Etiketter

Det här med hur man kan förändras som människa med åren är fascinerande…

Jag var nog en rätt krävande människa när jag var yngre. Jag ser mig själv mycket i Ludvig, när han fått för sig något måste det bli så. Jag var likadan.

Jag måste nog tillskriva min käre Make en hel del av min förändring, men även att jag har hittat mig själv när jag fått ro från tankar, i och med min medicinering. Men som sagt, det förtroende jag långt om länge har lyckats bygga upp till min man har kunnat möjliggöra en förändring hos mig själv.

Jag råkade ut för några stora svek från både föräldrar och kompisar, som tonåring. Jag har sedan dess varit väldigt misstänksam mot människor. Att jag utav naturen är godtrogen och vill kunna lita på människor, skapade en viss frustration och förvirring hos mig.
Mitt kontrollbegär tog sig oanade uttryck och jag var en bitch, rent ut sagt, om jag inte fick som jag ville. Det kanske jag är idag med, men över tiden har ”det som jag vill” blivit en fåtal prickar på en lista som tidigare gick sida upp och sida ner…

De första åren med Maken var rätt turbulenta, mitt dåliga självförtroende, kontrollbegär och misstänksamhet skapade en del rätt skrämmande ”diskussioner”. Sedan kom Ludvig och det var hormoner i kroppen, en del tragiska händelser som att svärfar gick bort, vi var tvungna att avliva våra hundar och jag fick missfall… Allt detta under ett par mörka höstmånader. När julen kom så rullade tsunamin in över stränderna i Asien och jag, som har en ganska stor inlevelseförmåga lyckades inleva mig så pass att jag vaknade med panikångest en natt. Eller ja, det var den natten jag fattade varför det var trångt att andas och hjärtat rusade.

Här någonstans började det gå utför för att 5 år senare braka käpprätt åt skogen med ett psykosbryt (läkare har konstaterat att jag var nära en psykos) under en av dagarna på HFAU. Jag klarade mig igenom den dagen och började sedan försöka ta mig uppåt ur det där sjunkhålet jag befann mig i… det var så djupt och så mörkt. Jag var konstant stressad, hade bråttom fast jag inte hade bråttom. Jag hade dödsångest och ångest för att jag inte räckte till för mina barn, min man och ångest för hur fult vårt hus var!

Under hösten 2012 hade jag lyckats klättra upp så pass långt, och hört så pass många gånger ”sök hjälp” att jag till slut svalde stoltheten och sökte hjälp. Där, den dagen när jag tog första tabletten med ”Hjälp”, ändrades mitt liv…

Sakta men säkert började jag orka inse hur dåligt jag egentligen mått och hur jag som människa påverkades av det och framför allt hur min familj påverkades av det. Jag började orka prata med barnen istället för att bara släppa taget och skrika åt dem. Det började vankas diagnoser och jag kunde släppa känslan av att jag var värdelös på barnuppfostran, jag hade ett enormt ADHD-monster att fightas mot. Det är inga lätta barn vi har, men de ger mig utmaningar och livet blir aldrig långtråkigt när saker och ting händer heeeela tiden. Att jag ibland önskar att det kunde vara en smula städat (mer än 3 min) och en smula lugnt, är och förblir en önskan.

Idag har jag blivit den där människan jag vill vara, en lugn men ändå sprallig sak med ett tålamod som sträcker sig längre än 2 nanosekunder och framför allt att jag kan ha överseende med saker och ting. Förr kunde jag nästan hudflänga människor i affären, bara för att de existerade. Idag blir det mer ett leende och ”hur menar du nu?”. Idag är det mer sport att snacka bort människor än att komma på att fula okvädningsord jag kan, för att sedan presentera dem i 130 dB.

Efter otaliga diskussioner med Maken om hur vi tänker, mår och så vidare så har det startat en reaktion som jag tror någonstans har mynnat i en bättre förståelse för mig själv, och någonstans gör denna förståelse att jag idag har begripit att världen är inte ute efter mig! Att jag och Maken inte är överens om ords betydelse och detaljer, kommer nog aldrig ändras… Jag pratar mycket om hur jag upplever och känner. Medan han är van att höra vad han gör fel. För mig behöver inte det jag säger vara med verkligheten överensstämmande, men av någon anledning känns det så i alla fall, medan Maken bara hör ”jag anklagar dig”.

Vi är båda två utformade av tidigare livserfarenheter men även mycket av tidigare relationer. Ingen gör rätt och den andre gör fel, utan det är först när vi upptäckt hur den andre fungerade som vårt förhållande har tagit stormsteg framåt. Det är en sådan här relation jag har drömt om! Visst har han sina brister, men jag väljer att tala om hur det känns när han t ex ätit upp mitt LCHF-bröd som jag skulle ha till frukost, istället för att sura, och det gör han också. Jag råkade någon gång ta den sista ölen, som han hade spetsat in sig på att ta när han kom hem från jobbet, det gör jag inte fler gånger 😉

Där någonstans på vägen utkristalliserades även vad jag vill vidareförmedla till barnen:

  • Att de ska be om hjälp när man behöver hjälp, att alltid prata om problemen för man kan inte lösa något som inte är uttalat, man kan oftast lösa allt, eller ja för det mesta i alla fall. Jag har sedan barnsben fått itutat av min mamma att ”be om hjälp är tecken på svaghet”.
  • Försök i alla fall, många gånger gör de ett halvhjärtat försök och lägger sedan ner. Då går vi tillbaka och gör ett nytt försök och med glada tillrop och tips så brukar de oftast lösa problemet.
  • De får lov att testa det mesta, häromdagen stekte Ludvig hamburgare och Ian kokade 2 sorters pasta, och gjorde så middag till alla bröderna, de ville helt enkelt testa och jag var med och instruerade. De är 10 och 9 år gamla. Ian brukar baka en hel del och fixar allt själv, jag är med när det ska kokas eller plockas ut ur ugnen.

Jag vill lära mina barn att stå på egna, säkra och stadiga ben och inte bara förlita sig på oss och att vi ska lösa allt åt dem. När det behövs kliver jag in så klart, men det mesta fixar de själva faktiskt.

Jag vill inte ge barnen den ”crappy” självbild som min mamma presenterade till mig, och inte heller den snedvridna världsbild hon har. Jag gör inte allt rätt, långt ifrån och när jag gjort fel mot barnen ber jag om ursäkt och förklarar varför det blev fel, men att det ändå inte var okej att vråla till dem eller vad det nu var…

Jag hoppas jag är på rätt väg och att jag får fortsätta må så här bra. Visst är jag trött ibland och jag blir mentalt trött av massa stoj och händelser, men jag är inte på det avgrundsdjup som jag befann mig på för 5 år sedan.

För dit vill jag aldrig igen…

Annonser