senare vad som är fel, eller när det väl ha blivit en konflikt av det. Hey, jag gick ju tydligen deprimerad och hade ingen aning om vad som var problemet, bara att nåt inte stämde.

Jag har suttit och bollplankat med fler än en kvinna (vänner) om deras frustration och ilska över sin situation och sin livspartner. Det kommer saker som ”Han ser ju inte när jag mår dåligt” ”Jag måste göra allt hela tiden”, ”Han är en lat jävel som inte lyfter röven och dammsuger ens”.
Jo, jag har de där känslorna också emellanåt, men jag tror jag har kommit så pass långt att jag antingen släpper dem för jag vet att jag har satt mig där själv, eller säger till.

Kvinnor är väldigt duktiga på att kommunicera med vinkar, som många gånger går helt förbi männen, och tror att de verkligen har sagt till! ”Jag gjorde ju så här och han skiter bara i det! Ignorerar mig totalt”. Nej, han varken skiter i det eller ignorerar dig, han märker det inte ens. Du måste öppna munnen och säga ”Jag tycker så här, vad tycker du?”. Ärligt talat, det här är inte för att peka ut skillnader på män och kvinnor utan kvinnor är minst lika dåliga på att läsa vinkar, de förväntar sig att männen ska uppfatta minsta lilla signal men missar själv stoppljuset som träffar dem i huvudet.

Bara det här med att ”Hen ser ju inte att det är ett grustag på golvet, kan hen inte lyfta dammsugaren och dammsuga ens?”. Kanske är det så att ni har olika nivåer på vad grusigt är? Du reagerar när det är lite grus på golvet  och partnern först när det känns som att gå på en sandstrand?!
Jag är likadan, jag trodde i början av vårt förhållande att min man är en latmask och låter mig ta allt jobbigt och tråkigt hemarbete. Faktiskt är han inte det, jo vi är latmaskar båda två, men säger jag bara till vad som behöver göras så blir han uppmärksammad på det och vi hjälps åt.
Att jag sedan är en kontrollmänniska gör ju inte saken bättre, vill jag ha dammsugit under saker som jag tycker man ska göra varje gång, Teskedspappan tycker det räcker runt om, så dammsuger jag själv eller säger till ”skulle du vilja göra så här?”.
Hela problemet bottnade i att vi hade olika nivåer på vad ”nödvändigt att dammsuga” låg, och när vi väl bråkat om det ett tag så förstod vi båda, vi var olika. Båda två behöver öppna munnen för att få fram budskapet, jag/han kan inte läsa den andres tankar och det är här många kvinnor tror att deras partner är övermänniska! De tror att de säger till men i själva verket har de bara tänkt en tanke eller suckat, ingen kan uppmärksamma en tanke.

Att sitta och försöka ha trevligt med en kvinna som hela tiden bara gnäller på att hennes man inte förstår henne, att hon får göra allting hemma, att hennes liv suger osv…. får mig att vilja bli väldigt krass och säga; var är ditt ansvar i det hela?, har du pratat med din man om det här? Varför ska han ansvara för att du mår bra? Borde du inte själv se till att du mår bra? Borde du inte själv se till att du får hjälp? Varför förväntar du dig att andra ska serva dig och uppfylla din minsta vink? Ta ansvar själv!
Nu är det inte alla som klarar av att höra det här så oftast berättar jag hur jag själv gör, att jag inte kan förvänta mig att Teskedspappan ska förstå vad jag tänker (men tro mig, jag har försökt det också 😉 ), att vill jag ha hjälp hemma så säger jag till, jag får släppa på mitt kontrollbehov och faktiskt inse att vi har fyra barn, Teskedspappan jobbar konstiga tider osv… Faktiskt så har vårt förhållande blivit riktigt bra! Visst har vi issues men vi jobbar på dem också och man kan inte få resultat på en gång….

 

Annonser