Jag ringde henne för att säga Grattis, första gången sedan i påskas som vi pratar.
Jag möts av en sluddrande människa som, för att dölja att hon inte hör vad jag säger, avbryter när jag pratar och sedan inte släpper in mig i samtalet igen. Det känns som om jag pratar med någon som är minst 20 år älre än 64.
Hon dricker inte, det har hon inte gjort sedan hon krockade 1978, däremot så missköter hon sin diabetes så grovt att jag kan gissa på att hon ligger mellan 17-18 i blodsocker (säkert gamla skalan). Allt över 15 så sluddrar hon.
Jag ringde inte för att jag ville, jag ringde för hennes skull och för att jag ska slippa höra vid midsommar att jag minsann glömde ringa på hennes födelsedag. Hon ringde varken på min eller Luddes födelsedag, såååatteh….
När ungarna fyller år vet hon inte. Hon vet inte ens vad Hannes heter, så mycket bryr hon sig om sina barnbarn….
Om jag älskar min mamma? faktiskt inte, hon är ett åtagande…
☆ VideHexan ☆ 
men fy vad jobbigt 😦 Men nej man måste inte älska sina föräldrar, vi har ju inte valt dom själva och ibland måste man välja bort för att orka med. Starkt av dig att gå ut med det här, det här är ju en sådan sak som det hyschas om, man bara ska älska sina föräldrar så är det bara liksom.
Det är därför jag gör det. Att man måste inte ha dåligt samvete, att livet är faktiskt så.
Jag önskar verkligen att vi hade en bra mamma/dotterrelation, men det har aldrig hänt, jag har alltid känt mig som mamman i sammanhanget.