I vanlig ordning är det här ett väldigt känsligt ämne. Tar man upp det får man förvänta sig att någon känner sig trampad på tårna och tar illa upp. Skulle man bry sig om det hela tiden skulle man aldrig ha någon åsikt, så det får man ta.

Jag har ammat alla mina barn, på gott och ont… Ont har det gjort och kämpigt och söligt har det varit, men ångrar mig gör jag inte.
Jag tar upp mina erfarenheter i kronologisk ordning:

Ludde:
allt var nytt och jag hade turen att Ludde hade underbart grepp från första stund. Han sög sig fast som en sugfisk och jag minns chocken av vilket sug en sådan liten varelse kunde få till! Aj vad ont det gjorde när man drog loss honom första gången och innan man lärde sig att man måste släppa vakuumet i munnen på dem. Ett finger i mungipan och suget släpper!
Jag fick stora sår på bröstvårtorna och jag grät av smärta när han tog taget och det redan innan vi åkte hem från BB. Jag fick ju ligga kvar 4 dygn pga feber och att jag var snittad. Febern kom av mjölken som rann till så det var inget farligt, men jag ville hem!
Ja just det, chocken när mjölken rann till!!! Herregud vad ömma brösten blev och STORA!!! Det kändes skitäckligt att ens röra vid dem, man är van vid mjuka fluffiga tuttar och så vips har man något som känns som basketboll när man rör vid dem och som gör så ont! Jag fick enorma mängder fetvadd och varmvattenplaskor för att minska smärtan och värme är skönt!
När jag åkte hem fick jag rådet att smörja bröstvårtorna med olivolja efter varje amning och det rådet har räddat mig från sår och större smärtor.
På väg hem köpte vi nappar och olivolja. Jag minns att jag hängde över kundvagnen för jag hade så ont i ryggen att jag knappt kunde gå upprätt. Väl hemma så började smörjandet och 2 dagar senare trillade sista sårskorpan av. Oljan läkte alla stora sår på rekordtid och jag behövde inte tvätta bort inför amningarna eftersom olivolja inte är farligt på nåt sätt. Ludde såg en smula skeptisk ut första gången men rynkade ögonbrynen bara och sög friskt vidare.
Ludde ammade helt tom 4 mån ålder och sedan ammade han endast när han skulle sova mellan 5,5-7 mån och vid 7 mån slutade han även på natten.

Ian: 
Han hade inte lika bra grepp som Ludde, men den här gången var jag förberedd och hade en liten flaska med olivolja med mig till BB, jag slapp allt vad sår hette men klart gjorde det en smula ont innan man härdat bröstvårtorna, men inte alls på samma sätt som med Ludde.
Under de första dagarna hemma vägrade Ian helt plötsligt att ta det vänstra bröstet. vänsterbröstet har varit det ratade bröstet hos allihop, jag gissar för att det är det som är trögast att amma. Det högra klämmer igång en utdrivningsreflex så det sprutar.
Jag kände en mjölkstockning närma sig och försökte förtvivlat få honom att amma, till slut lurade jag honom och lade honom i armhålan, så han trodde att han ammade höger bröst istället och se, det funkade. Så nära mjölkstockning har jag aldrig varit!
Efter den upplevelsen köpte jag en Medela-handpump så jag hade ifall det behövdes och så att jag kunde pumpa ur så jag kunde ge mig iväg och lämna över matning till Teskedspappan.
Ian ammade helt till 5 mån ålder och sedan delvis fram till 6 mån ålder…
När Ian var ca 5 mån så blev jag magsjuk, någon vecka senare fick jag kraftig influensa i ett par veckor och direkt på det fick jag magsjuka igen. Det var lite mer än vad kroppen orkade och mjölken försvann på timmar, kändes det som. Now you see it, now you don’t, ungefär.
Jag kämpade med att få igång amningen igen, men det var kört…

Alfred:
Alfreds amning gav mig ytterligare en erfarenhet. När han var ca 2-3 mån så avstannade hans viktkurva och huvudets tillväxt avstannade nästan helt. Han gick upp sakta, sakta och han tappade nästan 3 kurvor på bara någon månad. Oron hos BVC var bra mycket mer än hos mig men de fick mig ändå att tvivla på mig själv. Han fick ersättning som han hatade och vi kämpade med allt! Han vägrade! Till slut tog vi till majsvälling, en månad för tidigt men hans mage klarade av det och han gillade det så vi körde amning och välling om vartannat. Alfred ammade tills han var ca 10 mån.

