Etiketter

Hur märker du att din hjärna blivit överbelastad?

Jag tappar fokus, kan inte lösa det minsta enkla problem, glömmer av vad jag gör och påbörjar nåt nytt innan jag avslutat. Fräser när jag blir avbruten, för jag kan inte för mitt liv hitta tråden igen. Blir nedstämd för jag inte klarar av enkla saker. Blir förvirrad och virrig.

Det är då jag behöver sätta pluttar i öronen och se på film/serie, sova, sitta i tysthet eller ta en promenad i lugn och ro med hundarna.

Jag har blivit kallad lat och osjälvständig pga detta (kollegan gjorde det bara en gång dock), men jag kan tänka mig att den tanken har föresvävat många andra också. Det är dock så här jag funkar. Jag har lärt mig se symtomen och bryter innan jag kommer till härdsmälta, för kommer jag till härdsmälta blir det utbrott, tårar och destruktiva tankar…. Där vill jag inte hamna….

Det är när det blir ”för mycket” jag stänger dörren på jobbet med ”seriöst upptagen” på dörren. När jag drar mig undan, sitter med mobilen och verkar helt osocial. När jag har hörlurar. Jag behöver stoppa upp flödet av intryck och ha 2, max 3 flöden som jag bestämmer själv.
Om jag har musik i öronen och en bestämd arbetsuppgift framför ögonen, så fungerar jag bäst, då har jag flöden jag bestämmer själv.

Tänk dig att din hjärna är en trasslig hög med garn, ingen ordning alls på tankar, intryck och så en kropp som skriker på uppmärksamhet för att kunna samordna sina rörelser, typ gå.

För att reda ut trasslet så letar jag upp en ända och börjar nysta, det är det jag gör när jag fokuserar på två inflöden, när nystanet är nystat färdigt kan jag släppa loss intrycken igen. Det händer inte varje dag att det blir för mycket, men tillräckligt ofta för att det ska märkas och andra börja undra….

Om jag får ta hand om mig som jag behöver, då blir allt så mycket bättre för oss alla. Jag vill kunna umgås med folk utan att innan ha lätt ångestpåslag för -om jag behöver vila?- eller om jag inte orkar en hel kväll och vill åka hem…. Eller om pulsen stegras för kroppen blir påmind om något, jag lyckas oftast att ställa mig ”jämte” och iaktta när kroppen får för sig att ha lite ångest, så den är nog väldigt lindrig, men den finns….

Det pågår så mycket i min kropp som inte syns, jag är lyckligt lottad att jag har rätt lindriga kontroverser med min kropp, men jag har dom och dom finns, även om det inte verkar så…..