Vet ni hur det känns att behöva strida mot sina nära?

När man hör att ”barn svälter inte frivilligt” om ens mat-autist, som faktiskt hellre svälter än äter grönsaker. Som utan problem kräks på bordet om han tvingas äta kokt potatis eller potatismos?
När man hör att ”lite omega3 är allt barnet behöver” om en ganska grov Asberger?

Som så fort man nämner något om t ex de hjälpmedel som finns för oss föräldrar, som t ex vårdbidrag och handledarpass på t ex Liseberg och Gröna Lund, så börjar det himlas med ögonen och snackas bakom ryggen!

Jag är väldigt glad över att få vårdbidrag (som är pensionsgrundande) så jag kan jobba 60%.
Redan denna arbetsbelastning får mig att gå på knäna ofta. Min man är lokförare och är borta ganska mycket. Då ska jag jobba, ta hand om 4 överaktiva barn och allt hushållsarbete som detta innebär. Samt egna företaget.
Jag räknade ut en normal ”arbetsvecka” för mig, den låg på 50-60 timmar!! Jag har 3 jobb, förutom familjen och huset. 2 jobb har jag knappt lön för, då känns det jävligt surt att någon tror att jag utnyttjar ungarnas problem för att ”lura” till mig 3200 kr i mån.
Jag lovar, jag sliter väldigt hårt för dessa pengar.Vi har inte superstädat, jag anser att det finns bättre saker att lägga tiden på än att städa jämt och ständigt. Ge barnen 20 min utan att jag är i huset och det syns liksom inte att jag har lagt 4 timmar på städning.Både jag och maken är Bohemer, vi älskar vårt renoveringsobjekt som ser ut som en raggarkvart, vi skiter högaktningsfullt i människor som kallar oss t ex tattare, det här är vårt liv så skit du i det liksom.

För att gå tillbaka, när Nr1 var 18 mån slutade han äta. Till slut lyckades jag luska fram att han åt mackor, ris, pasta och kött. En bra dag kunde jag få i honom ketchup t ex. Efter ca 3 mån med tjat, pock och lock slutade jag tjata. Måltiderna hade blivit ångestfyllda för alla och när vi slutade tjata och valde att följa hans ”regler” blev livet mycket lättare. Visst lite meck var det att få till allt, men vips åt ungen med god aptit och idag, när han är 11 år äter han bra! Så länge ingen måste hålla på och truga med sådant som han bara blåvägrar att äta.

Det är med en knut i magen vi är hos nära och ska äta, jag vet inte om det blir tjat på honom eller om det får passera, Jag skiter i om han äter endast börd och kött, så länge han äter utan att knussla är jag nöjd. Han följer sina kurvor och är 9 cm kortare än mig, han lever och frodas!

En del accepterar ungarna och finner tillfredsställelse i att vi hittar massa hjälp med barnens funktionshinder, för det är vad det är, ett FUNKTIONSHINDER. Andra anser det som något som ska hållas hemligt, som något man inte talar högt om, som något man ska skämmas över. De har sagt rakt ut att de inte tror på det, att det är nytt påhitt! Sådant fanns inte när de var unga. De blundar alltid för problem och det ska skyfflas under mattan jämt.

Tro nu inte att jag inte älskar dem, det gör jag, men det finns saker jag numera vägrar informera dem om….