FullSizeRenderLäs länken och återkom sedan…

Jag har också förundrats över detta! Jag är den där människan som ser alla barn som vårt gemensamma ansvar och som inte backar för att säga till barn som är VILT främmande för mig, när jag är ute i samhället.

Jag har stannat bilen och sagt till storasyskon som har hotat att kasta ut sina småsyskon i vägen! Jag har stoppat slagsmål på högstadiets skolgård (med 14-åringar som är huvudet längre än mig) och jag har även sagt till barn på Sagoängen i Halmstad.

Ibland blir jag väl bemött av föräldrar ”Tack, jag såg inte själv” och ibland blir jag utskälld och ska ta hand om mina egna ungar och ge fan i hens ungar (jag har mer koll på mina än du har på dina, thank you very much)

Jag har haft småbarn och barn i snart 20 år och det som gör mig förvånad är att folk verkar rädda för sina barn! Rädda för att säga nej (men hen kan ju bli ledsen), rädd att göra sitt barn ledsen osv….

Jag känner så här:

  • Jag (med jag menar jag; Jag och barnens pappa) är den som ska visa vad som är okej och inte okej i samhället, föregå med en bra förebild! Barn gör som vi gör, inte vad vi säger!
  • Säg nej, sätt gränser! Ditt barn dör inte av att inte få allting i världen eller få göra som de vill. Har du sagt nej så får du faktiskt hålla fast vid det oavsett barnets reaktion! Säg inte slentrianmässigt JA bara för att det är enklare! Att ha barn är inte enkelt! Du får helt enkelt ta konsekvenserna av att du har sagt nej! Och ta mig sjutton att du ska stå fast vid det!
    Ibland har jag insett att jag har varit för snabb till att säga ja/nej till olika saker, då har jag fått argumentera varför jag har ändrat mig, t ex ”du har haft ett så bra beteende de senaste timmarna att jag har ändrat mig, nu får du” eller ”jag vet att jag sa ja men med tanke på xxx och yyy, så säjer jag nu nej”. Jag tycker barn behöver veta att ibland ändrar sig löften och att bara för att det är ett löfte så betyder det inte att det är hugget i sten.
  • Barn far inte illa av att känna känslor! Får de inte glass? Fine, suck it up baby! Låt barnet härja, gapa och skrika! Har du sagt nej har du sagt nej. Jag lägger däremot alltid till en förklaring till mina nej och det har funkat solklart hittills och jag har ändå ADHD-barn. Var inte rädd för att konfrontera dina barns ilska
  • Visa ditt barn den respekt du vill att hen ska visa dig! Jag ber alltid mina barn snällt; ”Kan du vara snäll och hämta lite papper, jag spillde”, det funkar så otroligt bra!
    Jag säger alltid ”tack för hjälpen” eller ”tack” när de har hjälpt mig.
    Funkar inte en snäll fråga blir det mer rakt fram kommentering, men det är sällan det händer.
    Framför allt; bemöt främmande människor med ett leende och kommentera inte den främmande människans idiotiska beteende inför barnen….
  • Lär barnen respektera auktoriteter! Jo, det går emot min feministiska anda, men någonstans måste de lära sig att chefen ändå är chef, annars går det åt helskotta i arbetslivet. Lär dem respektera lärare och andra vuxna! Eller ännu hellre; Lär dem respektera andra människor!!!
  • Var inte rädd för ditt barn! De må yla ”jag ska anmäla dig!”, när du tar tag i dom för att prata allvar. Var inte rädd för att bli anmäld till socialen. Det ska till våld för att det ska bli oroligt.
    Men slår du dina barn?
    Eller tar du tag i dom för att prata med dem?
    Jag hugger gladeligen tag i mina barn, bär dem ur situationen och förklarar för dem vad som är okej och inte okej. De ska inte på något sätt tro att banka ner någon bara för att de tittar konstigt på dem, är okej. De ska inte heller tro att svära, gapa och mordhota någon för att de är dumma är okej!

Jag har ADHD-barn. Jag svär, så ja, de svär… men jag har dragit ner på svärandet och eftersträvar en nollgräns av mig själv och där förväntar jag mig att även mina barn finns på nollgränsen. Jag förväntar mig även att barnen behandlar främmande människor artigt och inte är uppkäftiga mot varken äldre eller auktoriteter, för äldre och auktoriteter kommer alltid finnas i våra liv.

Dock är jag inte en fullvärdig auktoritet i mina barns liv, inte i den andan att en auktoritet är ensambestämmande. Jag eftersträvar att mina barn känner sig medbestämmande men kräver situationen att jag går in och pekar med hela handen så gör jag det!
I övrigt försöker jag behandla barnen så att de känner att de gör en bra sak, inte bara följer order.

Jag ber barnen om hjälp, snarare än att beordra dem. När de genomfört det jag ber dem om så tackar jag för hjälpen. Det är ytterst sällan jag behöver gå in med full auktoritet och verkligen handfast behöver se till att de genomför det jag eftersträvar.

De äldre ungarna har begripit att gör man det jag ber om så finns det privilegier i andra ändan. Inte alltid, men det händer.
Det är mest Obstinat-Hannes som är det som vi kanske kan kalla problem i familjen idag. Han är 5,5 år snart, har förlorat sin bebisstatus, förväntas numera klara sig bra själv, kan inte bara gnälla bara för att få som han vill OCH påvisar sina ADHD-symtom tydligt!
Dock får han gå ett tag med dagens status för att vi ska kunna klassa hans symtom som ett problem och be BUP om hjälp/utredning. Men helt klart är att i dagens status så är han inte helt tillfreds med sitt liv….

Jag har flera gånger blivit beskylld för att vara för sträng mot mina barn, men rent krasst; de behöver det och de har inte på något sätt mått dåligt av det!
Under min mörka period när jag mådde som sämst psykiskt var jag nog inte ”Mother of the year” men det har blivit otroligt mycket bättre!
Jag har tidigare erkänt att jag inte är pysselmamman men jag måste stötta mina barn på andra sätt, som tar den tid och energi som jag kunde ha fördelat till pyssel, den fördelar jag nu istället till stöttning att växa upp till en säker person i tonårsvärlden.

Jag är sträng, jag förväntar mig samma respekt som jag ger ungarna (mina och andras) och är de uppkäftiga så tar jag osvikliges genast kontakt med deras föräldrar!

Jag är fruktansvärt medveten om att ”jodå, visst skulle mina barn kunna göra så” istället för att ”det skulle aaaaaldrig mitt barn göra” så kommer jag och säger att ditt barn har gjort så, så är det inte lösa påståenden, då HAR ditt barn gjort så och antagligen förskönar jag det hela ändå….

Vad sägs, ska vi ta gemensamt ansvar för våra barn?! Om vi alla ser efter barn, ungdomar och unga i Oskarström (och samhället i övrigt) så tror jag att vi kan göra skillnad! Framför allt för våra barn! De förtjänar inte att bli utkastade på byn med en hundralapp, för att föräldrarna ska få lugn och ro…

 

Annonser