Etiketter

Häromdagen (150727) hade jag och maken varit gifta i 13 år, vi har varit ihop i 15 år och jag kan inte direkt påstå att jag vantrivs.

Jag är så tacksam över att ha hittat den här mannen som står ut med alla mina påhitt och framför allt mitt fanatiska djursamlande!

Jag samlar på djur och maken samlar på tågtimmar…. rättvist?! Nja, inte direkt…

Sedan vi fick barn i februari 2004 så har jag tagit merparten av alla nätter, vab och andra VC/BUP-besök. I början tog jag alla nätter eftersom han körde lastbil och jag hellre såg till att han kom hem på kvällen än att jag fick sova en natt…

2007-2009 jobbade han borta en vecka och var hemma en vecka, eller ja… många dagar av ”hemmaveckan” var han på High Chaparral och mekade ånglok. Jag tog hand om barnen som är födda 04, 05 och 07 närmast helt på egen hand. jag sov inte ordentligt och jag körde slut på mig själv.
Under dessa åren grundade jag min depression som eskalerade tills jag tog tag i problemet 2012 och fick medicin, nu mår jag perfekt!

Jag blev gravid med lilleman i december 2009, då hade maken jobbat med tåg i några månader och hade närmast avslutat sin utbildning i Borlänge, jag har för mig att han blev klar i maj 2010 med den utbildningen. Under de veckor han pluggade i Borlänge så var jag ensam hemma med 3 små barn (4-2 år gamla) och även hushållet.

När han så började jobba på Green Cargo var det tidiga morgnar och sena kvällar på schema, att jobba kopplad tur (hem på morgonen, sova, jobba kvällen till nästa morgon) gav inte så många ”Maketimmar”.

När han nu börjar på TX Logistik och för tillfället är borta må-lö och missar son#3:s födelsedag på fredag, rör mig inte längre ryggen. Vips så börjar barnen kräkas som fontäner på tisdagkvällen och jag är ensam med 4 barn att rodds magsjuka…

Men vet ni…. jag är härdad! Det här med att vara hemma själv med 4 barn (11, 10, 8 och 5 år gamla) hela veckor utan att så mycket som att tala med gubben i telefon, stör mig inte. Trots att ungarna har ADHD hela bunten och driver mig till vansinne emellanåt…. (det finns vin ey?) 😉

Jag har mina djur, mina barn och en man som jag vet älskar mig oändligt! Jag brukar säga att jag har ingen ork att vara otrogen 😉 framför allt har jag ingen lust till att vara det. Jag älskar den där tågnörden jag gifte mig med efter 15 mån förhållande, och jag vet att det är besvarat!

Trots att vi inte ser varandra så ofta, så ser vi till att vårda förhållandet när vi väl ses, vi rör vid varandra, kramas och klämmer på varandra när tillfälle ges. Just det här med kroppskontakt tror jag är viktigare än t ex sex. Ibland har man varken ork eller tid för sex, men att somna spoonandes varandra kan man alltid göra….

En annan fördel för mig och behöver en spark i baken för att tro på mig själv är att jag måste fixa saken som händer här hemma… 4 ADHD-barn och ett hus på 120 kvm sam en hiskelig massa djur, det händer saker, jag lovar.
Jag har fått laga rutor som rasat ner i bildörren när elektriska hissen gått sönder. Jag får göra saker som jag vet får min äckelmage att kräkas… men vet ni, jag klarat! ibland med lite hjälp från grannar och vänner men det är nästa lärdom, kunna be om hjälp fast det inte är min man…. oavsett hur jobbigt det är…

För rent krasst, min mamma lärde mig benhårt att man ber inte om hjälp och man är inte en belastning för andra. Det tänker jag däremot jobba benhårt med att motarbeta. Jag måste lära mig be om hjälp när jag behöver, trots att det inte är Jonas osv….

Vad vill jag komma fram till…. Jo, det här!
Jag kan existera utan att hänga min man i byxbenen hela tiden, visst finns det saker jag inte fixar som han kan och tvärtom men ändå, jag vill vara självständig! Jag tänker inte ge min man dåligt samvete för att han jobbar bort en hel vecka i stöten och inte är hemma en endaste minut på denna vecka, för vet ni, han drar in pengar, och gör något han gillar, då kan jag vänta…..
Jag vantrivs inte med att var hemma med barnen själv i veckovis. Dock måste jag tillstyrka att rutiner på skolveckor är lättare för NPF-barn än sommarlov med slappa scheman…

Jag är privilegierad med vårdbidrag så vi klarar oss om jag jobbar 60%, just nu har jag ett jobb jag älskar men det är tidsbegränsat, men helt klar är jag en administratör och det är det jag bör jobba som.

Så nej, det är inte synd om mig för att min man är borta så pass mycket, det är mer synd om honom för att han inte är hemma särskilt mycket, men vårt liv passar oss och jag trivs, jag vill inte byta ut det en endaste minut!

Annonser