För ungefär 1 år sedan var jag en otroligt missnöjd, stressad och slutkörd människa som inte såg nyttan med mycket… tills en dag när jag helt plötsligt fick en epifani! VAD är det jag egentligen har drömt om hur mitt liv skulle bli?

Vill ha

  • Barn
  • En trevlig man
  • Hus
  • Sjysst bil
  • Jobb

Har

  • Barn
  • En trevlig man
  • Hus
  • Sjysst bil

Saknar

  • Jobb

Och där satt jag och var missnöjd! Vi har ett hus – visst kanske inte i det skicket jag hade velat ha men vi kommer nog dit så småningom, tomten ser i och för sig ut som värsta scenariot från en bombning i Beirut, men det finns ju spade och kratta…

Jag har underbara barn! T.o.m ett mer än vad jag hade drömt om, och här satt jag och sörjde att jag var 34 år när de kom, och inte 25+ som jag hade velat…

En trevlig man, han är precis den -och bara den- jag vill ha! Och här satt jag och retade mig på hans egenheter – som egentligen gör honom till den jag älskar – fast, klart kunde han bli lite mindre slarvig 😉 Men egentligen så har jag mina drömmars man vid min sida, han behandlar mig respektfullt och står ut med mina idiotiska påkomster…

Sjysst bil, ok inte den lilla sportiga röda sak som jag ville ha men ändå en fräsch, fungerande, skön att köra och BLÅ! Kanske var inte en Toyota Corolla Kombi riktigt det jag drömde om men det är ju bara detaljer i det stora hela…

Det är ju det som det handlar om – DETALJER – varför kan man inte se att man egentligen har allt det där man drömmer om för att man hänger upp sig på detaljer!? Vad gör det att man inte hamnade precis där man hade velat? När man har uppfyllt grundkraven egentligen? Drömmen var ju hus t ex, inte HUR det skulle se ut….

Det enda jag saknar i dagsläget är ett jobb, men för den sakens skull klappar jag inte ihop för det, jag försöker utnyttja tiden mellan gångerna jag hänger med näsan i platsbankens dammiga arkiv, med att njuta av all den tid jag har. Jag virkar, hittar på saker med ungarna, pysslar, planerar pyssel med huset osv…. Jag finner ingen anledning att deppa ihop för att jag går arbetslös, ovissheten om vad som händer i framtiden kan vara lite jobbig, men det är ju bara kontrollfreaket i mig som får utbrott…

När Totte var liten så drömde jag om att gå hemma med ungarna när de var små, *knäpp med fingrarna* nu har jag varit hemma under hela Ians livstid – snart 4 år – och Totte har inget minne av den tiden jag jobbade… Ytterligare en dröm som gått i uppfyllelse – Få förunnat egentligen eller hur? Att jag har gått arbetslös mellan föräldraledigheten är egentligen bara ytterligare en detalj.

Det ska inte krävas så mycket egentligen för att vi ska bli lyckliga, vi ser inte möjligheterna och vad vi har, bara vad vi VILL ha, eller hur?