Etiketter

På Twitter startade en kille som heter Cimon Lundberg, för ett tag sedan en grupp som går under ”hashtagen” #killgruppen.

Där killar kan beskriva de, i många fall, psykiska problem som de inte har fått utrymme för. Vips så känner sig tydligen en massa män attackerade och väldigt provocerade för att män vågar berätta om sådant som enligt normen klassas som väldigt ”omanligt”. Varför är det så provocerande att män talar om känslor, dricker chailatte, gör saker som tidigare varit vikta åt kvinnan?

Jag har en man som av naturen är en mussla och inte pratar om ditten och datten, och det är jävligt påfrestande emellanåt! När han har gått runt och varit butter en period så får man nästan trycka ner honom i golvet och hota med sexstrej i en månad för att få honom att berätta vad som är fel! En del saker hade varit mycket enklare om han kunde ”hey du, jag behöver prata om det här….”

Varför är det så provocerande?
Jag har en kompis som är en riktig pysselmänniska, lagar mat som värsta stjärnkocken, gör snygga julgrupper och kan det där med nål, tråd och symaskin och nej, han är inte bög. Han gör bara sådant som han tycker är kul! Lägg till att prata känslor behöver man inte tvinga honom till…

Gör det honom till mindre man?

Vad är manligt? Stora muskler, oförmåga att gråta, knipa som en oskuld på Reperbahn om sina känslor? Spotta som en fontän, dominera sin kvinna eller VAD?
Jag har ännu inte fått grepp om det här uttrycket och framför allt, de som kallar sig ”riktiga män” är oftast de som jag inte klarar av. De som t ex smyger med kvinnor fast de har flickvän, de som använder sin kvinna som egendom, de som skryter om det ena och andra och bara är så tröttsamma!! Var en människa för fan!
För mig finns inget solklart kvinnligt, eller solklart manligt… jag finner vänner i olika personer, och folk pysslar med mänskliga saker. Om en man gillar att scrapbooka, virka, eller laga mat, gör det honom till mindre man? För mig veterligen trillar inte snoppen av, den sitter där den sitter oavsett om man mekar med bilar eller syr en gardin på symaskinen.
Vad dessa riktiga män vill förvägra andra män är helt enkelt chansen att må en smula bättre, att prata om problem förminskar dem drastiskt, oavsett om man har en snippa eller snopp. Man kan gå och älta ett problem, eller en känsla under en lång tid och när man väl öppnar upp kakhålet och berättar om det, så infinner sig oftast en lösning ganska snart om det är ett sådant problem. När man berättar om känslor så minskar bördan av dem, djupa känslor kan bli mindre jobbiga att bära och negativa tankar kan förlora sin kraft.
Varför är det så provocerande?
Jag tror det är för att de som kallar sig riktiga män är så jävligt hårt indrivna i den manliga könsrollen att de helt enkelt är rädda för att tappa sin identitet. Deras identitet har av föräldrar och samhället helt förknippats med en könsroll och inte alls deras egen förmåga/talang/person! Det är vad jag tror!
Och vet du vad jag mer tycker? Det är dessa sk riktiga män det är mest synd om, för de vågar inte vara människa….