Sommaren 2017 började jag få de första nätterna med svettningar och någon gång strulade mensen i det hela.

Jag blev rädd.

Finns det tydligare tecken på att man åldras än just klimakteriet? Jag har redan gått igenom puberteten, stått ut med omvärldens krav på hur jag som kvinna ”ska” vara, fött barn, småbarnstiden, insett att hur jag lever som kvinna är mitt ansvar – ingen annans, och nu ska det börja om med klimakteriet? Inte undra på att kvinnor är trötta jämt! Det blir liksom aldrig lugnt!!!

Att sedan bli lämnad i alla dessa känslor om vad som händer i min kropp, jag har aldrig varit någon hottie men har ändå varit bekväm med mitt utseende, komma tappa det, få ännu mer problem med vikt, torra slemhinnor osv… Hjälpte inte upp det faktum av känslan att jag inte dög längre…

Idag har jag kommit lite längre på väg. Idag har inte så mycket mer hänt, har perioder när jag måste käka Klimadynon (receptfritt, hormonfritt naturpreparat mot nattsvettningar och vallningar) men jag har även perioder när allt är som innan.
Ibland klabbar mensen men vanligtvis följer den sin planering.
Tanken på kommande förändringar har jag lyckats programmera om från skrämmande till nyfikenhet. Det skrämmer mig inte längre, tanken på att slippa alltihop tilltalar mer och mer, det är inte helt problemfritt och har inte varit sedan sista barnet.

Det viktigaste i hela omställningen är nog att hitta balansen i acceptans, den kommer vare sig du vill eller inte och motarbeta det är liksom lönlöst, lika bra att försöka hitta en plats att antingen bli tillfreds, acceptera det eller i alla fall inte motarbeta det.

Nu har det kommit till att börja dejta igen, gör det med ett utseende som inte alls stämmer överens med åldern jag har i huvudet, gapet minskar hela tiden men fortfarande är det stor skillnad mellan utseende och känsla. Män i min ålder är ”så gamla”!
Män som är jämnåriga som jag har känt i 20-25 år är inte alls omfattande av detta fenomen, just för att jag känner dom och dom är samma människor som de var när jag lärde känna dom. Dessutom är de flesta stadgade och i friend-zone forever.
Har insett att intellekt är det som får mig intresserad, inte utseende… När jag tittar tillbaka på ”mina” män, så finns det liksom inget utseendemässigt som är gemensam nämnare, merparten var liksom ”nej tack” tills jag lärt känna dom, då har de blivit både utseendemässigt tilltalande och mer ”yes please” istället.

Nu är det mer att våga… kommer mannen jag träffar vara på samma plats? Finns intresse för förhållande? Kommer han stå ut med kaosfamiljens vardag och att storfamiljen alltid kommer finnas där? För mig – som är monogam in i märgen – kommer det ju till att kunna lita på en ny människa. Kunna släppa in någon igen, där ytterst få människor ens varit….