Idag tog de upp hur familjen påverkas av det hela och jag kan väl säga att det var nära skilsmässa för några år sedan och då inte pga våra egna barn, men vi hittade lösningar på det med!
Värst drabbas väl småkillarna av Luddes adhd. Alfred har väl samma eller liknande problematik och Hannes är bara vettvilligt 3-årig, och tar plats på det viset.

I skymundan hamnar Ian som vi försöker på alla sätt uppmärksamma på andra sätt. Han är den som kan åka med på saker som när jag stod på marknad och med Teskedspappan på möten t ex. Ian är den som klarar av att sitta på ett stickcafé och ta det lugnt. Då får han följa med på sådant och bli lite bortskämd där.

I övrigt måste jag säga att jag tycker familjen fungerar bra. Visst går det inte smärtfritt men vi har få konflikter, nästan inga utbrott (nu menar jag vråla, smälla dörrar och kasta saker), förutom de Hannes åstadkommer utan det är mest upprörda känslor som vi ändå kommer snabbt tillrätta med. Dock kan man ju se den där oroligheten som finns i Ludde. Hela tiden går något på kroppen, han pillar med nåt eller sitter och sparkar med en fot.
Just nu sitter han bakom mig och käkar och sitter lugnt… utom den där foten som klapprar mot golvet som om den hade ett lokalt amfetaminrus.

Så än har jag inte haft något utbyte av det hela mer än att jag känner igen det de pratar om, och att jag får idéer när jag sitter där. Istället för att gå via arbetsterapeuten och försöka få till ett bolltäcke till Ludde så har jag varit och köpt band, kedja och resårband och så ska jag försöka få till ett kedjetäcke till honom.

Nästa vecka blir det nog ingen kurs för oss för Ludde har första mötet med läkaren på BUP på samma tid. Det känns också som att nästa gång (ADHD och skolan) kan bli enormt olustfylld….