Hannes: 
Hannes var den som gav mig minst problem med amningen, men för första gången så fick jag amma ett barn med tänder. Jag blev konstigt nog biten mycket mindre än med de andra som saknade tänder.
Hannes tyckte inte om mat! Han fick smakportioner vid 5 mån och meddelade klart och tydligt vad han tyckte om mat… Första skeden kom in i munnen men vände snart, resterande skedar kom inte ens in i munnen, gisses som han knep!
Han ammade helt till 5 mån ålder och nästan helt fram till 10 mån. Han slutade amma vid 14 mån ålder.

Jag är positivt inställd till amning, det är smidigt, man har alltid maten med sig och den är bra förpackad, man behöver inte fundera på uppvärmning, om flaskan är ren osv
Nu har jag inte flaskat barnen så jag har ju inte erfarenhet av hur det är men jag vet ju hur det var när man var tvungen att ha barnmatsburkar med sig överallt t ex.
Jag tänker inte rada upp de positiva egenskaper amningen har men för mig är de allför viktiga för att inte försöka i alla fall.

För visst är det så, det funkar inte för alla. Vissa kan det funka ett tag för och vips kommer bröstbölder, mjölkstockningarna står på rad eller bröstvårtor ser mer ut som klöttfärs än en ordinär tutte.
Vissa barn har grepp som är under all kritik och det går inte att amma bra med ett barn som inte kan ta ett ordentligt tag, det blir sår, smärta och amningen blir bara jobbig.


Amning ska inte vara jobbigt! Tillfälliga gånger eller under korta perioder kan det så klart vara jobbigt men det ska inte alltid vara det.
Har man gjort det man anser vara nog för att försöka så ska man inte må dåligt över att man väljer flaskan. Ingen borde ha dåligt samvete för att man inte känner att amningen är ett bra alternativ längre. Det är svårt att bortse från känslorna, jag hade enormt dåligt samvete när kroppen svek totalt och vi fick ge Ian ersättning och välling vid en akutövergång. Jag grät och flaskade…. Ian brydde sig inte, han var åter mätt efter ett par dagar med sviktande matbuffé och vi hade det minst lika mysigt med flaskmatningen som när vi ammade.

Det är nog här vi måste göra det absolut största inom amningen, att skuldbelägga de som inte vill eller kan amma. Som nybliven förälder har man dåligt samvete för allt ändå, att man sedan blir skuldbelagd för att man inte ammar sitt barn, fast man inte kan, gör bara saken så enormt mycket svårare. Man ska ju njuta av sin bebis, inte känna att man måste vara alla till lags och inte följa sin egen väg. Om X inte ammar sitt barn, är det verkligen min ensak? Vill X ha råd så kan jag berätta hur jag har gjort, mer kan jag inte göra. Istället för skuld kan man ge stöd, det är viktigt om man är osäker på sin egen föräldraroll och allt är nytt.

Amma om det är dig kärt, var stolt om du har försökt men det inte går eller välj bort det, det ska vara var och ens eget val, utan att behöva få en kasse med skuld levererat med beslutet. Jag tycker att man ska amma om man kan, men det är min åsikt, inget jag tänker tvinga någon till eller för den sakens skull, förakta någon som väljer nåt annat. Jag har stöttat många kvinnor som har kämpat långt längre än jag anser nyttigt, med att de gör rätt som slutar, oavsett deras eget dåliga samvete och vad andra vill.

Amning är bra, ja visst! Men inte till vilket pris som helst….

Innan jag hade fått barn var jag övertygad om att barn och jag skulle sova bättre om vi sov i var sin säng, kanske jämte varandra men ändå i var sin säng.

När jag väl fått barn så insåg jag att principer i all ära… är till för att brytas. Föräldrar som håller fast vid sina principer, anser jag, är de som skapar problem som kanske inte egentligen behöver finnas. Man kan undvika många problem genom att följa barnets principer istället för att pracka på det sina egna.

Ludde var från början en väldigt bestämd ung man. Han sov gärna i sin säng på dagen men på natten var det lite annorlunda, han började natten där men kom sedan över till vår under natten. Det var lite trångt när vi låg 2 vuxna, en dobermann och en bebis i samma 120 cm breda säng, men det gick och vi sov så gott det gick. När Ludde var 3 mån flyttade vi till huset och sängen växte till 160 cm. Samsovningen pågick i några månader till, tills Ludde var ca 8-9 mån när han mer och mer sov hela nätter i sin egen säng. Däremot så stod hans säng i fotändan på vår säng efter flytten.

