Han har överlämnat ordförandeskapet i föreningen till en ny förmåga, men det har inte blivit mindre för det, nu är det andra aktiviteter som tar upp en otrolig massa tid.
När han väl har varit hemma så har han suttit med näsan i datorn eller med en telefon mot örat, det är ungefär samma sak som att han inte är hemma om inte värre, jag måste vara hysterisk mot ungarna så att de är tysta när han pratar i telefon eller inte stör honom när han jobbar.

Jag hoppas det blir annorlunda inför tågdagarna 2012, annars är jag rädd att det bara blir 10 år som gifta….. Det här är inget äktenskap, det är en sommar av längtan av att vi andra i familjen ska bli uppmärksammade en stund, när han inte har tankarna på annat håll…

Någon gång skulle det vara trevligt att åka tåg som familj, inte när han kan springa ifrån en stund. Jag har aldrig delat någon upplevelse i Landeryd med honom, jag har bara barnen, för min man måste vara någon annanstans hela tiden, göra nåt för alla andra…

Familjen kommer alltid på 5-6 plats om inte längre ner när det är evenemang, vilket gör att jag snart skiter i det, det är fruktansvärt påfrestande att alltid behöva hålla koll på alla barnen själv… Vilket leder till att jag är förtvivlad och frustrerad hela tiden och bara vill åka hem. Det finns inget som helst nöje någonstans för mig, bara tvång och förtvivlan. Det enda som kan vara i närheten av roligt är att ungarna har kul…..

Publicerad 090604 första gången men är återigen/fortfarande aktuell…

Jag kan tänka mig att många –som har råkat ut för mitt fräsiga jag- ser mig som en ragata… Nu riktar jag mig till tågentusiaterna… telefonförsäljarna tänker jag aldrig ens bry mig om att förklara för! De drabbas av min omedelbara vrede *HA!*
Det här är ingalunda en ursäkt, mer en ”så här är det att vara gift med en tågentusiast”

Vi kan väl börja direkt med att jag har inget som helst intresse av tåg what-so-ever! Visst ånglok kan vara häftigt och det är kul att åka tåg (förutom kräkormen X2000 som gör mig åksjuk inom 10 min), att tuffa fram bakom ett ånglok har sin tjusning, men that’s it!

Min man är en sådan här tågnörd (tänk på att vi befinner oss på andra sidan spåret, i min värld) och sedan den där dagen när han hittade den där lilla föreningen i Ambjörnarp och det där skar sig i frågan om lokstallet i Landeryd, så har mitt liv varit tämligen låst…

Föreningsverksamheten kan jag ställa upp på, jag jobbar gärna aktivt i lokstallet, jag åker gärna tåg, men det där brinnande intresset för ånga och räls – nä, där går min gräns. Det är nu 5 år sedan som lokstallet åter började leva upp och aktiviteten ökade och mitt privatliv blev infiltrerat av människor som krävde det ena och andra av mig, fast jag inte har ett skit med saken att göra… jag är bara gift med en tågnörd….

Det är tydligen helt i sin ordning att ringa klockan 6.30 hem till folk och börja ställa frågor om resor, var biljetter kan köpas och när tåget går – PÅ MITT PRIVATA NUMMER!

I tidningsannonsen har då makens namn och mobilnummer stått skrivet. Då har denna smarta pensionär (har alltid varit en +65:are) kunnat hantera en dator/ringt nummerupplysningen och tror att jag är någon jäkla telefonservice!
Jag bor på numret således är jag hyperinsatt i allt?! <– mycket frågande…. Vi kan ju säga att hade det varit en pensionär, så hade det väl varit ok. Inför HNJ125 kan jag lova att varenda pensionär i halland hade gjort samma sak och jag var i en veckas tid, telefonterroriserad mellan kl 6.30 – 23.00! Och så här har det varit inför alla resor… En kvinna var särdeles ihärdig och ringde varje dag i 2 veckors tid och undrade varför maken inte hade ringt. Jag förklarade varje dag att han hade fått hennes telefonnummer och att ringer när han har närmare information i frågan. På 14:e dagen blev jag riktigt jävla arg och bad henne –för 14:e gången- att ringa maken på hans mobil och ställa sina frågor istället för att terrorisera mig med dem, jag har ingen som helst kunskap i frågan och jag bryr mig inte ens. Då sa denna kvinna; -Det här är ett företag och som företag ska du kunna svara på mina frågor! Annars får jag vända mig till ARN!

Jag skrattade stolpskottet rätt upp i örat och sa: -Ja gör du det, jag är privatperson, du har ringt till ordföranden i en ideell förenings privata hemtelefon, ringer du en gång till polisanmäler jag dig, jag har ditt telefonnummer och jag kan lätt leta fram både ditt namn och personnummer på nätet.
Sedan lade jag på och har aldrig hört av idioten igen, inte särdeles trevligt, men det var hon som började *haha*

Är det konstigt att vi idag har hemligt nummer?
Hemligt så tillvida att jag lämnar ut det till kompisar osv, men vi är inte sökbara på tjänster längre.

