Jag satt i soffan och höll på med mina garner när Hannes var i köket och helt plötsligt börjar illvråla. Jag tar mig till köket för att se vad han pysslar med och när jag kommer till dörren så blir jag helt iskall.

Där står Hannes med vattenkokaren i händerna och en stor pöl vatten runt fötterna. Alla tänkbara olyckor, operationer, brännskadebehandlingar och annat hemskt far genom mitt huvud de 3 meter jag behöver korsa innan jag är framme. Hjärtat slutar slå och jag lutar mig fram och känner på vattnet – iskallt.

Tack. Gode. Gud.

Nu går min hjärna istället bärsärkagång över vad jag skulle kunna tänka mig och göra med Teskedspappan, som ställde kokaren lite för nära kanten. Vi är fortfarande ovana vid att Hannes når så långt som han gör och man kan glömma sig, olyckor händer väldigt lätt i vardagen när man kanske har ett tjog olika saker igång samtidigt. Den här gången gick det väl, vatten kan man alltid torka upp och Hannes lärde sig kanske, med hjälp av en kalldusch, att han inte ger sig på kokaren en gång till… Men vi vågar så klart inte chansa…

blir tillsammans en stunds lugn och ro…

Jag tar det från början…

När vi kom hem från fritids/förskola så  var vi ute en stund, jag och alla barnen.. nåja hunden var också ute…

När klockan var 16.30 tog jag Hannes och gick in för att fixa innan jag skulle köra Alfred till musiklekis vid 17-tiden. Jag tog av Hannes jackan och lyft honom över grinen in i köket. Han gick iväg en bit och satte sig på golvet och gnällde, ”nåja sitt där då”, tänkte jag och gick på toa.
När jag var klar så försökte Hannes gå men trillade bara omkull! Så fort han lade tyngd på högerbenet så vek det sig bara! 2 min innan hade han gått hur bra som helst på benet!
Så jädra knepigt! När han satt i knät så kunde han fara runt och verkade inte ha ont alls. Han fick pannkaka och det enda han gnällde över var den klena mängd sylt på pannkakan (enligt honom, alldeles för mycket enligt mig). När han kröp eller gick på knäna funkade det bra, men så fort han skulle gå så vek det sig.

Efter en halvtimme ringde jag 1177 och de var väldigt frågande och kopplade mig till jourcentralen. Efter dividerande fram och tillbaka så skulle vi avvakta en timma. Under den timman började han kunna gå mer på benet men det var inte helt bra ändå. När han gick släpade han det lite efter sig.

Vi blev inskickade till jourcentralen och i väntrummet var det full fart! Han försökte springa in på expeditionen ungefär en triljon gånger men varje gång så vek sig benet.

När läkaren kom så gick han bra, jag såg en markering i steget men jag vet ju hur han går, och det gör inte läkaren…. Hon kollade, klämde och hade sig, Hannes urförbannad för att en främling hade mage att röra honom!! Däremot när de tog snabbsänka på honom så sa han inte ett pip! Inte ens när hon stack i fingret rörde han sig eller ens blinkade! Knepig unge…

Snabbsänkan visade inget och vi blev hemskickade med orden ”är det inte bra imorgon så får ni besöka vårdcentralen” (förövrigt var det kärt återseende av favoritläkaren). Hannes vrålade ”Hejdå” från undersökningsrummet ända ut på parkeringen….

Hela vägen hem var det världens dimma och när jag kom hem lade jag en sovande Hannes i sin säng….

Jag vill inte påstå att det är snön som smälter, snödropparna eller krokusarna… nej nej långt ifrån… Det säkraste vårtecknet är att minst ett av barnen fäller vinterpälsen! Igår var det Hannes och Ian som fällde och det ända ner till 6 mm….

Hannes är en medveten liten kille, ska man cykla så ska man ha cykelhjälmen på! Han är snabb som en iller på att sno cykelhjälmen från Ian för att trycka (med hjälp av någon) på den på huvudet och så upp på cykeln!
Att cykeln sedan inte fungerar så där jättebra är mindre viktigt, man kan ju öva på lite cykelkonster tills man når ner till tramporna, eller hur?
Helt klart så måste vi försöka hitta en trehjuling till honom, vi hade ett gäng men vi skulle ju inte ha fler efter Alfred och har slängt de gamla trehjulingarna…

Vi gjorde faktiskt så att vi tog av tramporna på de små cyklarna, de kunde inte direkt trampa här på steniga uppfarten och gatan är offlimit för små trehjulingar. De ”sprang” på cyklarna istället och då var tramporna ivägen.

Jag fick däremot stoppa honom när han skulle upp på Luddes stora röda cykel, nån måtta får det vara….

Jag hystade upp honom på studsmattan också, det var kul men lite läskigt när Ian kom upp och höll honom i händerna och hoppade lite… När Ian väl stod still så testade Hannes att hoppa, det gick så där kan vi säga, en 1,5-åring är inte konstruerad att hoppa direkt, det blev platt fall istället….

