På måndag ger vi oss in i en ny tid i livet. Ena sonen ska göra en utredning och han har sin första date med BUP. Vi börjar se mer och mer symtom som överensstämmer med storasysters Asperger och även skolan börjar fundera lite mer nu, så nu tyckte vi att det är dags.

När jag har suttit med lärare för åtgärdsprogram och i intervjuerna inför första träffen med BUP så inser jag att det har funnits tecken sedan han var ca året gammal. Eftersom vi har vetat hur storasyster har fungerat bäst så har vi inte haft några större problem hemma utan fokus ligger just nu på skolan.

Känner jag nåt särskilt inför det här? Nä, inte mer än förväntan och att det ska bli intressant. Jag vet att sonen får den hjälp (förhoppningsvis) som han behöver och att vi får de verktyg som gör vår vardag kanske ännu mindre konfliktfylld. För konflikter finns det ju, och man måste ta honom på ett särskilt vis. Argumentation och förklaringar varför jag agerar som jag gör, är extremt viktiga.

Jag känner inte heller att det är nåt som ska skuffas undan och hyschas om. Ut med trollet i ljuset så kommer det nog bli bäst resultat av det. Däremot tänker jag inte skriva vem av bröderna det gäller så här på nätet, det får han själv meddela i sin närmaste grupp.

Vi har ju varit medvetna om att det här kommer hända förr eller senare med i alla fall en av dem, och det har vi varit medvetna om sedan storasyster fick sin ADHD diagnos. Sedan dök det upp en större diagnos i och med Asperger, som är lite knivigare åkomma än ADHD.

Så jag återkommer med minnesanteckningar efter måndagen… och jag hoppas att sonen uppfattar det lika spännande som jag gör, jag försöker plantera den känslan i alla fall…