Etiketter

23304290493_95dd682ebcJag är en lokförarfru…

Den här bilden beskriver det hela så bra som det bara går!

  • Ja, han jobbar torsdag till torsdag.
  • Det enda jag vet är att han kommer hem någon gång under torsdagen (varannan torsdag).
  • Ja, vi   är fortfarande lyckligt gifta, trots allt!!
  • Han existerar! Jag har alibi!!

Min man har alltid jobbat konstiga tider under hela vårt förhållande. När vi blev ihop 2001 så jobbade han som lastbilschaufför och kunde lätt lägga 16 timmar på att köra ut matvaror…

När äldsta sonen föddes bodde vi på 3 våningen med 2 stora hundar och INGEN hiss!!
Som nysnittad skulle jag inte bära eller på annat sätt ta ut mig… jojo, kyss mig i röven! Sonen var 6 dagar gammal och jag hade varit hemma 2 dygn när maken fick återgå till jobbet…. Handlar i vår gigantiska engelska barnvagn gick bra, men sedan skulle skiten upp 3 våningar! Parkera vagnen i vårt cykelförråd, bära upp sonen, gå ner och bära upp mat, medan sonen ligger i insaten och tokvrålar och hundarna ylar!
”Inte bära tungt och vila…” jojo…

Hundrastning skedde när sonen sov, ensam i sin spjälsäng… Han överlevde och inte en enda gång hade han vaknat eller brunnit inne trots att han var ensam i typ 10-20 min!
Vi flyttade till villa 2004 och son 2 föddes 2005, maken var nu frånvarande måndag till fredag och på helgerna involverad i Landeryds Järnvägsmuseum. Han kom hem på fredagskvällar, åkte till föreningen på lördagsmorgnan och kom hem på kvällen. Åkte sedan på söndagens morgon och kom hem på kvällen för att sedan åka iväg på en veckas jobb igen på måndag morgon. Det är 20 mån mellan son 1 och son 2…. Dessutom ett missfall emellan. Hur vi lyckades med det är ett mysterium.

Son 3 kom när de andra två var 3,5 år och 22 mån gamla (2007), maken hade fortfarande jobbet må-fr och det fungerade!
När son 3 var ca 9 mån så började jag braka ihop. sov 3-4 h på natten och fullt ös på dagen. Utan vår inneboende Jocke så hade jag kraschat långt tidigare!
När yngsta var drygt två år fick jag en administrativ kurs på Lernia, jag gick där i ett par månader när jag kraschade!

26 oktober 2009, kl 14:15 och jag minns det än! Min övertrötta hjärna var övertygad om att vi alla skulle dö 2012! Jag tittade inte ens på The Big Bang Theory pga titeln! Så fort trailers för 2012 gick på tv, slog jag över!
Varför skulle jag ens bry mig? Vi skulle ju alla dö snart eller hur!? Varför satte jag barn till världen för att de skulle dö en kvalfull död som små barn? Hur dålig människa var inte jag?!

I min trötta hjärna såg jag meteoriter trilla ner över Halmstad! på våning 11 i Trade Center hade man god utsikt och psykosen hade fritt spelrum! Jag lyckades göra färdigt dagen, hur väl jag skådespelade vet jag inte men ändå… Jag åkte hem och pratade länge med min buddy Jocke på telefon…
Utan honom och maken Jonas hade jag nog inte levt idag, min överlevnadskoefficiens var extremt låg, om inte obefintlig….

Jag blev gravid igen och kämpade mig tillbaka på egen maskin…. Jag avslutade min utbildning och praktiserade innan jag födde Hannes i august 2010.

Maken hade nu hunnit bli lokförare med 9 mån utbildning i Borlänge, med skitbetalt och jag på föräldrapeng, och mitt dåliga psyke… jag tycker synd om barnen…. Jag får ännu (8 år senare) ångest över det här med att betala räkningar, fast jag inte har gjort det sedan dess….

2012 kom och gick och jag lever än! Jag tog tom hjälp av sjukvården 2012 och efter långa sessioner med min läkare/psykolog så har hen insett att min medicinering nog kommer bli livslång! Min familj innehåller flertalet självmedicinerande människor och så länge jag mår bra med min medicin och jag försöker sätta ut den då och då, så får det väl vara så att jag knaprar min Ciralex!
Hellre medicin ett helt liv än ångest, självmordstankar och ett depressivt liv, eller hur?!

Maken började jobba som lokförare 2009 och har haft några arbetsgivare sedan dess, idag 2017, jobbar han på Swedtrack och det är väl den mest beständiga arbetgivaren! Lön kommer i tid, schema hålls, han blir tillfrågat innan övertid osv…

Han kommer hem på torsdagar och brukar åka till High Chaparral på måndagar, komma hem tis eller onsdag kväll och åka iväg på jobb torsdag. Det är inte lång tid vi ses varje vecka men vi håller kontakt och tar tillvara de stunder vi ses. Vi bråkar som alla andra men det krävs mer för oss att bråka om något, tror jag…

Jag brukar säga att jag är 20%-ig sammanboende med min man sedan 15 år… Gifts sedan 2002 men bara sammanboende 3 år, typ…

Vi har ett väl fungerande äktenskap trots allt, jag har sängen för mig själv oftast och får styra och ställa som jag vill. Visst sliter det på mig men utan mitt vårdbidrag och 60%-tjänst, hade jag gått under för länge sedan! Jag älskar min man och jag vet att utan det ”fria” liv han lever med tågen, så hade han blivit så jädra uttråkad!!
Jag har fått höra, bakom ryggen, att jag är en det ena och än det andra, men vet ni?! Jag kunde inte bry mig mindre! INGEN av de mammor som har uttrykt sin åsikt om mig, har ens försökt leva mitt liv!
Ingen av dom vet hur det är att leva med 5 ADHD-barn, med en man hemma kanske 6-7 dagar i månaden, samtidigt som hon själv jobbar! Tvätt, mat, cykelpunktering, service på bilen, mens, veterinär, gympakläder och nationellt-prov-fika.. allt ligger på mitt ansvar! Om jag glömmer eller du tycker jag ställer för mycket krav på mina barn, eller om du tycker jag är en slarvig mamma… tänk efter ett varv till, tack!
Jag är kontrollfreak, men ha fått lära mig den hårda vägen (inkl psykos och lång medicinering) att välja vilja områden jag är kontrollfreak på, resten får bli som det blir…

Det här är ingen ursäkt, det är en förklaring till varför jag är som jag är och varför min man är hemma så lite som han är! Vi älskar varandra och båda trivs ganska gott med våra liv, det är oförmågan att förstå, runt omkring oss, som är det svåra att leva med… eller ja, kanske inte, eftersom ingen av oss bryr oss om vad andra människor tycker…
Men man vill ju förklara sig ibland eller hur?!

Jag är awesome! Men inte på det sättet jag helst hade önskat, men det är helt okej!

Annonser