-Kom här Hannes, kan du öppna den?
Hannes sliter i diskmaskinens lucka och när han inte får upp den, för att någon har knuffat igen luckan helt, så vrålar han allt han kan. Rutorna skallrar och jag tror det går ett par flisor på glasen i skåpet.

-Vänta-vänta-jag-kan-hjälpa-dig-öppn…

-TOKVRÅL-

Jag bryter loss pattaglytten från diskmaskinsluckan och öppnar den och hinner knappt få upp låset innan Pattaglytten kastar sig fram och sliter upp luckan och drar ner den helt. Han hinner ta mig sjutton hela vägen upp på luckan innan jag får ut understa korgen…

-Hördedu, kan du vara vänlig och gå ner?
-Nä!
-Jo!
-Nä!
Jag lyfter ner honom och ställer honom på golvet

-TOKVRÅL- 

-Ja men det går inte att… hördedu, kom hit med vispen!
Pattaglytten hinner ut i matrummet innan jag hinner ifatt och tar tillbaka vispen.

-TOKVRÅL- 

-Du kan ju sätta in kastrullen i skåpet istället för att vråla så, du får ju inte tillbaka vispen för det liksom.
Jag ger Pattaglytten en 2 l kastrull och han går och ställer kastrullen på golvet utanför skåpet och öppnar skåpet. Han försöker få in kastrullen på den hylla som innehåller flest antal kastruller och således har minst plats. Hur han än knökar och puttar så går den bara inte in!

-TOKVRÅL- 

-Vänta, kolla här, vi tar och ställer den på den här hyllan istället…
Ordningen återställd, han ställer in kastrullen och stänger dörren och innan jag har tänkt tanken ”Han kommer sno en kniv” så har Pattaglytten snattat ett sådant där grillbestick och satt fart in i vardagsrummet. I det läget vill man liksom inte vråla efter i full fart utan jag smyger runt från andra hållet (man kan gå runt på bottenvåningen) och lyckas smyga mig på honom när han står och väntar på mig från andra hållet. Jag suger tag i överarmarna och lyckas avväpna honom.

-TOKVRÅL- 

Jag går tillbaka till diskmaskinen och får snabbt ut bestickkorgen och plockar in bestick, vassa knivar och annat Pattaglyttfarligt och låter honom jonglera med skärbräda och plastbunkar som finns kvar i korgen.
När jag ska ge mig på tallrikarna så utnyttjar jag åter den gratis barnarbetare som jag faktiskt har tillgång till, screw RUT liksom…
-Kan du ge mig den? Jag pekar på tallriken.
-Hä!
Han langar upp tallrikarna och allting är frid och fröjd. När det är två tallrikar kvar så är han vips borta, inom två nanosekunder hörs en krasch och Pattaglyttens ”oj” förvarnar om att nåt otrevligt har hänt…
Jag kastar mig in i vardagsrummet och där dansar han på bordet och pekar på ett tangentbord som ligger på golvet. Han har ett tangentbord att leka med och det hade han kastat ner från bordet.
Jag lyfter ner honom från bordet och…

-TOKVRÅL- 

… går ut i köket igen och börjar sätta in glasen i skåpet. Han kommer efter och står bakom mig och vrålar.
-Du vet att du får inte vara på bordet, vi har den diskussion säkert -AJ!- 
Pattaglytten bet mig i låret!

-Men öh! Så kan du ju inte göra, det där är inte snällt! Kan du säga förlåt nu?
Jag får en go kram och en snorig puss. Innan jag hinner resa mig upp igen så har han puttat in den övre korgen och klättrat upp på luckan igen, snott en hålslev och står och bankar på den smutsiga disken på diskbänken.

Jag böjer mitt huvud och nåt som liknar en snyftning hörs.

-Du, nu får du vara vänlig och gå ne…

-TOKVRÅL- 

-ok, du får ha hålsleven och leka med…
Jag får in ett par glas till innan bankandet från glasbordet i vardagsrummet börjar, jag rusar in och när jag närmar mig det bankande barnet så glimmar det till i ögonen på honom och han rusar runt bordet vilt kacklandes och en vild jakt utbryter, jag efter hålsleven och Pattaglytten efter spänning.
Jag får tag i hålsleven efter ett par varv och väntar spänt på tokvrålet… som uteblir? Va?
Han står bara och tittar på mig och pekar på hålsleven…

-Ok, men du bankar inte i bordet, ok? 
Jag hinner ut i köket och får in alla glasen. Jag får in allting i diskmaskinen innan jag reagerar!
Varför är det så tyst?
Vad gör barnet?
Borde jag bli orolig?
Vågar jag gå in i vardagsrummet?

Jag smyger runt hörnet och ser honom sitta på golvet med ryggen emot mig.
Vad har jag att vänta?
Permanent spritpenna på sig själv?
Parketten?
Kläderna?
En sax och klipper sina kläder i konfetti?
WHAT!?!?!?

Nä, då sitter ungen, likt en hamster, med båda sockorna instuckna i var sin kind och pillar tåludd!