Igår var det ett besök på BUP med minstingen, efter ett år med utredningar, intervjuer av skolpersonal och vända-ut-och-in-på-sig-själv, så är det klart, även minstingen får diagnosen ADHD/ODD. Med ODD menas på svenska trotssyndrom.

Så efter åratal av verkligt dåligt självförtroende som förälder eftersom jag känt att jag har misslyckats som förälder, så ska bara det där dåliga självförtroendet tystas. Det är inte jag som är värdelös som förälder, jag har ett hyperaktivt, halvdövt och minnessvagt monster att strida mot.
Med mitt hetsiga humör så har det varit jättesvårt och ÄR fortfarande jättesvårt! Efter att ha stångat väggen i 3 år innan jag ens kom till gränsen att be om hjälp så har jag min egen utmattning att slåss emot. Vissa dagar orkar jag med lågaffektivt bemötande och ha tålamod, men ibland finns det inte ett uns av ork utan allt bara exploderar som en handgranat rätt upp i ansiktet.
Makens arbetstider (varannan vecka) gör det hela mindre lätt, men efter 16 år börjar jag lära mig och jag och ungarna har hittat våra rutiner som fungerar, det är inte alltid det finns ork över till städande, men då får det vara så… efter att ha blivit hårt drillad till att ha det städat hemma, fixa allt själv, inte be om hjälp och ”vara duktig”, så försöker jag skola om mig att mitt hem ska alla andra skita i! Det är nog det jobbigaste jag har gjort på länge, måste sluta få dåligt samvete så fort någon knackar på.

Så nu är det då 6 barn i familjen med diagnoser som ADHD, Asberger, ODD, Autismproblematik, celiaki och laktosintolerans, alla har den förstnämnda…. 2 av sönerna har ODD. Den äldsta har kommit upp i tonåren och går numera att argumentera med, medan den lille som är 6 år fortfarande inte förstår att allting inte är ALLA ANDRAS fel utan han har faktiskt del i vissa saker själv. Om han t ex slår i tårna så är det närmsta broders fel, även om den brodern sitter och spelar dator, helt oskyldig!!
Auktoriteter är något han inte klarar av, inte motgångar, inte göra något själv, måste ha hjälp med ALLT! Särskilt helst innan han ens påtalat att han behöver hjälp!

Tack och lov så har lillskiten en jättebra pedagog som verkligen har tålamod, kan ta honom på rätt sätt och hitta okonventionella men funtionella metoder för att lura bort hyperaktiviteten….

I stort har barnen haft bra pedagoger i skolan! De har fått gott stöd och påhittiga lösningar, det är bara någon gång jag har lackat ur på någon för hen trodde att medicinen skulle göra ungen helt ”normal”….

Så tack till alla pedagoger, fritidsledare, vänner och familj…. jag hoppas ni kan stå ut med mig och de stojiga barnen, trots allt vi glömmer och allt som blir knas…

 

Advertisements