Nu bestämde sig Hannes för att trasha en påse med pastasnäckor. Förvisso de små påsarna med 200 gr bara men de är små, de där glutenfria Glutisarna…..

När man hör smattret på golvet så vet man direkt vad han gör och man känner bara hur man vill sätta sig i ett hörn, skaka okontrollerat och bara tvinna en hårslinga mellan fingrarna.
Jag fick dock en spak 2-åring att hjälpa till att plocka upp alla pastasnäckorna och stoppa dem i en frys påse istället…

Alltså, en mammig 2-åring är det mysigaste som finns! Dessa små underbara armar runt halsen och alla goa pussar…. men allt bärande på en 15 kgs klump är inte bara tonande på överarmar och axlar utan även påfrestande på ryggen. Jag har allvarliga planer på att köpa en ringsjal, smidigt att ha med när inte sulky är det första man tänker på heller, t ex när man åker museitåg….

Vad jag däremot inte kommer sakna är de här fullständiga bryten när man tar bort något, säger nej eller på annat sätt totalt går emot barnets vilja… det är i och för sig utmärkt träning på att ”välja konflikter” och det med väldig omsorg. Jag menar att han kastar kritor överallt gör inte så mycket om man jämför med vilken volym han kan åstadkomma om han inte får göra det.
Gränsen går vid att rita utanför papper… äta går också bra…

Igår när jag hämtade på dagis så höll jag på att få ett psykbryt! Ungen vägrade komma, garvade och sprang åt andra hållet. De där sjyssta dagisfröknarna stod bara och skrattade! Men hjälp mig fånga in eländet istället!!! Nåja, då hade jag faktiskt lika kul som de….

Jag är så otroligt glad att jag kom igång med Citalopram när jag gjorde det, för de här sista 2½ veckorna har varit enkla i förhållande till förut. På dessa 17 dagar har jag haft två, kanske tre fullständiga bryt på ungarna, sådana där bryt att man bara vill sitta och spela på läpparna i ett hörn, hysteriskt snyftande. Det var vad jag hade per dag förut!

Jag är nöjdare med mig själv som förälder, jag har inte lika dåligt samvete längre. Jag mår bättre och barnen mår också bättre. De har inte längre lika många konflikter emellan varandra och inte heller med mig. Det här med att inte bara vara arg jämt är så skönt!

Jag hade aldrig klarat av Hannes humör för egen maskin, inte så här smärtfritt i alla fall…. När han vrålar så ignorerar jag honom. idag har jag gått med hörselproppar t ex. Förut hade jag säkert gråtit ett par gånger också, särskilt när pastasnäckorna landade på köksgolvet….

Jag saxar allt från Facebook, rätt av..

Barnet (Hannes) som vrålar så väggarna bågnar, har inte blivit slagen, har inte klämt sig eller blivit brännmärkt, jag sa bara nej till att öppna kylen för att äta dressing direkt ur tuben….

En arg två-åring är en ARG två-åring… och det finns inget stopp heller…. öronen skallrar…

Jag trodde dosetten skulle säkerställa att jag fick rätt piller och rätt antal…. men hittade dubbel dos i kvällens fack…
Det är nu inte så mycket mediciner som det låter, en enda faktiskt, men det är omega3, femal balans, d-vitamin och rosenrot

Om jag skulle göra kaffe så jag fyller badkaret… Man måste väl bli piggare om man marineras i kaffe?

SOV UNGE!!!!
*ålar, snurrar, sjunger, brummar och nu cyklar med fötterna*

Jag: -Ska du till dagis imorgon, Hannes?
Hannes: *nickar*
J: -Ska du träffa någon då?
H: *nickar* -min Ulla
*sött*

Barnet som vrålar så att hela Oskarström skallrar är Hannes som är förbannad för att han inte får ta ut duplo…

Lilla barnet sover, tillbringade halva förmiddagen med att torka spyor då han hostade till han kräktes, typ en miljarrrrrd gånger. Han har ju kräkreflexen mitt på tungan typ, får han mat långt bak i munnen är det kört.
Nu sover han gott efter någon timmes lek utan hostningar….