Det finns flera liknande incidenter… för att inte tala om en av tågföreningsvärldens hörnpelare, denna person förstår inte vad meningen ”maken sover, jag säger till att han ringer dig så fort han vaknar” betyder. När jag upprepat samma mening 5 gånger så frågar jag ärligt vad det är personen inte förstår… trots detta fortsätter personen fråga när maken vaknar och personen kan ringa igen. Då kan jag uppfattas som en rabiat kärring och det står jag för. Jag kallas gärna det här, men när maken har jobbat natt eller har sovmorgon för första gången på 2 veckor, då låter jag I-N-G-E-N-T-I-N-G störa hans sömn – punkt slut.

Eller då man har tryckt av makens mobil flera gånger och personen ringer hem till en istället och VÄCKER barnen!! För att personen inte är beskaffad med tålamod eller någon som helst vett och etikett! Det är inte bara här hos oss personen har väckt barn… Då blir man en jävla drake och det har man all rätt till! Sedan kvittar det om jag tycker personen är trevlig i övrigt, personen får oförtjänt mycket skit, men i den här frågan SKA personen ha bannor!

Min man har i 3½ år mer eller mindre jobbat borta hela veckorna, han har kommit hem på fredag eftermiddag/kväll eller i värsta fall, natten till lördag och har sedan åkt igen någon gång mellan söndag förmiddag och måndag morgon. Jag har under dessa år mer eller mindre varit ensamstående med 3 barn, hus, djur och allt vad det innebär. Maken har kunnat komma hem och dumpa sina bajsiga kalsonger i tvättkorgen (om de ens har dumpats där och inte på golvet utanför korgen) och kunnat ta nya rena kläder i garderoben.

Jag blev sjuk i influensa för ett par år sedan, tom den fick jag ta på nätterna när ungarna sov, på dagtid hade jag knappt någon feber och klarade av allt som jag var tvungen till och lagom till ungarna hade lagts för natten som kom febern och det var ett flertal nätter den landade på 40 grader och uppåt. Jag har tom klarat barn och hem med kräksjuka!

Lägg till att han -allt som oftast- har kommit hem på fredagen för att åka till Landeryd och lokstallet på lördagen och sedan åkt ut igen med lastbilen på söndagen.

Jag har inte kunnat ha någon som helst hobbyaktivitet, jag har ingen som kan passa barnen utanför de tider som de har gått på dagis, jag är totalt låst och kan inte ens gå och handla mjölk utan att ha en 5-åring, 3½-åring och speedad iller till 2-åring i släptåg…

Lägg till att maken sedan går en utbildning där han är borta på veckorna igen, och dessutom sänker sin månadslön med 10 000 kr… vilket gör att han måste jobba extra varenda lediga minut = ser honom fortfarande lite…

Men nu är han färdig lokförare och jag kan andas ut, barnen har inte behövt svälta, räkningarna har kunnat betalas i tid och vi har inte belastat våra lån för mycket under de här 10 månaderna.

Nu kommer vi till pudelns kärna, det är YTTERST sällan jag säger nej, maken får ge sig iväg på det mesta och enda kravet jag hade med utbildningen var att jag ville bara ha så vi klarade oss ekonomiskt… Det är många gånger jag har gråtit av trötthet och hatat allt vad lastbilar/tåg heter och bett fler än en tågnörd dra åt helvete när de har väckt barnen på kvällarna… men tåg är makens och numera även barnens liv och vem är jag att hindra dem?! Jag tror inte många fruar hade gått med på allt det som jag säger ok till så är det konstigt om jag lackar ur ibland?

Vanligtvis är allting ok igen efter att jag har fått skälla en stund på maken hur jävla trött jag är på allting och att alltid behöva sitta ensam jämt… men det har betalat sig *ler finurligt* om jag inte säger nej till så värst mycket, så kan maken inte säga nej till mina påhitt – som jag faktiskt kommer kunna ha nu! Han vet att den 13 juni så åker jag och sätter mig och stickar/virkar ihop med andra kvinnor/tjejer och faktiskt; en del killar, på World Wide Knit in Public!

Jag fick inte ens spel när han kommer och säger att han hade vunnit en auktion på tradera och lägger 1500 kr på en litteraskylt, för att sedan GE BORT DEN!! Förvisso så gavs den bort till loket som den egentligen hör till så det har jag full förståelse för… men jag ryckte bara på axlarna åt det…

Så du som har råkat ut för den här rabiata kärring kan jag bara säga, antagligen har du förtjänat det… Jag är inte så hemsk i vanliga fall, en aning vass, snabb i truten och säger vad jag tycker förvisso, men jag är snäll innerst inne *skrattar gott*

Att vara mamma och fru till fyra tågnördar är en förbannelse men jag är rätt nöjd med livet ändå…