Jag har ju –som de flesta vet- en glutenintolerant son samt en glutenintolerant bonus.

För ett tag sedan var vi på en gudstjänst (Totte sjunger i barnkör i kyrkans regi) och då var det nattvard… som den människa jag är med suspekt livsåskådning så tog jag den, det slog mig då att oblaten är ju vetemjöl och vatten.

Hur gör då en person med Celiaki? Jag vet att prästen i vår församling faktiskt är glutenintolerant/Celiaki och jag frågade församlingsassistenten som jag känner. Hon berättade då att det finns oblater som är glutenfria, jag blev positivt överraskad men fick snart klart för mig människans inskränkta tänkande…

Det finns alltså människor som anser att det är på tok uppåt väggarna att INTE ha vete i oblaten! För det var ju faktiskt så på Jesus tid… Och? TROR dessa människor verkligen att Jesus och Gud verkligen bryr sig om VAD oblaten innehåller? Är det inte i slutändan bara symboliken man är ute efter? För i så fall borde den rättrogne klä sig i ett mode som är 2000 år gammalt, bo i en hydda i skogen och laga sin mat av vad naturen kan ge… Om det nu MÅSTE finnas vete i oblaten så kan man väl göra den på vetestärkelse och rismjöl i så fall, då innehåller den vete… om än i en reducerad form… om man nu måste var så skitpetig!

Är inte det viktiga i sammanhanget att man bryter brödet? Brödet SYMBOLISERAR Jesu kropp, är det då så viktigt vad brödet är gjort av? Börjar man inte tappa greppet om vad det egentligen handlar om när man gör en sådan liten detalj så pass stor? Är det inte typiskt mänskligt att gräla sig obstinat över ingredienser? När det egentligen ska var en samling, där alla samlas runt en och samma symboliska handling, där verktyget egentligen inte spelar så stor roll? Utan det är HANDLINGEN som är den viktiga, SYFTET med hela gudstjänsten.

Jag hoppas verkligen inte att Gud och Jesus slänger sig med så mänskliga och futtiga petitesser att de verkligen bryr sig om vad den där lilla papperstunna, gomklistrande och smaklösa lilla biten innehåller? Då är de i så fall inte värda min tro och min energi som tror på en kärleksfull och förlåtande gudomlighet, fri från mänsklig småaktighet och tjurskallighet!

Framför allt ska dessa fördömande människor bli varse att ett sådant beteende anser inte jag vara särskilt gudfruktigt utan tvärtom ett syndigt beteende… om vi nu ska gå ner för den vägen… Sådana människor ber sin Fader Vår samtidigt som de spottar sin nästa i ansiktet…
Nä, Gud skapade människan till sin avbild, således finns det även en gnutta celiaki någonstans i den Gudomliga kroppen…

Min son kan konfirmera sig och integrera den kristna tron – på sitt sätt, precis som jag – om han så vill. Detta utan att drabbas av magknip, förstörd tarm, vattniga diarréer och trötthet…

För vad är viktigast?
Vara paragrafryttare eller mänsklig omtänksamhet om vår nästa?
Jag vet vad som är viktigast för mig, vet du?



Vetebilden och oblatbilden är lånade…