Idag när jag skulle lägga Hannes till middagsvilan så var det ”Jon, Kate & Eight” på TLC och det var en scen där två av pojkarna struntade i vad Jon sa och gjorde en massa annat istället, som t ex dra loss magneter från kylskåpet och slänga dem på golvet.

När Jon berättade om händelsen så säger Kate ”they were just being boys” och jag kände mig en smula ”vaffan! säger du människa?”.

Om det var någon av flickorna då? Vad hade du sagt då? Och ursäktar det att barnen var olydiga med ”they were being boys?”. De äääär ju pojkar och pojkar äääääär sådana, de är ursäktade. *bullshit*

Jon hade en mycket bättre attityd, ”what do you mean being boys? They didn’t listen and that is disobedience, nothing else”… typ… jag kommer inte ihåg ordagrant…

Jag kan hålla med om vad vissa säger, att pojkar kommer undan med så mycket mer än flickor ”eftersom de är pojkar”. Det är tydligen helt ok att pojkar brottas, bråkar och inte lyssnar – JUST för att de är pojkar!

Man ska kräva av pojkar vad man kräver av flickor! Eller ännu hellre; behandla alla barn likvärdigt när det kommer till socialt beteende mot sina medmänniskor.
Däremot är jag fullt förstående att barn kan behöva behandlas olika utifrån deras personlighet. Jag behandlar inte mina barn likvärdigt eftersom vi skulle få en vardag som inte fungerar och knäckta barn i så fall.
Vi måste vara hårda mot en Alfred som störtar huvudstupa in i livet, Ludde behöver vi stötta för han känner sig osäker och Ian behöver få sina 20 min innan han kan delta i aktiviteter, han måste ha full koll på vad det handlar om.
Hannes verkar bli en liten accepterande herre som tar saker och ting för vad de är…

Hade vi gjort tvärtom, varit hårda mot Ludde och stöttande mot Alfred och tvingat in Ian i situationer utan att han är beredd, så hade allt gått åt helvete, det kan jag försäkra! Framför allt hade vi nog suttit mycket mer på akuten med Alfred!

Vill ni läsa om en människa som VERKLIGEN inte har fattat vad saken handlar om (egentligen borde jag inte uppmuntra människor att läsa en sådan blogg, men ok då) så kolla in Danni och lilla Keila… men bara om ni balanserar med att läsa nåt bra som t ex Lady Dahmer eller Fredrik Backman efteråt (utav vitt skilda anledningar).

Här är en sak till som jag vill sparka på idag
(hm, känner mig en smula bitsk idag)

Hur i helvete kan man skriva en bok om att gå ner i vikt, som riktar sig till barn?!?!
Barn som behöver gå ner i vikt skall inte upplysas om det hela utan föräldrarna ska se till att så sker genom motion förklädd till lek och anpassad mat!
Barnet skall inte skuldbeläggas för att det är överviktigt eftersom det vanligtvis är föräldrarnas fel. Barnet skall uppmuntras istället för att skuldbeläggas!!