Igår kväll hade jag besök!
Min man var hemma över natten…. Jag har knappt sett honom den senaste veckan och kommer inte träffa honom förrän på torsdag.
Ibland känns det som att det inte är pga att vi träffas för mycket som är ett hot mot äktenskapet, tvärtom, att vi träffas för sällan. När jag hittar ett jobb så lär det ju knappast bli bättre om det ska vara så som det har varit det här året.
Nog för att tågen livnär familjen, men de orsakar otroligt mycket slitage också. Speciellt alla människor runtomkring som kräver saker av Teskedspappan, de inser inte (eller skiter i) att han har en familj som saknar honom….
Jag har otroligt jobbigt här hemma ju fler dagar det går mellan att barnen träffar honom, konflikterna ökar och framför allt de två äldsta visar tydliga tecken på att det blir för mycket för dem. Det är det inte värt…
Samtidigt vill jag inte bli den där som säger stopp och hindrar honom från att hålla på med nåt han gillar men eftersom han inte kan säga nej, så passar alla andra på att utnyttja honom och det sliter både på honom, mig och oss….
Han har överlämnat ordförandeskapet i föreningen till en ny förmåga, men det har inte blivit mindre för det, nu är det andra aktiviteter som tar upp en otrolig massa tid.
När han väl har varit hemma så har han suttit med näsan i datorn eller med en telefon mot örat, det är ungefär samma sak som att han inte är hemma om inte värre, jag måste vara hysterisk mot ungarna så att de är tysta när han pratar i telefon eller inte stör honom när han jobbar.
Jag hoppas det blir annorlunda inför tågdagarna 2012, annars är jag rädd att det bara blir 10 år som gifta….. Det här är inget äktenskap, det är en sommar av längtan av att vi andra i familjen ska bli uppmärksammade en stund, när han inte har tankarna på annat håll…
Någon gång skulle det vara trevligt att åka tåg som familj, inte när han kan springa ifrån en stund. Jag har aldrig delat någon upplevelse i Landeryd med honom, jag har bara barnen, för min man måste vara någon annanstans hela tiden, göra nåt för alla andra…
Familjen kommer alltid på 5-6 plats om inte längre ner när det är evenemang, vilket gör att jag snart skiter i det, det är fruktansvärt påfrestande att alltid behöva hålla koll på alla barnen själv… Vilket leder till att jag är förtvivlad och frustrerad hela tiden och bara vill åka hem. Det finns inget som helst nöje någonstans för mig, bara tvång och förtvivlan. Det enda som kan vara i närheten av roligt är att ungarna har kul…..
Hannes på Landeryds järnvägsmuseum 110903