Ian var lite annorlunda, han lämnade inte min armhåla under de första 6 mån. Han sov inte alls i sin egen säng utan skulle bara sova i armhålan. Vi knuffade in dubbelsängen i hörnet på rummet och så sov han mellan mig och väggen. Perfekt för då behövde jag inte ha koll på hur han låg i förhållande till kuddar, täcken osv. Han låg ganska skyddat med andra ord. Han började också mer och mer sova i sin egen säng vid ca 10 mån ålder.

Jag insåg nu när jag satt och gick igenom bilder att Ian sov sällan ensam på dagarna heller, den första tiden. Mormor var här under de första veckorna och antingen sov Ian i min/mormors famn, på en kudde jämte mig/mormor eller på mormors ben. Är det bilder som inte innehåller en annan människa så ligger han i soffan och alltid i samma rum där jag, mormor och Ludde finns. Det var samsovning i dubbel bemärkelse.

Alfreds födelse gav oss erfarenhet nr 3 av hur barn sover på nätterna. Med Alfred så ställde vi en spjälsäng mellan väggen och vår säng. Vi hade tagit av långsidan så han kunde ligga i sin egen säng men ändå vara på en armlängds avstånd så jag behövde inte gå upp ur sängen på nätterna, bara sträcka ut armen och hala in ungen. Alfred ammade mest hela nätterna men i och med att han ändå låg där, precis som Ian, så sov jag och barnen medan det var tutte i munnen. Den absolut bästa lösningen på nattamning för vår del. Inga nappar som trillar ur och när de blev hungriga drog de bara lite extra så kom det mat ur ”nappen”.

När Alfred var två månader blev vi uppstressade av BVC som fick tuppjuck över hans sviktande viktkurva och avstannande huvudmått. Det tjatades om mer amning och stödmatning med ersättning, vilket han hatade, så vid 3 mån ålder fick vi börja lite med välling. Nu i efterhand kan jag se att huvudröntgen och all stress runt hans vikt och huvudmått bara var onödigt från BVCs sida. Alfred är en fågelunge och han ställde in sin viktkurva helt enkelt. Sedan den där första avstanningen och kurvbyte så har han följt sin kurva perfekt.

Alfred sov också med oss på dagarna. Han fick en avlagd lift till en av barnvagnarna, som han sov i på dagtid, i ett hörn av vardagsrummet. Ian blev lite avundsjuk så jag fick ragga tag i en lift till som han kunde ligga och titta på tv i, vi ska inte glömma att han bara var 1 år 10 mån när Alfred föddes.
Alfred var tvungen att lära sig att sova själv på dagarna när jag var ensam hemma med 3 barn under 3,5 års ålder. Att sitta med en sovande bebis i famnen var en lyxvara…
När han var 7 månader lärde han sig att sova middag ute på trappan i vagnen. Vi har en trappa under tak och med ett heltäckande regnskydd (sådant där genomskinligt) så blev det en perfekt sovatmosfär och hans sömn förbättrades och han sov bättre på både dag och natt.

Alfred var den som däremot var i särklass jobbigast på kvällen. Nog för att Ludde är en kvällssuddare men det är inget i jämförelse vad Alfred var. Han kunde illvråla i 3 timmar medan 2-3 vuxna (hans gudfar var lägligt inneboende under den här tiden) vandrade fram och tillbaka med detta vrålande ilskobert. Ibland somnade han bra men vaknade vid 23-tiden och kunde sedan vara vaken i flera timmar, inte kompatibelt med två andra barn som vaknade vid 6-tiden. Det här var en period mellan ca 3-7 mån ålder som han höll på så här.

Då kommer vi till Hannes, och ytterligare en erfarenhet som vi kanske är glada för att den kom sist.
Hannes är nu 2 år och 2 mån och strular fortfarande med sömnen…

När han föddes så samsov vi direkt på BB, vi låg i och för sig bara kvar en natt men ändå. Han låg i ”baljan” lite på dagarna, när det var mat och jag duschade eller var på toa t ex, annars var det min säng som gällde.

Hannes vägrade sova någon annanstans än i min närhet under de första sex veckorna! Jag kunde lägga honom jämte mig på en kudde i soffan men jag var tvungen att hålla en hand på honom och allra bäst sov han på min arm eller på mitt bröst.

101002 Nu börjar jag nästan bli rädd…. Nu har Hannes somnat själv på en kudde i soffan!!!! Han har ALDRIG somnat någon annanstans än i min/Jonas famn…. *jippi* *woho* Hannes sitter i babysitter och SOMNADE!!!! *ritar ett stort rött kryss i taket* synd bara att jag måste väcka honom nu. 