En två-årings mammighet är sååå mysig med alla goa kramar och små armar runt halsen, dock inte allt bärande och gnällande när man inte kan bära honom…

Idag försöker jag stå ut med gnällig Hannes som tokvrålar så fort det inte går som han vill…. Typ varannan minut…

Bytte batterier i Hannes cirkuståg, nu låter det mycket igen men jag hör var han är och behöver inte springa hela tiden…

När man känner att huset är överfullt, stökigt och smutsigt…. Då tittar man på ”how clean is your house” och ”maniska samlare” och vips så har man perspektiv på tillvaron igen…

Fick hämta en febrig Hannes på dagis, har varit goskudde, tågbana, sjuksyster och catering sedan dess. Den bra dagen igår efterföljdes av en dålig natt… Hannes drömde och blev riven av kattunge, var uppe hos honom 6-7 ggr, sedan började mina tankar snurra… JOBBIGT!!!!

05:58 på onsdagsmorgonen blev han så 2 år, den lille busen…

Det går så fort men känns som att han alltid har varit här, han är redan en komplex liten personlighet som har kommit på att teckenspråk och ljud är ett perfekt sätt att kommunicera, vem behöver ord liksom?

Vi har redan firat honom ordentligt och han har noll koll på vad det är för dag så vi lade inte så mycket krut på dagen. Han blev ordentligt firad på dagis så lite baluns blev det.

Så grattis mitt hjärtegull, mamma älskar dig….

Jodå, igår gjorde vi ett ryck och Teskedspappan hittade fjärrkontrollerna. De låg under mitt sängbord. Fast fan vet, det var ett av ställena jag tittade på först så antingen är jag blind eller så har han flyttat på dem.

Jag genomsökte golvet och även under sängen…

Skitunge ❤

Kära underbara lilla goa lilla älsklingsHannes…

VAR I HELVETE HAR DU GJORT AV FJÄRRKONTROLLERNA?????

Du vet där i onsdags när du vaknade före mig, och smög in i sovrummet utan att väcka mig? Du tog då fjärrkontrollerna till tv:n och dvd:n som låg på mitt sängbord… kommer du ihåg? Du vet till den där lilla tv:n i sovrummet som man bara kan göra vissa inställningar, som t ex sleep-funktionen, på fjärrkontrollen…
Den där silverfärgade fjärrkontrollen går till dvd;n i sovrummet, den som saknar knappar more or less, så man måste t ex välja avsnitt på TBBT-skivorna på den där fjärrkontrollen som du tog…

Var. Vänlig. Och. Lägg. Tillbaka. Dem!

Vi har letat i fem (5!) dagar nu, vänt ut och in på alla leksakslådor, gått igenom frysen (eftersom vi hittade storebrors mobiltelefonfodral där idag) men vi har inte hittat dem…

Snälla, kan vi få dem?

Hannes gjorde i och för sig sitt premiärdopp lite ofrivilligt i dammen hemma hos farmor i midsomras, men ändå…

Idag var jag tvungen att ta tjuren vid hornen och ta alla fyra barnen själv till Furulund och det är ju i och för sig ”bara” två barn som jag får ha koll på, de andra två är ju i simskolan.
Hannes var inte imponerad över ”kisspölen”, som den kallas, utan han vägrade gå i närheten. Jag tog upp honom och satte mig på kanten med honom i famnen. Efter ett par minutrar var det ok att sitta mellan mina ben med fötterna i vattnet. När jag märkte att han var på väg att ta sig ner i vattnet så tog jag av honom kläderna och sedan var det lönlöst att försöka få upp honom!

Han trillade ett par gånger och var ner med ansiktet under vattnet men blev inte direkt rädd utan med glada tillrop så fortsatte han när han kom upp igen. Jag fiskade upp honom en gång när hela ungen kom under vattnet men när väl hans ”dykreflex” släppte och han kunde andas igen så var han på det igen!

Jag har inga bilder från premiärdoppet eftersom jag lämnade allt utom bilnycklar hemma men jag ska fota imorgon tänkte jag….

Ni får en fin bild på min underbara engelska pelargon som håller på att slå ut….

Hannes sliter ut dem en efter en…
Det började med att Ludde bar Hannes på ryggen, och nu har det blivit så kul att så fort någon sätter sig på golvet så hänger han direkt på ryggen…