Jahopp….

Barn nr 3 (eller 5) har nu fått en diagnos, ADHD kombinerad typ. Inte helt enkelt att sätta fingret på som de andra killarna men ändå så tydligt att något är ett problem för honom.

Han har i snart ett års tid drabbats av okontrollerbara utbrott när något går fel och nu snackar vi lättkränkt! Han är långt värre än vita kränkta män! Om någon bara tittar fel på honom så ka ndet sluta med ”JAG SKA DÖDA DIG!!” och när utbrottet är över så är det ångest över hur illa han har uppfört sig. Som han själv uttrycker det ”jag är ju inte sådan” och det har han rätt i.

Bara det här att få diagnosen gjorde honom lugnare ”nu vet jag att jag får jobba lite extra med mitt humör, men jag vet varför och det är skönt”. Han vet och har nu fått bevis på att han är ingen dålig människa! Han har stora problem med självkänslan och rackar ner på sig själv hårt när han får sina utbrott. Han ÄR en underbar och omtänksam liten kille, men det är väldigt mycket Dr Jekyl & Mr Hyde över honom.

Som förälder har man normalt dåligt samvete för allt och känner sig ibland misslyckad…. Som NPF-förälder är det ännu starkare skulle jag tro…. Inte nog med att de inte gör som de lärt sig, utan man har misslyckats med att föda ”normala” barn… tänker nog många.
Eftersom Makens äldre barn fick diagnos redan innan våra gemensamma föddes så förutsatte jag att något skulle få diagnos av något slag, men att alla skulle bli så väl utvecklade på området kunde jag aldrig förutse.

Mina barn ”is one of a kind” allihop! De har alla sina egna egenheter, man måste bemöta dem var och en på sitt sätt. Att bemöta Ian som man bemöter Alfred t ex, är bara att be om problem. Däremot så har de alla sina egna underbara sidor! Alfred, den överintelligenta som lärde sig alla bokstäver redan som 4-åring, ljudade sig igenom ord på förskolan och knäckte läskoden innan ettan redan. Han som alltid utmanar alla vuxna omkring sig med sin vetgirighet och som suger åt sig kunskap som en uttorkad svamp!
Ludvig har en enorm ordkomplexitet som alltid har förundrat sina lärare (och oss), det är mer än en gång som jag har tänkt ”var har han lärt sig det där ordet?” och så frågat honom om han vet vad det betyder och oftast gör han det! Hans tecknartalanger ligger högt! Att han sedan har dyslexi och inte kan läsa/skriva de svåra ord han kan spelar ingen större roll för honom.
Ian, denna lilla Ior som oroar sig för allt, som ofta är så otroligt glad och emellanåt är så otroligt nattsvart, lägg till en smula Nasse som är rädd för oförklarliga saker. Hans skills ligger på den sociala biten, han är den man har med sig överallt för han är lugnast av dem, har vett på att inte låta hjärnan leka Tourette med honom och charmar ALLT och ALLA!
Hannes lirar i samma klass som Ludvig, han är 4 år och lirar med ord som Peter Forsberg lirade med pucken. Hannes är den enda utan diagnos, än. Jag har ingen större förhoppning om att han inte ska göra några turer på BUP, men det spelar ingen roll…

Det är inte vi som har misslyckats med våra barn, vi hade lite missflyt i det genetiska spelet men vilka individer våra barn är!!! Där har vi gjort ett fenomenalt jobb!

Annonser