Vi försöker bli goda vänner, jag och den lilla vita Citalopram.

Vi har i och för sig bara känt varandra i 8 dagar ännu, men hittills är det mest hatblandad kärlek.

Vi börjar från början, men för att göra en låååång historia kort så kan vi säga att det har funnits en humörrelaterd nedstämdproblematik sedan 2004. När jag och läkaren satt och nystade i det hela insåg jag/vi att det även har funnits lite förlossningsdepression inblandat efter Ian och Alfred.
Strax innan jag blev gravid med Hannes trillade jag ner i det där mörka hålet, det där hålet som t ex gjorde att vi missade kusinens dop, vilket är oförlåtligt, men gjort är gjort….

Jag lyckades med visualisering, uppmärksammande av mina tankar och aktiv avslappning att ta mig upp ur hålet, men jag har aldrig kommit ifrån det, jag har stått precis vid kanten hela tiden… Nu är det dags att gräva igen det där hålet… för alltid!

Jag har alltså börjat med citalopram.
Under de 8 dagar som har gått så har det infunnit sig en förändring, jag har fått tålamod.
Jag vet inte om det är min läkemedelskänslighet som har gjort det eller om jag helt enkelt kör en biffig placebo, men jag skiter i vilket, så länge jag mår bättre så får det gärna vara placebo.

Däremot lyckades jag pricka in 5 st bieffekter innan jag ens läst vilka bieffekterna var. Jag har fått ont i huvudet, mått illa, skakat, blivit frusen och enormt trött.
Måndag och tisdag denna veckan, har jag helt enkelt däckat på soffan på förmiddagen ca 2 timmar efter jag tagit tabletten. Inatt surfade jag runt lite på flashback om andras erfarenheter och hittade då att bieffekterna kan mildras med mat.
Imorse tog jag bara de vanliga tabletterna (Omega3, rosenrot, femal balans och d-vitamin) innan frukost och ”Lilla Vit” efter jag ätit en stor frukost, större än vad jag brukar äta så jag kommer väl inte bli hungrig på en vecka nu *haha*

Nåja, resultatet är att jag 2,5 timma efter tabletten fortfarande är vaken. Dåsig, seg och gäspar ikapp med katten, men vaken. Detta trots att jag ökat dosen idag.

Jag funderade ett tag på om jag verkligen skulle gå ut med det här, men varför inte?! Det finns inget skamligt med att man behöver en liten kick eller hjälp emellanåt. Man ska tvärtom vara stolt över att man faktiskt tagit tag i problemet och är villig att lägga den tiden man faktiskt mår lite sämre innan effekten kickar in.
Jag har insett nu i sommar att jag faktiskt inte har mått bra innan, inte superdåligt men inte heller superbra. Vilket jag hoppas vända mot superbra nu faktiskt.

Jag måste inse att jag inte är svag eller dålig bara för att jag tar den här lilla tabletten, tvärtom att jag  vill ha ändring och är stark att jag faktiskt ser till att det händer.

En start är att stå rakryggad och stolt och berätta; Så här är det….