Jag trodde det skulle bli en lång dag men den for på i flygande fläng! Började 8:30 imorse och satt sedan i möte mellan 10-13, lunch och sedan 14-18 med föreläsningar osv…

Anna-Lena Bergelin var som vanligt lysande! Hon drar fram det kvinnliga och manliga på ett humoristiskt sätt som säger jättemycket om man börjar analysera det. Som den feministiska genushäxa jag är så var det hysteriskt arbete i huvudet en stund, fick skratta en hel del för att ladda upp energin igen…

Efter en kort paus var det dags för lyckoaktivisten Erik Fernholm, en kille som försökte få oss att förstå vad det är som egentligen gör oss lyckliga. Han gjorde ett par tankeväckande övningar som gav häftigt resultat i publiken.

Han klädde i ord det som jag kom fram till för 5 år sedan, då när jag påbörjade min långa väg mot att faktiskt bli lycklig! Då när jag kom på att jag faktiskt har allt det där som jag drömde om! (läs inlägget här).

Erik sade: ”Ett lyckligt liv är inte att få det man vill, utan det man behöver.”

Visst är det så? Jag vill ha en snygg designervilla, ett flådigt jobb, en välartad familj, en snygg bil osv….
Jag HAR allt det där, villa, jobb, familj och bil… Ni ser skillnaden? Jag har det jag behöver, men inte nödvändigtvis det jag vill ha. Däremot är den stora frågan ”Är det så viktigt?”.

Man kanske måste uppnå en särskild ålder, mognad eller helt enkelt få insikten att JAG är viktigare än det folk kan se. JAG är en snäll människa som vill alla gott, utan bekostnad av mig själv, så mycket har jag lärt mig. Fast det är ju så att ju mer jag ger och ju mer jag ser att människor runt omkring mig hjälps, desto mer får jag tillbaka!

Glädjen att glädja och hjälpa andra är enormt energifull!

Visst går jag fortfarande på mina Cipralex, men jag inser mer och mer att jag får nog gå på dem en längre tid till. Jag har gjort försök att sätta ut dem men faller bara tillbaka i ilskan och det mörka igen. Det är nog så som vi har kommit fram till, jag och läkaren, att jag har en seratoninbrist som jag inte kan kompensera själv.

Skitsamma egentligen! Jag mår bra, jag är lycklig och jag har verktygen att hålla mig kvar där. Jag har även empatin och förmågan att glädja andra! Jag äslakr att få människor att le, skratta och må bra! Om det så är på bekostnad av min egen stolthet med allt jäkla trams jag kan komma på så får det väl vara så.

Ska man lägga drömmarna på hyllan? När man väl fått det där man behöver? Så klart inte! Drömmar är aldrig fel, men man kanske inte ska gråta blod om man aldrig uppfyller dem?

Många lägger så enormt stor vikt vid utseende och yta jämfört med sin personlighet. När man är tonåring är det jävligt viktigt med utseende, när man blir äldre inser man att det är inte såååå viktigt. Visst kan det vara kul att vara snygg osv men det ska inte vara det enda värde man har!
Min person, vad jag kan ge min familj och andra människor, betyder så mycket mer. Att vara en sjysst människa betyder mer än att jag är t ex smal.
Smalheten är enbart härlett till mina bråkande leder, sedan att min kropp inte anser att jag är rätt ute med att väga 20 kg mindre än vad jag gör idag, är en annan femma.

Nåja, du kanske tycker att jag sprider floskler runt mig, men så här är min övertygelse, jag tror man kommer närmare lyckan om man släpper sina krav på sig själv och sitt liv, hittar njutningen i det lilla och drar ner på tempot. Man måste inte ha den senaste mobilen, bilmodellen, största huset och ungarna måste inte hålla på med femtioelva olika aktiviteter jämt.

Livet ska vara en njutning, inte en jakt på lycka…..