Jag undrar hur det känns att ha en mamma som man älskar?

Jag känner för de som har en älskad mamma som är död. Här sitter jag med en mamma som jag aktivt valt bort pga lögner och svek. Mina barn har ingen mormor, eller jo, de vet de har en mormor och pappas goa fru är en eminent stand-in!

Jag saknar min mormor mer än min egen mamma! Min riktiga mamma dog i den där krocken 1978, den mamma som överlevde har jag aldrig kunnat förlika mig med. Den mamman har sårat mig och min bror så mycket.

Det här är öppet och utelämnande men är en del av mig själv som jag vägrar dölja. Då blir det bara en gnagande sak som äter upp en, ut med monstren i ljuset och låt dem dö av solen.

Jag måste i och för sig tacka henne. Hon har på ett fult sätt lärt mig vilken typ av mamma jag inte vill vara. Jag är långt ifrån en bra mamma, men jag är en bättre mamma än hon. Det jag gör, gör jag för mina barn, inte för att jag ska verka vara en bättre mamma än vad jag är!

Hon har alltid levt av vad andra människor tycker om henne, jag är uppväxt med ”vad ska folk säga”. Jag har kommit dit att jag skiter i vad folk säger. Jag vill så klart veta om jag upptäcker att någon ljuger om mig, för att kunna konfrontera människan. Min mamma har lärt mig att hata lögner! Men i övrigt skiter jag i folks uppfattning om mig!!! Jag har fullt upp att älska alla som visar sig värdig min kärlek så jag har inte tid att bry mig om alla som inte gillar mig.

Så har du en mamma du älskar, ge henne en kram från mig idag! För jag har ingen mamma som jag älskar, varken död eller levande.
//Magdalena