Jag läste en kommentar på en väns Facebook, angående att sova middag:

 Åhhh önskar jag kunde få sova middag med….har inte gjort det på jag vet när och har min minsting som vaknar ett antal ggr per natt….inte sovit en hel natt på över tre år då min stora tjej vaknat till varje natt sedan hon var liten… Nätterna är det svårt än så länge då minstingen inte sover utan mig…dagen ska jag försöka få till någon dag…men har så svårt att komma till ro då det finns så många måsten för mig. Men jag känner att jag verkligen behöver sömn…

Utifrån det här började jag fundera. Hur många mammor sliter inte ut sig i onödan för att få sitt hem att se ut som en inredningskatalog eller nåt som IKEA kör ner i våra brevlådor en gång om året?
Visst vill väl alla ha ett hem som de mår bra i? Samtidigt kan jag tycka att hysterin att det ska vara perfekt jämt har gått för långt.
Kvinnan med 3 små barn och en nyfödd bebis behöver liksom inte städa hela dagarna mellan amningarna, och sedan inte få sova ordentligt på nätterna *syftar på mig själv*.

Varför måste vi vara så jävligt störda att allting i vårt hem handlar om vad andra tycker? Vi gör vårt hem fint för att kunna visa upp det för andra? Är det inte så ganska mycket?

Visst vill jag också ha ett hem att vara stolt över men efter att ha levt i ett renoverings-halvfärdigt-objekt i snart 9 år så känns det rätt ok att ”funktion” kommer före utseende…

Jag vill ha ett hem som är lätt att städa och hålla undan i, det måste inte vara inrett efter senaste IKEA-katalogen och särskilt inte då jag inte är mycket för det där vita sterila. Jag vill ha färg, till Teskedspappans förtret. Att jag sedan kommer på okonventionella lösningar gör honom bara mer gråhårig än vad han är…

Jag har lidit hårt av alla måsten som jag trodde jag hade på mig, vad skulle folk tro? Jag måste baka bullar, ha nystädat och se tipp-topp-fräsch ut hela tiden! En dag insåg jag att jag levde inte för min familj och barn, jag levde efter vad jag trodde att andra människor trodde. Jag levde för att behaga andra människor som inte ens bodde i mitt hus!

fuck them!

Idag har de tankarna nästan helt försvunnit, det har krävts en hel del jobb men idag kan jag ärligt säga att jag bryr mig lite om vad andra människor säger om mig. Jag är övertygad om att snacket går, men så länge jag och min familj mår bra och lever ett liv som vi känner oss tillfreds med så ska alla andra enbart hålla käften. Känner inte jag för att tvätta en dag eller kanske dammsuga…. så gör inte jag det.

Så här bor vi nu 2012

Det finns två saker jag tvingar mig till varje dag, disken och maten, det är det enda som jag verkligen gör varje dag. Allt annat blir vid behov när t ex garderoben är tom eller jag känner för det….

Jag målar inte naglarna för att andra kanske ska tycka att jag ser bra ut, jag målar naglarna för att jag tycker det är kul. Jag bakar inte för att jag tycker det är kul utan för att jag är hungrig och det inte finns vettigt lchf-käk att köpa. Jag städar inte för att andra ska tycka jag har ett städat hem eller för att slippa bli stämplad som deltagare till ”how clean is your house”, jag städar för att jag blir vansinnig på allt grus eller hundhår….

Fattar ni?

När jag kommer hem till folk är det inte för att gå med anteckningsblocket och pricka av allt bra eller dåligt, jag kommer dit för att umgås med den där människan som jag gillar, hur hen ser ut eller bor är fullständigt oväsentligt … i och för sig så kan jag nog tycka att lukt sätter gränser, men det är bara för att jag är så jäkla äckelmagad vad gäller lukt….

Så alla ni som känner er stressade för att hålla fint hemma, tänk över vem som egentligen förväntar sig att det ska vara fint, ni eller utomstående? För vem vill ni ha fint? Släng inte bort era småttingars bebisår pga vad ni tror att andra förväntar sig av er, njut av bebisarna och städa…. kan ni göra om ett par år….