Jag skaffade snart en sjal till honom och den dagen han spontant somnade i babysittern så gick jag in på toaletten och dansade en liten segerdans…

Hannes sov aldrig i vagnen, den enda gången han sov där var när den rörde sig. Aldrig när den stod stilla. Han sov bra så länge jag fanns på avstånd där han fortfarande kände min kroppsvärme. Efter de första två månaderna blev det bättre på dagarna och han sov själv mer och mer på dagarna.

På nätterna gjorde vi som med Alfred, Hannes sov i sin säng jämte mig… eller ja, tanken var så i alla fall… Ett tag funderade jag på att döpa om honom till Cederoth, ni vet plåstermärket…

Hannes har genom de första 1 år och 10 månaderna av sitt liv, gnällt sig genom nätterna. Jag är lättväckt och har således vaknat mellan 2-6 ggr/natt. Jag har under större delen av 2012 känt mig otroligt stressad och trött, trött och trött. Jag har skyllt det mesta på Hannes, jag har aldrig fått sova ordentligt med än kanske 2-4 nätter i månaden när jag har fått sovmorgon.

När sommaren 2012 kom så ändrades Hannes sovmönster drastiskt. Han sov utan gnäll men däremot så började han nattvandra, han kom till oss varje natt under en tid. Nu några månader senare så kommer han ofta men inte alltid varje natt. Nu har vi dock rutiner på hur det ska göras och jag ska ligga på mage med Hannes liggandes på mitt täcke mellan mina ben. Han behöver känna sig ombonad tror jag, behovet av kroppsvärme är kvar. Han sover sällan med täcke så vi kör pyjamas och sockar istället och så får han ha en filt i fotändan på vår säng.
Så vi jobbar oss snabbt mot 2,5 års ålder och sömnen är fortfarande inte optimal, de andra tre har sovit bra sedan ca 1 års ålder.

Hur ser sovsituationen ut idag? Ludde valde under ett par år att sova själv, ensam i ett rum alltså. Vår trångboddhet gör att samsovning är ett måste. Alfred och Ian sov ihop länge i samma rum. men det senaste 1,5 året så har det varit svårt att säga vems säng som är vems, det är bara Hannes som har fast säng och numera även Ian, men det är av andra orsaker.
Barnen har friskt sovit i olika sängar varje natt, barnen har fyra olika sängar att välja mellan. Rotationen har varit stor och många nätter har de till och med sovit skavfötters, så det har varit samsovning (dela rum) och samsovning (dela säng). Vi tänker inte säga till dem vad de får och inte får göra när det gäller att sova ihop, för det kommer de få fortsätta med då vi har två  rum på fyra barn.

Jag tror att samsovning (bäddelning) är bra i från början och långt upp i åldern. Nu blir det för oss svårt eftersom det blir väldigt trångt i vår säng om alla ska sova där men Hannes sover ju allt som oftast hos oss och det är han som behöver det mest. De andra turas om de nätter som Teskedspappan jobbar och det blir inte så länge mellan gångerna. Däremellan delar de säng/rum nästan varje natt. De väljer på kvällen om de ska sova i egen säng eller tillsammans och i vilket rum de ska sova.

Jag tror att anknytningen blir maxad vid bäddelning, för båda föräldrarna. En sådan sak som att pappan tar vissa sömnmoment så mamman får sova själv då och då, och de får en egen anknytningsstund är nog guld värt.

Vad säger de som vet om samsovning (sängdelning)? Pja, som allting annat så är det ett för och emotläger. Den här artikeln är en bra utgång i ämnet.

För oss har samsovningen varit vår livräddning. Jag blev tillräckligt utschasad utan att behöva springa upp och ner på nätterna. När Hannes kom hade vi fyra barn under 6,5 års ålder. Jag älskar verkligen att samsova med ungarna och det ger sådan närhet som man har svårt att få till på dagen. Att ligga och vara på väg att somna när 8-åringen kryper intill och lägger en arm om en är en enorm kärleksförklaring.
Hannes kommer få komma in till oss så länge han vill, jag tänker inte hindra honom och inte Teskedspappan heller, för jag tror inte han märker när han kommer ens 😉

Mycket tyder på att amning liggande tillsammans med barnet på natten är en praktik som vi fysiologiskt är väl avpassade för. De råd som nyligen gavs i Läkartidningen bör modifieras genom att man pekar ut de faktorer som verkar riskabla, t ex sovande i soffa. Detta kan hjälpa mödrar som
upptäckt att amningen går lättare när de sover nära barnet.